Hur ser politiken på utsatta människor?

123ASP Bladets reporter fick chansen att fråga ett flertal av de politiska partierna hur de engagerar socialt utsatta personer. Som exempelvis långtidsarbetslösa, invandrare och funktionshindrade och om de är aktiva i deras partier. De svarade på följande sätt.

Vänsterpartiet
Andreas Eriksson är rullstolsburen och medlem i Vänsterpartiet sedan februari 2012. Det som gjorde att han valde att bli medlem i Vänsterpartiet var att hans mamma blev utförsäkrad, att han hade en kamrat som var med och att partiets program passade honom.
– Vänsterpartiet är det enda parti som tar handikappfrågor på allvar, säger Andreas Eriksson.

Han tycker att det finns stor solidaritet inom partiet där man hjälper varandra mycket. Alla mötesplatser är tillgängliga för funktionsnedsatta, menar han och han upplever sig väl bemött.

De frågor som han kämpar för är tillgänglighetsfrågor och mot mäns våld mot kvinnor. Han tycker det är roligt att vara med i valstugan på torget och står på deras tionde plats på kommunfullmäktigelistan.

Socialdemokraterna
– Alla människor är välkomna i vårt parti så länge de delar våra värderingar, säger Rickard Nilsson som är ordförande för Socialdemokraterna i Karlstad.

– Alla människor är lika mycket värda, vi ser ingen skillnad på människor, säger Rickard Nilsson

Socialdemokraterna anser att ju fler människor som är aktiva, desto bättre blir politiken. De förtroendevalda i partiet har olika bakgrund, några av dem har också handikapp. De har ingen aktiv rekrytering riktad särskilt mot dessa grupper, men de har medlemmar som är med i flertalet av de föreningar som berör dessa grupper. På så vis har de kontakt med dem.

Christina Wahrolin är landstingsråd i opposition, hon har varit med varit engagerade i FN:s konvention för personer med funktionsnedsättningar. Hon säger att socialdemokraterna vill satsa på människors psykiska hälsa – särskilt de ungas.

Miljöpartiet
– Dessa grupper är viktiga för partiet. Om vi skall få ett samhälle som är bra för alla så måste vi få alla människors erfarenheter, säger miljöpartiets ena kommunalråd Per-Inge Lidén.

Inom partiet har de bytt föreningslokal för att få en mera handikappanpassad lokal. Han vill också uppmuntra sociala kooperativ och att kommunen anställer fler handikappade.

– Vi saknar ett handlingsprogram för att få in dessa grupper i partiet, men vi försöker att ha en atmosfär inom partiet där alla skall känna sig välkomna, säger Per–Inge Lidén.

Han har en idé att få till stånd mera dialog med utsatta människor, genom att bjuda in dem till samtal med politikerna.

Moderaterna
– Jag försöker att skapa ett intresse för politik genom att prata med folk som jag möter i olika sammanhang, säger Marléne Lund Kopparklint, som också är kommunalråd i Karlstad.

Moderaterna gör verksamhetsbesök hos olika organisationer och för en dialog med dem. Hon säger att verksamhetsbesöken har påverkat politiken mycket. Både de konkreta förslagen och målsättningen inom politiken.

– Det är mitt ansvar som politiker att söka upp dessa grupper och lyssna på vad de har för budskap och att genom detta skapa ett intresse för politik hos dem, fortsätter Marléne Lund Koppaklint.

Det är viktigt är att ingen människa skall hamna mellan stolarna, man får utgå från varje människas förutsättningar, eftersom alla är olika och har olika förutsättningar, säger hon.

– Man måste lyssna på människor, så de blir delaktiga, avslutar hon.

Stina Lundström är också aktiv i moderaterna. Hon tycker att de är ett parti som ser till individen.
Det var för cirka sju år sedan som hon blev medlem och hon blev aktiv med en gång. Hon sitter nu i Miljönämnden i Karlstads kommun.
– Jag har en manodepressiv diagnos och det är 35 år sedan den debuterade, säger Stina Lundström.

Inom partiet har hon inte upplevt några problem på grund av sin sjukdom.
– Jag har blivit bra behandlad, likadant som alla andra, säger hon. Jag känner att jag blivit sedd som individen Stina, inte som min diagnos, fortsätter Stina Lundström.

Hon är övertygad om att det finns fler som har denna diagnos inom politiken, för politiker är ett genomsnitt av befolkningen.
– Det känns bra om man har en uppgift och blir tagen på allvar för den man är, avslutar Stina Lundström.

Hon är utbildad mentalsköterska och inom det området har hon arbetat i många år.
– Jag hoppas på att komma in i Landstinget, där är min hjärtefråga psykiatrin, avslutar Stina Lundström.

Kristdemokraterna
– Kristdemokraterna har ingen särskild rekryteringsinsats för olika grupper, säger Peter Kullgren som är kommunalråd i Karlstad.

De arbetar brett mot alla grupper genom att finnas ut i samhället, exempelvis på torgmöten och genom sociala medier.
– Dessa grupper är underrepresenterade inom Kristdemokraterna, säger Peter Kullgren.

Han menar att alla partier behöver rekrytera mera medlemmar och genom det kommer fler personer från dessa grupper in i partierna.
– Vi har en öppen attityd och ett välkomnande sätt men vi måste bli bättre på att rekrytera dessa grupper, menar Peter Kullgren.

En viktig fråga för partiet är tillgänglighetsfrågor.

Folkpartiet
– Partiet är öppet för alla, säger Niklas Wikström som är kommunalråd i Karlstad.

De får kontakt med människor genom torgmöten, och de har inget aktivt uppsökarprogram. Genom olika underorganisationer inom partiet får de kontakt med dessa grupper.

Sverigedemokraterna
– Vi tycker att det är viktigt att dessa socialt utsatta grupper är med i partiet, säger Anton Hedlund som är nummer tre på kommunfullmäktigelistan.

Anton berättar att de har invandrare i partiet på valbara platser, men säger sig inte veta så mycket om de andra grupperna.

Sjukvårdspartiet i Värmland
– Många av de som är med på landstingslistan har erfarenheter från vård och omsorg, säger Erik Jansson, som är landstingsledamot.

De har nära kontakt med handikapporganisationer och patientföreningar och vi prioriterar uppdrag i handikapprådet.
– De som är med i partiet har ofta bred erfarenhet av handikappomsorg som personal, säger Erik Jansson.

Många medlemmar har valt att arbeta i sjukvårdspartiet för att de är medlemmar inom olika patientföreningar.

Text: Olle Stagnér
Foto: Ellen Berner, Per Rhönnstad,
Johanna Engluind & Robert Halvarsson

Publicerat i Reportage | Lämna en kommentar

”JAG BEHÖVER HJÄLP!”

art1Veckan innan riksdagsvalet pågick en grupputställning med politisk konst och satir på Galleri Konstgruvan i Karlstad. En av utställarna var Magnus Mellgren, eller ”Art Spectaculo”, som är hans artistnamn. Magnus både målar och gör performanceföreställningar, ibland i kombination. En konstnär med många uttryck i arsenalen. ASP Bladet har bevittnat hans uppträdande och även tagit reda på varför han gör det han gör.

Idag, onsdagen den 10:e september, uppträder han i konstgruvans lokaler med sin performance ”Jag behöver hjälp”. I det lilla källargalleriet har de andra konstverken tillfälligt flyttats åt sidan för att ge plats åt Art Spectaculo, publikplatser samt tilltugg och vin.

Publiktillströmningen denna dag är sparsam, men de som finns på plats kommer få uppleva en kort, intensiv och känsloladdad performance. En avskalad och naken föreställning utan krusiduller som sätter Magnus, människan, i totalt fokus. Vad är det han har varit med om?
Uppträdandet är igång…

I ett relativt samlat lugn upprepar han: ”Jag behöver hjälp. Kan jag få hjälp? Jag kan inte sjunka mycket lägre nu. Snart ska du få hjälp. Det är nu jag behöver hjälp. Det finns ingen hjälp”.

Publiken är med, invaggad i mantrat. Plötsligt kommer avgrundsvrålet:
”JAG BEHÖVER HJÄLP!”

art3Samtliga i publiken rycker till, blir nästan rädda. Det finns en hopplöshet, en desperation och ilska i Magnus fram-trädande som är omöjlig att missa.

Plötsligt är allt över. Det blir tyst i lokalen. En känsla av allvar sprider sig. Men det dröjer inte länge innan någon yppar de första orden av vad som kommer bli en lång diskussion om samhället och hur det är att drabbas av dess kalla hand.

Efter flera diskussioner och samtal, smuttande på kaffe och vin, fick undertecknad en pratstund med Magnus i trädgården utanför galleriet.

VAD ÄR SYFTET BAKOM PROJEKTET ”JAG BEHÖVER HJÄLP”?
– Syftet är att visa det mottagande jag fick den gången jag gick till socialen i Karlstad. Jag skulle gärna vilja ha en förklaring till varför jag blev behandlad som jag blev när jag verkligen behövde hjälp. När jag vände ut och in på ekonomin och verkligen bevisade att jag var i nöd, och att jag skötte praktikplatser och allt. De brydde sig inte om mig helt enkelt, vare sig med pengar, mat eller medicin. Hur tänkte de? Hur kan man behandla en människa på det sättet? Jag vill påvisa hur illa det kan vara i Sverige idag.

Magnus berättar vidare med stort enga-gemang om hur han vill ha en rimlig förklaring från de ansvariga, samt att synliggöra sin upplevelse för dem och alla som inte förstår hur det kan vara.

NÄR STARTADE DU PROJEKTET?
– Det var för ett år sedan ungefär, efter att jag hade varit med om detta. Jag startade projektet på en workshop vi hade på Värmlands konstnärsförbund. Jag mådde väldigt dåligt då, och hade inte ens de 200 kronor som behövdes för att få medverka. Men jag hade en vän som insisterade på att jag skulle vara med, och erbjöd sig att betala.
Den andra dagen jag var där så var det en konstnär som sa till mig: – ”Du ska tänka på socialkontoret och göra ett projekt av detta”. Nästa gång jag kom tillbaka gjorde jag min performance ”Jag behöver hjälp”. Alla blev väldigt berörda, och tyckte att jag skulle starta igång ett konstprojekt och göra någonting av ilskan.

art2VAD HAR DU MER GJORT INOM RAMEN FÖR DETTA?
– Jag har bl.a gjort en tavla med det här slagordet ”Jag behöver hjälp”, som jag ställde utanför dörren hos socialen. Sedan startade jag en facebook-grupp med samma namn, som fortfarande är aktiv. Där fick jag väldigt snabbt sympatier och beröm av människor från hela Sverige, helt enkelt för att jag lyfte den här frågan. Sedan har jag haft bande-
roller med detta uppe vid västra in-farten. Jag har även hängt upp figurer vid rudsberget som blev nedplockade. Alltså, bara med budskapet ”Jag behöver hjälp”. Det är det enda jag har skrivit.

HUR HAR MOTTAGANDET VARIT?
– Väldigt positivt. Många känner igen sig och uppskattar att någon vill lyfta den här känsliga frågan.

BERÄTTA OM DAGENS PERFORMANCE
– Jo, jag tyckte det gick bra. Jag kände att publiken blev väldigt berörd efteråt. Det ledde också till en bra diskussion om hur läget ser ut idag, om hur det är att hamna utanför så att säga.

art6VAD HOPPAS DU FOLK TAR MED SIG EFTER DETTA?
– Att man ska förstå hur det är att hamna utanför. Jag trodde ju att det verkligen fanns en hjälp, ett skyddsnät, när man fallit ner och nått botten. Men det fanns inte det, inte för mig i alla fall.

Han berättar om hur illa det är när man når botten. När man in i det sista försökt hålla näsan över vattenytan och klara sig själv, men till sist inte klarar mer. När en så basal sak som att äta inte längre är självklart. ”Ska jag äta idag, eller lägga pengarna på räkningar?” Hur alla delar i livet tar skada, och förtvivlan över ett samhälle man trodde skulle
finnas där som en sista utväg till hjälp.

HUR SER DIN SITUATION UT IDAG?
– Idag ser den helt annorlunda ut. Jag har halvtidsjobb och mår mycket bättre. Men jag glömmer inte det som hände. Det känns så viktigt att berätta om vad jag råkade ut för.

FICK DU ÄNDÅ HJÄLP TILL SLUT?
– Nej, det var min pappa som fick rycka in och ta av sina pensionspengar för att hjälpa mig. Det är ju inte särskilt roligt att vara 43 år och behöva be sin pappa om hjälp på det viset. Så nej, det är inte samhället som har hjälpt mig.

art4VAD BLIR NÄSTA STEG I PROJEKTET?
– Ja, det här är ju inget jag glömmer, så jag kommer fortsätta jobba för att den här frågan ska uppmärksammas. Alltså, just det här mottagandet som jag fick. Hur kan man behandla en människa på det här viset, som verkligen behöver hjälp? Jag tycker det här är så viktigt, för så här ska det inte vara. När människor som är utsatta för sjukdom, arbetslöshet, osv, kommer och ber om hjälp och får ett sådant bemötande.

Nästkommande lördag (13/9) gör Magnus (Art Spectaculo) en repris på sin performance där kommunalråd Linda Larsson (S) är inbjuden för att ta del av Magnus berättelse, och även berätta vad Socialdemokraterna i Värmland vill göra.

Undertecknad fick i efterhand höra att Magnus kände sig nöjd med lördagens uppträdande och efterkommande samtal med både Linda och besökare.

Det återstår att se om människor i Magnus situation och det som hände kommer upp på agendan, och in i medvetandet hos allmänheten.

Text: Martin Bäckström-Ledin
Foto: Lotta Tammi

Publicerat i Reportage | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lugn, det är helt normal radio

5I radio kan man sedan fem år höra normala onormala människor i Radio Totalnormal. De vill sprida öppenhet kring psykisk ohälsa, men programmen handlar inte bara om det. Man kan också få höra dikter, intervjuer, musik med mera. Intresserad? Ratta in 101,1 MHz eller www.radiototalnormal.se, på torsdagar 14-15:30!

Det behövs mer öppenhet om psykisk ohälsa och psykisk sjukdom. Detta tar Radio Totalnormal fasta på när de sänder i etern, med röster som dels kommer från dem med egna diagnoser, anhöriga eller de som arbetar inom psykiatrin.

Inför publik sänder Radio Totalnormal ett närradioprogram från olika verksamheter i Stockholm, bland annat från Fountain House på Götgatan 38 där de oftast håller till, men även från LAVA Kulturhuset, Dörren i Gamla stan, Kravatten i Axelsberg, Fontänhuset Sköndal med flera andra platser.

Vill du vara i radio?
Alla oavsett anknytning till psykisk ohälsa är välkomna att vara med i programmet, man behöver inte ha någon tidigare radiovana. Deltagarna i redaktionerna jobbar självständigt utan att styras för mycket i sina program, men alla samtalar om idéer före och efter torsdagarnas program som hålls i Fountain House på Götgatan 38 klockan 14.00. På somrarna sänder de utomhusshower vid fint väder.

Psykisk ohälsa vanligt
I Sverige drabbas var fjärde person av psykisk ohälsa någon gång i livet, ändå är det något som få vågar prata om och detta är något Radio Totalnormal vill ändra. Det är viktigt att personer med psykisk ohälsa får en röst i samhället. Det kan handla om texter, intervjuer, dikter, reportage, musik och diskussioner. Det är viktigt att få en bredare bild av vad det innebär att ha psykisk ohälsa och öka förståelsen av den i samhället.

2009 skickades den första sändningen av radioprogrammet ut i etern, då vann de Radiopriset för bästa närradio med följande motivering:

”Genom sitt helt unika sätt att ta sig an frågor om psykisk ohälsa, lyckas Radio Totalnormal avdramatisera ett tabubelagt ämne och lyfta fram en undangömd grupp i samhället.”

I september 2012 vann de Stora Radiopriset för bästa närradioprogram för andra gången, då löd motiveringen:

”Med närvaro och personligt tilltal, med berättelser och ämnen som berör har Radio Totalnormal tagit lyssnarna till sitt hjärta. Stor radiokonst i mindre format.”

Sydamerikanskt mentalsjukhus
Radioprogrammet fick sin inspiration från La Colifata, ett program som sändes från Buenos Aires, Argentina, där det strömmades från trädgården på ett stort mentalsjukhus. Där gör patienter och före detta patienter radio enligt Open Mic-principen, där publiken själva får delta i programmet. La Colifata har funnits i över 20 år och är ett känt fenomen i området.

Idji Maciel, som är radiojournalist, försökte starta upp ett liknande program i Sverige, något som började som ett projekt genom Arvsfonden. Idag drivs radio Totalnormal av bidrag från Socialstyrelsen och Stockholms Läns Landsting. Driften sköts av Fanzingo i samarbete med Fountain House i Stockholm.

Bort med fördomar
Idji Maciel vill enligt en artikel på Radio Totalnormals hemsida riva fördomar. Vidare skriver han följande i artikeln:

- Det är synd att psykiskt sjuka nämns i media i samband med våldsbrott, men de våldsamma utgör bara en del. Totalnormal handlar inte bara om sjukdomar. Fördomar minskar först när man kan se personer ur olika vinklar.
Idji önskar att få sända kortare inslag i Sveriges Radio, och hon har varit i kontakt med P1 och P4.

Målet är att skapa förståelse. Det skall inte vara tabu att prata om sina sjukdomar. De som varit med i radio växer snabbt med att deras ord tas på allvar, det gör dem glada. Samtidigt med denna personliga utveckling, så väcker man kunskap hos lyssnarna, så att de kan reflektera över vad det är. Kanske ökar förståelsen om hur det är att leva med en psykisk sjukdom.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Ellen Berner

Publicerat i Reportage | Märkt , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Sven Setterlind – En pionjär inom förebyggande hälsovård

3Sven Setterlind har bland annat arbetat som gymnastiklärare och lektor i hälsopsykologi på dåvarande högskolan i Karlstad. ASP Bladet fick en pratstund med honom och ta del av hans yrkesmässiga resa.

-Jag är född i Säffle men uppväxt i Årjäng. Mina intressen har varit fotografering, friluftsliv och förebyggande hälsovård, säger Sven Setterlind.

Han började studera på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm och utbildade sig till idrottslärare. Sitt första arbete fick han på Norrstrandsskolan i Karlstad 1964.

Sven blev upprörd när han upptäckte hur många mellanstadieelever som blev befriade från gymnastiken i skolan av skolläkaren på grund av psykiska skäl. När han upptäckte detta kontaktade han skoldirektör Carldén, som 1972 inrättade en konsulenttjänst för honom. Under tiden så läste han vidare i psykologi och pedagogik på distans.

Genom detta fick han igång smågrupper i skolorna och startade specialundervisning i gymnastik, som den förste läraren i Sverige. Han inledde träffarna med avslappning, mental träning och därefter olika redskapsövningar.

- Syftet var att öka självförtroendet samt deras förmåga i idrott och gymnastik, så att de nästa termin kunde delta i den ordinarie undervisningen, fortsätter Sven.

Som konsulent på länsskolnämnden blev han kontaktad av Skolöverstyrelsen vid utformningen av de nya läroplanerna för ämnet Idrott och hälsa. Efter vidareutbildningen fick han anställning som lärare i psykologi och pedagogik vid högskolan i Karlstad.

- Jag startade en undersökning av alla elever i årskurs åtta i Karlstad för att kartlägga de elever som tyckte illa om gymnastikundervisningen. Undersökningen handlade om vad man kan göra för att öka dessa elevers motivation, berättar Sven. Han skrev en fyrabetygs-uppsats om detta och kom på så sätt in på forskarutbildningen i Göteborg.

300 elever var med på specialundersöknigen. Den genomfördes på så sätt att en försöksgrupp och en kontrollgrupp fick cykla på en testcykel i ett maxtest under en viss tid. Man hade två grupper. Det visade sig att gruppen som lärt sig avslappning hade en snabbare återhämtning och kände sig lugnare.

Många elever upplevde bland annat att sömnen förbättrades och att de inte hade huvudvärk så ofta som tidigare, samt att de blev mer koncentrerade i skolan. De flesta eleverna ville också fortsätta med avslappningen efter försöken. Efter Svens forskning, blev avslappning inskriven i läroplanen. Sverige blev då första land i världen med avslappning på skolschemat.

Efter detta kunde han starta sin forskarutbildning om avslappning och stresshantering i skolorna. Det ledde senare till en doktorsexamen i hälsopsykologi.

På Karlstad högskola 1980, startade han de första utbildningarna i Sverige med förebyggande hälsovård, i samarbete med Landstinget i Värmland. Kursen Hälsa, Individ och Samhälle bedrevs i fem år. Sedan ansågs den inte längre intressant för högskolan, varpå han slutade och startade ett eget utbildningsföretag.

Där vidareutbildade han personal inom företagshälsovården i ämnena stresshantering och förebyggande hälsovård, som sedan de kunde erbjuda personalen i sina företag.
Idag är han pensionär sedan länge, och kan äntligen själv slappna av!

Text: Olle Stagnér
Foto: Per Rhönnstad

Publicerat i Reportage | Märkt , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar