ASP Säkerhetsutbildning

I december 2008 anordnades under två veckor en säkerhetsutbildning för alla anställda inom ASP.  Ansvarig för att utbildningen anordnades var verksamhetsutvecklare Inger Olsson i samarbete med kommunens säkerhetskordinator Peter Andersson,  vi bad henne att berätta lite mer om det hela.

Varför har ni utbildningen och vad vill ni uppnå med den?
Vi har den dels för att öka kunskapen utifrån ett säkerhets- , hot- och våldsperspektiv. Sedan finns det ett uppdrag från säkerhetsansvarige att det ska genomföras utbildning inom verksamheten.  Vi vill skapa en så bra arbetsmiljö som möjligt samt öka medvetenheten. Man ska inte hela tiden tänka att brukare, dem vi möter, är våldsbenägna, men det kan hända saker och då ska man ha en ökat säkerhetstänkande.

Händer det ofta att det uppstår sådana situationer med brukare?
Det finns incidenter men jag har inte tillräcklig kompetens om hur mycket utan det vet våra verksamhetsansvariga och enhetscheferna. Det är till dem det lämnas in rapporter. Det är oftast så att det är när någon brukare är akut sjuk som det händer incidenter, inte ofta i normala fall.

Vilka berörs av utbildningen?
Det gäller samtlig personal. Både chefer, boendestödjare och assistenter. Alla som jobbar inom ASP.

Kommer ni att följa upp och vidareutveckla det här, eller är det upp till varje enhet eller boende att själva göra det?
Det är så att enhetscheferna har ansvar att se till att det diskuteras ute på boendena och i verksamheten. Sen har varje person i verksamheten ett ansvar att diskutera tillsammans om just situationer som dyker upp eller om hur man kan undvika att det uppstår incidenter.  Sen kommer vi att hjälp utav Peter Andersson som är säkerhetsansvarig i kommunen, med att se hur vi kan skapa bra riktlinjer för säkerhetsarbete.

Det här är väl något som både personal och brukare har användning av?
Ja, jag tycker det. Samtidigt är jag oroad att det här säkerhetstänkandet ytterligare späder på inställningen att personer med psykisk funktionsnedsättning är våldsamma och farliga.

Det är ju inte det detta handlar om utan att det är viktigt att ha ett tänk runt i kring utifall det händer något. Situationer uppstår, det är oundvikligt, men det pratas mycket om det här i samhället och media blåser gärna upp den här bilden av psykiskt handikappade som våldsbenägna. Man måste hålla sej på en rimlig, mer sann nivå.

VAD TYCKTE DU OM UTBILDNINGEN?

Johnny Den var bra. Därför att vi tvingas ta tag i tanken själva -  hur det kan vara och hur det kan bli. Det kommer ju också att vara upp till oss att hålla det här levande efteråt. Dels har vi utbildning idag och sedan skall vi hålla den här frågan levande i verksamheten. Det blir upp till personalgrupperna att följa upp det här sedan. Att vi jobbar på det tillsammans, att vi pratar med varandra. Om vi tex upplever något som otryggt så tar vi upp och diskuterar det.

Stefan Vad som behövs bättre på arbetsplatsen när det gäller rutiner. Det är vid sådana här tillfällen man får lyfta sådant man inte sysslar med i verksamheten till vardags. Vi kommer ju jobba vidare med det här och få verktyg med oss som kommer fungera som ett stöd i arbetet.

Kenneth Sådana här dagar ger alltid mycket. Dels att få tips och råd från de som anordnar kursen men samtidigt är det viktigt att träffa andra personer ur andra personalgrupper för att sitta och diskutera och dela med sig av erfarenheter.

Lena Det här är ju jätteviktigt. Att man bryter ner det för det ska ju passa på min arbetsplats. Det gäller ju hela arbetsgruppen – det skall vara säkert och bra för alla som jobbar på Brillianten. Det är viktiga utbildningsdagar som sedan skall följas upp på arbetsplatsträffar och man skall göra olika handligsplaner.

Kursledaren kan vara ett stöd i det men även vår chef. Dessutom har ett jobb gjorts inom ASP som Stefan Berntsson tagit fram – riktlinjer när det gäller hot och våld. De här två paketen ska vävas ihop. Vi upplever sällan hot och våld på min arbetsplats, det kan dock ske verbalt.

Eva Jag tycker att säkerhetsutbildningen var nyttig för många personer. Vi fick en möjlighet att diskutera saker som man själv kanske bara gått och tänkt på tidigare. Att frågan blev lyft var väldigt viktigt och att vi också fick reda på att det finns en säkerhetsansvarig i kommunen. Nu blev det mer klart vem man ska kontakta och vem som har ansvar för vad.

Elisabet Jag tyckte det var väldigt skönt att höra att det finns ett stöd för personal som anmäler övergrepp till polis. Att man har en person som följer en genom hela rättsprocessen, det lät väldigt tryggt.

Ros-Marie Hitills är utbildningen jättebra och jag tror att fortsättnignen kommer att bli lika bra. Vi måste vara mer måna om varandra och ha en plan hela tiden för hur vi skall jobba – struktur och riktlinjer.

Kajsa Jansson

ADHD uppmärksammas koncentrerat

Tomas Andersson föreläser för personal inom Arbetsmarknads- & Socialförvaltningen om ADHD-problematik utifrån sitt eget perspektiv, som drabbad. Han har ett komplicerat liv bakom sej med kriminalitet och droger. Först efter han fått diagnosen ADHD och därmed adekvat medicinering, har livspuzzlet gått att lägga.

”Bilden av mej själv klarnar och jag får äntligen, efter 41 år rätsida på livet”

Varför vill du berätta om det här för personal som jobbar i förvaltningen? Jag tror det är viktigt att dom som jobbar med oss ADHD-människor, får inblick i hur vi fungerar. Det är viktigt att man får en djupare förståelse för vårat problem, och det kan i förlängningen skapa bättre tillit oss emellan. Just tilliten till myndigheter, som personal på boenden och liknande faktiskt representerar, är ett jättestort berg att bestiga för såna människor som oss.

Misstroendet mot myndighets-personer sitter djupt rotat i alla slags missbrukare, och visst är vår egen bild av ”dom”, många gånger väldigt onyanserad, precis som deras bild ibland är av oss, som klienter. Det blir en slags ömsesidig misstro mot varandra, som uppstår genom omedvetenhet.

Om jag bjuder lite på mej nu, så kanske det öppnar en dörr någonstans… möjligen bara på glänt, men det räcker för att ny förståelse ska komma in.  Jag har ADHD först, men sen har jag också missbrukat narkotika! Det finns så starka samband här.

Vad finns det för samband med ADHD och drogmissbruk? ADHD och drogmissbruk går på nåt sätt hand i hand med varandra. Det ena är ett diagnostiserbart tillstånd och det andra är, i mitt fall symptomet. Det kan vara svårt att se skillnaden för den som inte insatt. Människors uppfattning om ADHD blir ändå mer abstrakt i samband med amfetaminmissbruk, eftersom amfetamin är en drog som orsakar precis dom besvär som en ADHD-person har som sitt ”normaltillstånd”. Då undrar man självklart; ”Vad är vad här, egentligen?”

En ADHD-person, reagerar helt motsatt mot andra på amfetamin. Man blir lugn, får struktur och ordning på tankarna. En person som gett intryck av att vara rastlös, irrationell och helt sanslöst ostrukturerad, kan helt plötsligt framstå som den klokaste och lugnaste filbunken i världen, och alla i omgivningen säger; ”Men Tomas, vad lugn och sansad du var i dag då… och vad fräsch du ser ut. Det var väl roligt, och vad glad jag blir…”.  Dom har trott att det är då jag varit drogfri. Egentligen var det ju helt tvärt om!

Det är detta som gjort att andelen ADHD-diagnoser uppmärksammats så koncentrerat just kring amfetamin-missbrukare.

Amfetamin fungerar som lugnande medicin för en spretig och okontrollerbar ADHD-hjärna. Helt plötsligt hamnar alla papper rätt i pärmen!  Men, amfetamin är olaglig narkotika, som kräver illegala pengar, som gör att man hamnar i (ytterligare) ett fullständigt kaos av kriminalitet och missbruk med svåra konsekvenser.

Mot den här betongväggen har många av oss stångat våra pannor blodiga genom åren. Ska man känna sej hel och fungera någorlunda som en människa inuti, så krävs det ofta medicin av något slag. Medicinerar man inte, kan man få leva med ett inre kaos som är fullständigt outhärdligt, även för omgivningen, och livskvaliteten uteblir till slut helt. Man blir en riktigt Jobbig typ.

Självklart finns det grader här också, som med så mycket annat. ”ADHD-Helvetet brinner med olika temperaturer”, kan man säga. En del blir bara lite svedda i skinnet medans andra får koka riktigt ordentligt!

Det är nog det viktigaste jag har att säga; Låt inte människor få ”koka” för länge med dom här problemen. Man kan inte begära att vi själva ska förstå vad som är fel, och själva inse att vi kanske behöver utredning och medicin.  Det måste vårdgivaren förstå åt oss.

För mej känns det som att just den åtgärden räddade mitt liv. Det är jag så otroligt tacksam för idag.

Helena Båtman

I Vardagen: Inge Larsson

”I vardagen” är en temaserie om personer som har kommit en bit på vägen från ett liv med kaos, till ett liv med lite mer struktur i vardagen. Samtidigt vill vi ge er en liten inblick i deras vardagssituation och deras tankar om framtiden.

Vad har du gjort tidigare i ditt liv?
Jag är utbildad murare. När jag var 32 år läste jag på en folkhögskola utanför Umeå efter det har jag arbetat på ett par möbelsnickerier i Norrland ett par år. Sedan flyttade jag till Karlstad och började på Samhall i Gräsdalen.

Vad arbetar du med nu?
Jag arbetar på arbetskooperativet Brillianten med företagstjänster, där vi utför olika uppdrag åt företag. Är också ordförande på företaget där styrelsemöten och veckomöten ingår i mina arbetsuppgifter.

Har du något inflytande på arbetet?
Ja, det har jag. Jag har kontroll över alla arbetsuppgifter som ställs till mitt förfogande, och som delägare i företaget är det vi kooperatörer som driver företaget med viss stöttning av handledare.

Var är bäst med arbetet?
Att träffa mina arbetskamrater och känna att man är del av en trevlig grupp.

I framtiden vill Inge läsa på musikhögskolan i Framnäs utanför Piteå och utbilda sig till musik konsulent. Han har läst ett år där tidigare, fast då på solistlinjen för sångare till operan.

Olle Stagnér

Ett kapitel i mitt liv

Här får vi en inblick i Robert’s väg till ett normalt liv…

Robert kommer från en trasig barndom där familjeförhållandena och relationer alltid varit lite speciella. Redan som ung fick han lära sig att ta hand om sig själv och andra. Trots allt så har Robert alltid försökt att leva så vanligt som möjligt, gymnasietiden var hård men en tillfällig paus i livet.

På gymnasiet läste han Handel & Administration på Tingvallagymnasiet och började praktisera på Domus Ljud & Bild. En plats där Robert trivdes väldigt bra och inom kort fick han en anställning. Som de allra flesta minns brann tyvärr Domus ner, och Robert blev erbjuden jobb på OBS Bergvik i stället. Från att ha haft en trygghet och en framtid, stod nu extrajobb och osäkra anställningsförhållanden framför mig. Det var nu svårt att få ihop ekonomin och en förändring i livet krävdes. ”Så jag flyttade till Norge i stället” säger Robert, där fanns det jobb att få och han kände att han hade bättre möjligheter att bygga upp sitt liv där. ”Sen kunde man få jobba hur mycket man ville. Jobbmarknaden ser lite annorlunda ut i Norge än i Sverige” menar Robert.

Tyvärr var det först där som hans problematik verkligen tog fart.

”Jag hade nog inte riktigt rett ut min situation på det mentala planet innan jag flyttade till Norge.”

Anledningen är ganska enkel, -98 så försökte min bror ta sitt liv och det påverkade mej väldigt mycket. Den händelsen hade jag aldrig riktigt bearbetat känslomässigt fullt ut. Samma år tog det även slut med min dåvarande flickvän som jag hade haft en relation med i nästan fyra år. Inte nog med det, det var även runt samma år som Domus brann ner (1999) så det hände mycket för mej de åren.

Men jag beslutade mej för att göra en förändring i mitt liv och det ledde mej till Norge.
Jag började jobba på en kiosk och jag jobbade väldigt mycket. Under ett par månader under en sommar jobbade jag upp till 360 timmar/månad. Så kroppen tog ju stryk men ändå kände jag att jag började på att bygga upp mitt liv. Jag hade jobb och min ekonomi var bra så jag kände att jag var på väg åt rätt håll. Jag kände att jag hade den trygghet runt mej som jag strävat efter under så lång tid, men jag kunde aldrig riktigt njuta av den. För samtidigt så pressade jag mej själv mer och mer och nya utmaningar i livet. Så jag sökte bytte jobb och började jobba som ”dörrknackare” iställetJag jobbade med att sälja Internet, hemtelefoni & digital-tv. Jobbet var ok, men problemet var att jag blev anställd under vissa anställningsformer som ganska direkt ändrades till det sämre. Hela mitt liv & lön blev baserad på hur mycket jag sålde, ingen fast månadslön eller trygghet alls. Så om jag inte sålde någonting så fick jag heller ingen lön. Det skapade en väldig press på mej. Det var en jobbig tid för det enda jag gjorde var att jobba och samtidigt hade jag minimal kontakt med familjen och vänner.

Tillslut kände jag att jag var tvungen att göra något åt min situation. Tyvärr var det nu inte så lätt att förändra mitt liv längre. Jag bodde i ett annat land med en helt annan kultur och jag kände mej väldigt ensam under denna tid. Men jag fick ett annat jobb men det gick i tre månader bara innan min kropp började säga ifrån. Jag fick stickningar i  bröstet och tappade förmågan helt att koncentrera mej.

En dag när jag var på kundbesök så fanns det där en blodtrycksmätare som jag testade. Mitt blodtryck var då 163/113. Det var där och då jag verkligen förstod att min kropp sa emot. Så jag sökte läkarhjälp och hon rekommenderade att jag skulle gå hem och vila upp mej. Det låter väldigt enkelt, men där och då var just att sitta still och ta det lugnt det sista jag kunde göra, att ligga på soffan och inte göra någonting var helt plötsligt en kamp. Det höga blodtrycket under denna tid visade sig vara en inflammation i brosket som håller fast hjärtat. Inte nog med det, på grund av detta fick jag även problem med njurarna och mina ben och fötter blev vätskefyllda, kunde inte få på mej skor ens när det var som värst. De var nästan dubbelt så stora helt plötsligt.

I början på denna sjukskrivningen så var det rent fysiska besvär. Men samtidigt så märkte min läkare att det var något mer som låg gömt, så hon rekommenderade att jag skulle börja gå hos en kurator. Kuratorn skickade mej vidare till en psykolog och han fastslog att jag hade en djup depression. Jag bar mycket med mej i min själ som jag aldrig hade behandlat. Jag bodde kvar i Norge under den första delen av sjukskrivningen. Efter första året av sjukskrivning får man ansöka om rehabliteringsersättning, detta gav de mig dock avslag på, de tyckte att jag hade för lite kontakt med psykologen.

Det som är lite bizarrt är att fastän jag gick en gång i veckan till psykologen, ansåg inte handläggaren från Norska försäkringskassan att detta var nog. När jag frågade hur många ggr jag behövde gå så fick jag svaret att ”Det visste hon inte”.
När jag sedan frågade vem jag skulle fråga?, svarade hon att ”det var hon som bestämde det.” Jag förstod direkt att jag inte skulle få någon mer hjälp av dem så jag försökte överleva så gott jag kunde på mina sista besparingar.

Jag var nu helt utan inkomst i ett annat land. Härligt läge, men men sånt är livet ibland. Jag försökte dock under denna period att få gå tillbaks och börja arbeta på min gamla arbetsplats, men utan min vetskap hade de gått i konkurs. Jag hade absolut ingenting kvar. Det jag sparat ihop ekonomiskt gick nu åt till att betala hyra och mat. Under denna tid sökte jag mej dels till Norges motsvarighet till arbetsförmedlingen samt socialtjänsten. Men jag fick ingen hjälp alls så jag gick utan inkomst i ett halvår och sista tiden levde jag på 300 kronor i månaden.

Min psykiska & fysiska hälsa blev under denna tid betydligt sämre. Jag gick ner 30 kg på 3 månader. Jag hade infektioner i hela kroppen samt en obehandlad diabetes så det tärde hårt på min själ vilket resulterade i att min kropp tog slut både mentalt och kroppsligt.

Till slut svalde jag stoltheten och flyttade hem till Sverige igen, men för mig kändes det som ett nederlag. Jag hade flyttat härifrån för att visa att jag kunde klara mig själv och kom hem helt förstörd, utan pengar och utan framtid. Min mamma gjorde plats åt mig hemma hos henne och jag flyttade in hos min mamma och min bror.

När jag kom hem igen till Sverige 2005 så var all livsglädje som bortblåst i mej. Inte nog med det, det som verkligen tog knäcken på mig var den kamp som stod framför mig. Börja om från början, dels med livet och framförallt börja om i det svenska systemet igen.

Det tog sin tid innan jag fick hjälp igen, jag fick en remiss till öppenpsykiatrin i Klara. Där jag träffade läkare som inte kunde fastställa orsaken till varför jag mådde som jag gjorde, istället för hjälp testade de massa olika mediciner. Det jag nog mest skulle ha behövt var en samtalskontakt. Jag fick en kontakt med en kurator men det funkade inte alls, jag var nog inte mogen för att kunna aktivt ta tag i mina problem. Det som stressade mig mest var att bara bli sjukskriven en månad i stöten, något jag tog upp med dem och de gick mej till mötes och sjukskrev mej 3 månader åt gången istället, det gav mej lite andrum.

Eftersom jag varit utskriven från försäkringskassan i o m att jag hade varit skriven i Norge fick jag ingen sjukpeng från dem, istället levde jag på socialbidrag och det var genom IFA som jag kom i kontakt med jobbcenter. Där fick jag en väldigt bra kontakt med min handläggare. Hon hjälpte mej med att komma i kontakt med de olika människor som jag behövde samt hjälpte mej även med att kontakta öppenpsykiatrin. Hon hjälpte mej ut i sysselsättning och det var oerhört viktigt för mej att komma ut. När jag mådde som sämst satt jag bara hemma för mej själv,  ville inte gå ut eller prata med någon i telefon så jag fick hjälpen i rätt tid.

Det är mycket hennes förtjänst att jag är på Mediagruppen och har lönebidragsanställning i dag.

I dag mår jag betydligt bättre och har en positiv inställning till livet. Jag har gått upp på 75% sysselsättning och trivs bra med det. Det jag har lärt mig mest från min period då allt var nattsvart är att ta en sak i taget och låta det ta den tid det tar. Jag har också lärt mig att värdesätta saker på ett annat sätt och inte ta saker för givet. Mina målsättningar i livet är också samtidigt mer realistiska.

Numera handlar det mycket mer om mitt välmående och att se till att bevara den tryggheten jag har runt mig. Jag vill inte förlora den igen.

Sjukdom i vänte- & prioriteringstider

Att drabbas av sjukdom kan innebära att man tvingas omvärdera inte bara vad som är viktigt i livet, utan kanske också sin egen självbild. Mycket av det man har tagit för givet är inte längre självklart, kroppen fungerar inte som den gjorde tidigare och den egna hälsan är inte längre en fråga man har inflytandet över själv. Enbart viljan till förändring är inte tillräcklig.

Har man tur i oturen och drabbas av en lätt diagnostiserbar sjukdom med bra behandlingsmöjligheter och god prognos kanske man kommer undan med blotta förskräckelsen, och kanske också med en föresats att leva hälsosammare, sluta röka etc.

Om man däremot råkar mer illa ut, och drabbas av en svår eller kronisk sjukdom tar livet oundvikligen en ny vändning. Man tvingas lära känna en ny och okänd värld; sjukhusvärlden, en plats med sitt eget liv, sina egna rutiner, ett eget litet samhälle i samhället. Det är också en värld med sitt eget tempo.

Personalen stressar förbi, men väntan i telefonköer, på undersökningar, provsvar och behandlingar kan tyckas oändlig. Remisser ska till exempel inte bara beslutas om, de ska dikteras, skrivas ut, undertecknas, skickas och förhoppningsvis komma till rätt ställe där de sedan ska prioriteras. Kanske kommer de då också bort i hanteringen och måste efterlysas. Allt detta tar tid, vilket kan vara frustrerande när man väntar på hjälp och egentligen mår sämre än man står ut med.

”Alla reagerar olika inför svår psykisk eller fysisk sjukdom, men gemensamt för de flesta är att man försöker vara positiv, och försöker hålla fast vid hoppet om att en gång bli frisk igen.”

Hur väl man lyckas varierar säkert från person till person, och från dag till dag. Men oavsett hur hoppfull man orkar vara tär det på självförtroendet att vara sjuk. Tidigare var man kanske van vid att klara sig själv, präglad av samhällets syn att allt annat är ett misslyckande och tecken på svaghet.

Nu är man plötsligt beroende av andra. Beroende av läkaren som ordinerar behandling, beroende av anhöriga som stöd, men också som medföljare i sjukhusvärldens labyrinter och som hjälp med att ställa krav och vara besvärlig när man själv inte orkar. Dessutom, vilket inte bör underskattas, blir man beroende av bemötandet. Som sjuk sitter nerverna utanpå, och man kan känna sig oändligt sårbar och utsatt. En stressad och irriterad läkare eller sjuksköterska kan plötsligt få en att bryta ihop över något man tidigare skulle ha tagit lätt på.

Eftersom den sjuke inte alltid är så stark som hon eller han önskar, kan behovet av stöttande anhöriga inte nog poängteras. Inom missbruksvården brukar man prata om medberoende. Kanske skulle man kunna tala om medsjuklighet inom övrig vård, för de anhöriga får ofta ett tungt lass att bära. Ibland kan deras ansträngningar vara avgörande för hur snabb och bra hjälp den drabbade får. Men hur går det då för den som inte har någon anhörig som kan hjälpa och stötta, och inte kan eller orkar kämpa för sig själv? Riskerar den personen att hamna längre ned i prioriteringslistorna?

Vården borde ju vara lika för alla, men i verkligheten är det kanske en utopi. Att välbärgade kan betala för privatvård och slippa vårdköerna är inget nytt, men en annan faktor som också påverkar, mer än man vill tro, är det sociala kapitalet. En ung, välutbildad, välartikulerad och social person har större chans att få snabb och bra behandling, än låt säga en missbrukare eller äldre, som inte är van att ställa krav och ifrågasätta, eller informera sig själv via internet eller medicinsk litteratur.
Detta är förmodligen till viss del oundvikligt, men man borde kunna göra mer för att alla ska få vård på lika villkor, utan att man ska behöva vara besvärlig och ställa krav, eller vara påläst och trevlig. Vården borde gå att organisera bättre. Riktlinjer för prioriteringar skulle exempelvis kunna vara tydligare för att inte ge så stort utrymme för godtycke. Samtidigt går det inte att lagstifta om alla tänkbara situationer, man måste kunna lita till enskildas bedömningsförmåga. Faran är dock att det personliga ansvaret i stora hierarkiska organisationer som landstingen sprids ut till så många att ingen känner det som sin uppgift att ifrågasätta beslut och rutiner.

Det finns dessutom en risk att personalen förlorar sitt engagemang och sin arbetsglädje om de känner att de är ständigt underbemannade och saknar inflytande över sin situation, vilket naturligtvis i slutändan går ut också över patienterna. Det finns en risk att människor blir avhumaniserade och reduceras till varor på vårdens löpande band.

Självklart är det allas uttalade strävan att sjuka ska få bra vård snabbt, och landstingen arbetar otvivelaktigt för att uppnå detta. Vårdgarantin är exempelvis ett försök i den riktningen. Tyvärr är ekonomin dålig och garantin kan i många fall inte uppfyllas. Kanske krävs det något mer genomgripande för att komma tillrätta med vårdköerna, man kanske inte kommer tillräckligt långt med att lappa och laga i det system som är. Det är i alla fall i allas intresse att vården fungerar, och det borde alltså också vara i allas intresse att skapa en bred samhällspolitisk debatt om vad vi vill ha för vård och vad vi är beredda att betala för den. Vilken är exempelvis den privata vårdens roll, och hur fungerar tänkandet att vårdinrättningar ska gå med vinst? Vad kan den offentliga vården lära av den privata? Allt fler vänder sig till alternativmedicinen. Vad tyder det på?

En teori är att det har med bemötandet att göra, att den sjuke får ordentligt med tid att berätta om sina problem. Och vad har egentligen personalneddragningarna inom den offentliga vården betytt för kvarvarande personal, för patienter och för samhällskostnaden för sjukvården i stort? En effekt det fått är exempelvis att läkare får lägga ned delar av sin arbetstid på administrativa uppgifter som tidigare sköttes av läkarsekreterare. Också övrig personal får allt mindre tid för varje patient, då de blir färre om samma arbetsuppgifter. En färsk undersökning visar att en stor utgift inom vården är att reparera misstag som gjorts i tidigare behandling, vilket säkert till viss del kan förklaras med stress.

Som i många stora organisationer finns säkert också hål att täppa till där onödigt mycket pengar försvinner.
Men vad som definitivt kostar, både samhällsekonomiskt och i personligt lidande är att en människa går sjuk i väntan på diagnostisering eller behandling. Ett snabbare omhändertagande kanske kostar mycket i ett initialt skede, med eventuellt dyra undersökningar och behandlingar, men det är en kostnad som säkert sparas in i längden.

Carin Eriksson