17th European Social Services Conference Prague, 22-24 Juni 2009

I juni deltog vi, Inger Granhagen och Inger Olsson i en konferens i Prag om kvalitet i socialtjänsten i Europa. Det var European Social Network som var arrangörer. Vårt bidrag var en work-shop ”Human Technology – a new world of possibilities in supportning a normal lifstyele for people with invisible disabilities”.

I den stora kongresshallen hölls större seminarier, plenar-sessioner, där vi som åhörare kunde lyssna på föreläsningar och samtal om olika sätt att mäta kvalitet inom socialtjänsten. Under invigningsseminariet talade vår folkhälsominister Maria Larsson om olika sociala frågor som kommer att lyftas fram i EU under Sveriges ordförandetid. Inom EU rör det sig framförallt om satsningar mot fattigdom och social utslagning.

I Sverige är fokus lagt på nationella riktlinjer, öppna jämförelser och fritt vårdval Allt som presenterades tolkades till engelska, tjeckiska, spanska, franska, italienska och tyska. Den största möjligheten till erfarenhetsutbyte för konferens-deltagarna fanns i de 28 work-shops som genomfördes.

Vi deltog till exempel i en tjeckisk där man presenterade processen med att arbeta fram kvalitetssystem för tjänster till personer med olika funktionsnedsättningar. Vi genomförde vår work-shop på onsdag morgon den 24 juni. Det var en mycket noggrann planering vi hade fått göra innan vi blev ”godkända”. Dels hade vi fått lämna in ett mycket detaljerat tidsschema i förväg, dels skickat alla PowerPoint-bilder i förväg. Allt för att vår tolk skulle ha möjlighet att förbereda sig. Vår Mediagrupp på ASP/ANA har gjort en film åt oss som visade hjälpmedel. Den engelska texten till filmen fick också skickas i förväg för att tolken skulle kunna förbereda sig.

Vi genomförde presentationen på engelska och den tolkades till tjeckiska. Spontana kommentarer efter presentationen av filmen och hjälpmedlen var: ”Det här kunde jag också behöva”, ”Fler grupper skulle kunna använda de här”, ”Mycket intressant”, ”Mycket väl genomfört”

Konferensen hölls i en enormt stor kongress-byggnad i Prag. Totalt deltog 27 länder och vi var ungefär 400 deltagare. I entréhallen, där vi minglade med andra deltagare, bland annat från Sverige och Danmark, fanns även utställningar att titta på.

Totalt deltog ett 30-tal personer. De kom från t ex Slovenien, Slovakien, Tjeckien, Belgien, Storbritannien och Irland. Det fanns också några deltagare från Sverige med. Dessutom deltog ordförande i European Social Network – Lars Göran Jansson.

I de efterföljande diskussionerna blev det mycket tydligt vilka stora skillnader det är i levnadsförhållandena för personer med psykisk funktionsnedsättning, dels mellan medlemsländerna i EU, dels mellan EU och de länder som ännu inte är medlemmar. På många ställen finns det fort-farande mentalsjukhus och vi fick många frågor om hur vi ger stöd så att man kan bo själv i egen lägenhet. I fler länder är man beroende av välgörenhet för att få möjlighet att kunna delta i någon form av daglig aktivitet eftersom det inte finns någon social service. Vi framförde våra synpunkter på vikten av brukarinflytande, att man som brukare ska ha möjlighet att påverka det stöd man får, att det finns möjlighet till ett gott vardagsliv med sysselsättning och meningsfull fritid.

Vi hoppas att vi planterade några bra idéer i Europa från vår verksamhet.

Text & Foto: Inger Granhagen, Inger Olsson

LIV VÅRD DÖD !!! VEM VART !!!

Har gått och sett mycket tragiska dödsfall av människor som hört till kommunens hjälp verksamhet och börjat undrat över vart det brister i hjälp och stödverksamheten.

Är det enbart hos den avlidne som motivationsbristen saknats eller är det brist på möjligheter inom kommunens eller psykiatrin omsorg som spelar in? Vet inte riktigt men funderar över vad som kan göras till det bättre så att ingen människas tragiska bortgång går till spillo. Om någon dör så borde det ju larma om att någonstans på vägen har det brustit i vård- och stödkedjan eftersom människor går bort. Alla individer har ett ansvar givetvis och det har även kommunen. Ett val att göra det bästa de kan och det tror jag att de gör med, men det kanske är tid för att värdera om hur man förskaffar sig sina erfarenheter. Det kan vara tid för att lyssna mer på individerna de jobbar med.

Det går ju inte att väcka döda till liv, men det går ju att hjälpa dom än så länge överlevande till ett bättre alternativ. Med det menar jag att dom som lever kvar i missbruk eller annan form av tragiskt livsföranden, ska ges bättre alternativ till sitt nuvarande liv.

Då människor som kommunen jobbar med är oftast misstroende mot myndigheter, så är det självklart lite svårt, men att människor dör medan de har pågående kontakt med kommunen är ju för mej nåt som kommunen borde tänka följande på: Vad gjorde vi som inte räckte till, och framförallt, vad kan vi göra till det bättre för att det skall undvikas att ske igen ! Det handlar om att få fram ett bra sätt i att ge dom som behöver det ett vettigt och klokt förslag som gör att de behövande orkar ta klivet fullt ut till ett bättre liv utan droger och annat.

Varje människa är ju unik och behöver olika former av hjälp, så att använda sig av storköps modell för människohantering är sällan en bra lösning i mitt tycke. Alla individer behöver sin tid på sig för att bearbeta sina problem samt att få känna sig trygg, och att då sätta ihop de i en stor grupp, tillsammans, är i min mening inte ett ultimat sätt att hantera det på. Själv har jag känt mig tryggare hemlös på en parkbänk än på vissa kommunala boenden, och det säger förvisso mycket om hur mitt liv har varit genom åren, men det säger en del om hur dessa boenden fungerar.

Det ultimata vore att nästa gång ett boende ska byggas eller öppnas, att ta kontakt med de människorna som är påtänkta att bo där och fråga efter vad de behöver för stöd och hjälp för att det skall lyckas vägen fullt ut, för dem till sist. Att vårdas till döds är mer psykiatrins gebit i mitt tycke, men att bruka alkohol/droger till döds är samhället, regeringen och just kommunernas ansvar att inte ställa upp på. Att människor missbrukar till döds är förhoppningsvis inte något kommunen ställer sig godhjärtat upp på, utgår jag i från.

Varför inte använda sig av den erfarenheten missbrukarna har efter alla behandlingar som skett under deras liv, till att bygga upp något som fungerar hela vägen för båda parter. Att för en gång skull verkligen inte bara lyssna utan verkligen höra vad de behövande har för behov, och sen hjälpas åt tillsammans, det måste ju vara det idealistiksa sättet. Att sitta och prata om framtid med en hemlös är hopplöst, så var det för mig i alla fall – inte ens tak över huvudet intresserade mig, så hur skulle då ett boende, under förutsättningen att jag kunde hålla mig drogfri i si och så många dagar, ens få mig att orka bry mej om den.

Jag önskar attt kommunen verkligen satte sig ner och pratade med dem som är i behov av akut hjälp för att överleva, och kunna kommma fram till nåt bra som håller för båda. Psykiatrin har ju sitt på det torra i det mesta efter åratal av att det finns tyvärr inga pengar till att hjälpa människor – dödligt trams anser jag. Då det kommer till tvångsmedecinering och tvångsvård finns det hur mycket pengar som helst ,verkar det som, sen är man oftast som jag själv i beroende ställning för att ens få den medicinen jag behöver, det skall lämnas urinprov och det skall under tvång tas emot medecin som läkaren tycker ska behövas, innan jag ens fått den medicin som jag är där för liksom.

Handläggare på kommunen sitter hjälplöst fast i att de inte kan hjälpa sina klienter, för att psykiatrin ska säga sitt, och sen vänta påsin tid ute i kylan som återigen skördar liv i slutändan. Har personligen stått uppe på allmänpsykiatrin och frågat rakt ut om jag ska ringa polisen för att få hjälp att få ut min medecin. Svaret blev att polisen är det ingen idé att du ringer, för här bestämmer vi!!! Det kändes milt sagt, kusligt.

Kan för övrigt tycka att polisen är kommunens tillnyktringsenhet i dagen läge. Kanske skulle polisen jobba som en sluss för människor att hamna på rätt instanns, så att säga. Ja, menar polisen, vi håller ju på uppdrag av kommunen rent på gatorna och kör människor till cellen att sova ruset av sig och de kör ärenden åt psykiatrin såfort de kallar på dem! Kanske skulle polisen som ändå är de som träffar oss få möjlighet och tillgång till att påverka i fråga om vilka resurser som behövs i olika fall! Bara en spontan tanke som slog mej. Alltid väcker det nån reaktion!

Ville i all enkelhet bara göra ansvariga påminda om att vi finns därute och vi lever, andra har dött…måste gå att förbättra mycket om rätt vilja finns. Det är ju ändå upp till oss levande att göra en förändring till det bättre!!

/Andersson

Att resa med funktionsnedsättning

En vecka i juli månad var jag i Turkiet på semester. Erfarenheter från den resan, och allmänna tankar kring funktionsnedsättning och resande, delar jag med mig av i den här artikeln.

Förberedelser
En resa börjar med själva planeringen. Först behöver man se ut ett resmål, i mitt fall blev det Turkiet. I Turkiet såg jag ut Kusadasi. Anledningen till detta var att Kusadasi ligger nära Efesos som jag gärna ville besöka.

Men när man har en funktionsnedsättning, som jag har, räcker det inte med att se ut ett resmål. Fler saker behöver kollas upp:

Är passet giltigt?

Får jag föra in mina mediciner?

Krävs visum?

Hur ser mitt försäkringsskydd ut?

Behöver jag samordna förberedelserna?

Nu har jag inte någon så kallad social kontaktperson, men det är en viktig fråga om man kan genomföra en utlandsresa tillsammans med sin sociala kontaktperson?

Pass
Ifall giltighetstiden har gått ut, är det bra om man ansöker om ett nytt pass i god tid före resan. En del länder kräver att passet är giltigt sex månader efter inresa, så det är värt att kolla upp det (se visum). Är passet trasigt, kan man lämna in det till polisen. De gör en bedömning om det beror på fabrikationsfel eller på handhavandet. Är det ett fabrikationsfel, får man passet utbytt utan extra kostnad, i annat fall får man själv stå för kostnaden.

Mediciner
När det gäller medicinering, kan man ta hjälp av sin läkare. Läkaren kan utfärda intyg som kan behövas i tullen.

Visum
Bästa stället att kolla upp om det krävs visum eller ej, är landets ambassad. Många ambassader har egen hemsida där man kan söka information. Där kan man också se vad som gäller rörande pass.

Försäkringsskydd
Har man en hemförsäkring, ingår oftast en reseförsäkring, vilket gör en separat reseförsäkring onödig. Hos Försäkringskassan skaffar man ett intyg att man omfattas av allmän försäkring. Detta intyg är i form av ett plastkort.

Samordna förberedelserna
Det kan vara bra att samordna sina reseförberedelser i form av ett nätverksmöte. På ett sådant möte kan olika insatser samordnas, det kan vara boendestöd, läkare, kurator med flera.

Kontaktperson/ledsagare
Har man en kontaktperson eller ledsagare och vill söka bistånd till sin resa, så finns inga generella riktlinjer utan bedömningen görs högst individuellt av en handläggare. En sådan ansökan bör göras i god tid före resan. Blir det avslag på ansökan, och kontaktpersonen eller ledsagaren säger sig kunna följa med på resan ändå, så finns det inget som hindrar en sådan uppgörelse, men i det fallet får kontaktpersonen/ledsagaren själv stå för sina kostnader.

Så här blev min resa
Efter att jag hade sett ut mitt resmål, Kusadasi i Turkiet, kollade jag på nätet efter en passande resa. En sådan hittade jag hos Fritidsresor till ett rimligt pris. Nu när jag visste vart jag skulle resa och när det skulle ske samt vad det kostade, så började mina förberedelser inför resan.

Först, kollade jag passet. Det såg helt ut och det var lång tid kvar på giltighetstiden, så det verkade helt okej. Efter det, såg jag efter på hemsidan hos Turkiets ambassad om jag behövde visum och kunde konstatera att det inte behövdes i mitt fall. Därefter kallade jag till ett nätverksmöte. På nätverksmötet deltog min läkare, kontaktpersoner från Psykosenheten, handläggare på ASP-ANA, personal från boendestödet och anhörig. Vid detta möte samordnade vi olika saker. Läkaren fick i uppgift att skriva ut ett intyg över de mediciner som jag är ordinerad. Vi kom fram till en strategi när det gällde att infinna mig till flygets avgång från Arlanda. Efter detta nätverksmöte var i stort sett alla praktiska frågor lösta. Det som återstod var att göra en resebudget och vad jag skulle hitta på under själva resan.

Så infann sig tiden för resan. Alla förberedelser var avklarade. Dagen före flygets avgång, reste jag till Arlanda Norra med tåg och tog in på Ibis hotell. Jag bad om väckning i receptionen och lade mig tidigt. Klockan halv nio på morgonen var jag på plats i terminal 5 och halv elva skulle flyget lyfta.

När flyget sedan lyfte var jag ombord, med destination Izmir i Turkiet. Vid middagstid samma dag, ankom transferbussen till Hotell Atli i Kusadasi. Där tillbringade jag min semester i ca en vecka. När det gäller vad man ska göra på semesterresan, så gjorde jag på följande sätt: jag tog ett pappersark, ett för varje dag, och gjorde ett dagsschema. Sedan, kvällen innan, valde jag ut ett av dessa dagsscheman som jag genomförde. På det här sättet ökar valfriheten.

Så här i efterhand, när jag har genomfört resan, kan jag konstatera att det vart en trevlig resa. Jag besökte Efesos, väl värt ett besök, åt god mat, shoppade och tog det allmänt lugnt. Med andra ord blev det en avkopplande resa. Två saker som dock är viktiga att tänka på när man reser till Turkiet; se till att smörja in dig med sololja och kom ihåg att landet har en ”prut-kultur”. Att pruta kan kännas jobbigt, men försök att komma fram till vad varan är värd, bjud sedan halva värdet och om försäljaren vill sälja till ett högre pris än vad det är värt, så måste man inte genomföra affären.

Text: Karl-Peter Johansson

Ett besök på Stadsmissionen

ASP Bladet har träffat Britt-Mari Bråby för att veta mer om stadsmissionen i Karlstad.

Stadsmissionen kom hit 1994, och har sedan dess funnits här. Det är på samma adress nu som då, Herrgårdsgatan 7. Vart det har funnits förut ska jag låta vara osagt för det är endast ordförande Maj-Britt Gustavsson som vet det. Men här har det funnits sen 1994 som jag vet i alla fall.” säger Britt-Mari

Så du har vart föreståndare hela tiden sedan 1994? ”Nej det har funnits två tidigare, men nu är det jag som är föreståndare..” Innan 1994 fanns det samma verksamhet då som nu? ”Ja det fanns det men jag är lite osäker huruvida det fungerade då men det vet Maj-Britt bättre för den som drev det var en diakon som dog tillslut, så jag vet inte riktigt hur det såg ut…”
Har du märkt av några andra verksamhetsinriktiningar under tiden du vart här eller har ni samma inriktining nu som ni haft hela tiden? ”Ja tycker vi haft samma inriktining hela tiden…”
Hur är stadsmission uppbygd som verksamhet? ”Vi står under en styrelse som heter AU, Arbetsmarknadsutskottet, och det är Maj-Britt Gustafsson som du kan prata med om det för hon är styrelseordförande och är den som vet mest om det…”
Har ni stått för samma verksamhet hela tiden med mat och smörgås samt den mänskliga varma kontakten ni förmedlar? ”Från början var det bara soppa som vi delade ut, men sen har det blivit mat som delas ut tillsammans med smörgåsar och kaffe. Vi blev ju sponsrade av olika affärer. Som ett exempel så fick vi mycket av Ica ute på Örsholmen men sen flyttade de, så nu får vi mat ifrån en matvaruaffär här i stan. Hagahallen har vart fantastiska i sitt generösa handlande, ditt åker jag varje måndag och onsdag och fredag och får med mig mat till stadsmissionen.

Det är det enda stället som vi får mat i från just nu” men tillägger vidare att ”under jul och storhelger så får vi extra från andra givare också, vi har företag som ger bort kläder till våra besökare. I Sunne har vi en givare som ger väldigt mycket kläder, som förs bort till Gengåvan och Gengåvan är ju Erikshjälpen och Stadsmissionen och Pingstkyrkan så därifrån får vi pengar till vår verksamhet. När alla löner och sådant är betalt så går resten till vår verksamhet.”
Märker du av en hårdare attityd för missbrukarna i dagens samhälle? ”Ja dom blir ju lite tufft behandlande i dagens läge. Efter behandling så kommer dom till exempel till Trossen och där får de ju supa, sen dom som kommer till Ullebergsgården och där stannar de ett par dagar sen är de åter på gatan igen. Dom skulle öppna någon typ av tillnyktringsenhet, så de kunde få komma till ett ställe och sova ordentligt. Det tycker jag är viktigt. Sen är det svårt att hjälpa våra besökare i bland för vi stänger klockan två, sen kommer inte besökarna åt någon hjälp. Det är många gånger jag fått sitta hemifrån och hjälpa dem, jag brukar inte ge mig mot kommunen och desamma gäller socialjouren. Vi har ju inga resurser att bistå med till hotellrum till besökarna.
Kjell Edvinsson och jag arbetade mycket tillsammans innan han tragiskt nog gick bort, och hade mycket kontakt med dem som var mest utsatta och många gånger fick vi hysa in dom mest behövande på ett hotell i stan där de fick tak över huvudet i den bistra vinterkylan. En gång så fick jag ta hem folk till mig så att de fick tak över huvudet Jag tog hand om en familj, bland annat, som fick duscha och sova och använda köket. Hit på missionen går det inte att ta in folk heller, för det larmar ju halv elva…”

En episod som hon berättar var när en nästan blind gumma hade gjort 20 par raggsockor som Kjell Edvinsson kom hit med som sedan delades ut till dem som behövde. ”Men nu har vi ingen sådan kontakt kvar som Kjell, han var ´görbra´ och var en unik människa i sig, som alltid brydde sig om alla människor. Sådana skulle vi behöva mer av. Sen är ett problem för missbrukarna i dag att alla regler som sätts upp är jättesvåra att följa för de skall infinna sig hit och dit, eller inrätta sig i ledet så att säga…

Kommer de hit och ber om hjälp så brukar jag ordna det mesta säger Britt-Mari.

Hur ser samarbetet ut mellan er och ANA? Både bra och dåligt, de ringer många gånger, men nu har dom ju bytt personal, förut hade dom ju Anita Sandell som jag hade väldigt bra samarbete med och hon var jättebra, hon kunde ringa på mobilen sent på eftermiddagen och fråga om hur det var med en viss individ, så jag kunde åka ner ifrån Skattkärr och titta efter personen, så han/hon var ok. I dag har vi mest kontakt med Margareta Sandeback, och hennes kollegor på ”Uppsökarteamet”.

Har du nåt som speciellt som du vill utveckla runt er verksamhet? Min dröm är att kunna ha ett hus där jag kunde lägga de hemlösa i. Då skulle de få gå ut och in som de ville. Jag bodde ju i hus ett tag och jag hade en del som hjälpte mig med olika sysslor. Alla som är narkomaner och alkoholister är ju snälla mot oss, det är väldigt sällan det blir bråk mellan dem. Sen lyssnar de på om vi säger ifrån. Det finns ju ett stort behov av ett härbärge av nåt slag i denna stad.

När jag intervjuar Britt-Mari så känner jag mig stolt över att få prata med henne på detta vis, för hon tillsammans men många andra gör så mycket gott i denna stad för människor som behöver hjälp av alla olika slag. Jag hoppas att de får sin rättvärdiga uppmärksamhet på ett sådant sätt som dom själva vill ha det. Deras arbete är enormt viktigt för de som behöver, och de som är utsatta i samhället. Sen nämner Britt-Mari denna underbara människa Kjell Edvinsson som under tiotals år lade hela sin själ i att hjälpa andra människor i nöd och han är värd ett kapitel för sig. Då han inte finns med oss i livet i dag finns han alltid med i alla våra själar och tankar hos de som kände honom. Ett arbete på samma sätt som Britt-Mari gör, då hon är i livet guskelov! Det behövs fler sådana människor i samhället som engagerar sig i de utstöttas öden…

Text: Thomas Andersson Foto: Per Rhönnstad

En deprimerande krönika

På sextiotalet kom benzodiazepinerna med en himla fart, och läkarna fick skrivklåda av de harmlösa och ofarliga små pillren. Vem åt inte valium på sjuttiotalet? Alla åt. Jo så var det. Det var först på åttio- nittiotalet som man på allvar insåg att de kunde missbrukas, och att de faktiskt missbrukades ganska friskt. Men slut på skrivklådan fick man inte. Nej, för de nya ofarliga antidepressiva medicinerna kom till marknaden i början och mitten av 90-talet, och samma glädje, samma barnsliga upprymdhet drabbade läkarkåren. Nu jäklar ska folk bli friska!

Idag sitter vi här lite snopna, sorgsna och desillusionerade. För att inte säga deprimerade. De antidepressiva läkemedlen hade sina aber. Biverkningar som inte var riktigt genomtänkta. Läkarna har väl vid det här taget observerat detta, men skriver ut det glatt ändå – för nu sitter de väl själva och äter zoloft till morgontidningen och kaffet. Och det är ju bra. Folk som mår dåligt behöver hjälp och ska ta sin medicin för att må bättre.

Men vad som inte uppmärksammas på samma sätt är de människor som upplever att de mår sämre av läkemedlet. Eller är det verkligen läkemedlet som gör att man mår sämre? frågar man sig. Det kan man förstås inte veta, det kan man ju inte vara riktigt säker på, eftersom man inte vet hur man hade mått utan. Ja, men om man nu vill sluta så uppkommer vissa såkallade ”utsättningssymtom”. Ja, man säger inte ”abstinens”, för då får man doktorerna på sig, och säkert Gud också, för man får inte svära i kyrkan. Men dessa utsättningssymtom är bevisbara, och ser i sin helhet värre ut än abstinenssymtomen för de narkotikaklassade preparaten.

”Försämrat stämningsläge, irritabilitet, upprördhet, yrsel, förvirring, huvudvärk, nervositet, gråt, trötthet, känslomässig instabilitet, sömnsvårigheter, ilska, illamående och kräkningar, minnesstörning, svettningar, depersonalisation, muskelvärk, orolig tarm, panik, ögonirritation, diarré, skakningar, muskelspänningar, rysningar.”Detta är bara några av utsättningssymtomen, det finns fler. Men det är ju så, menar läkemedelsindustrin att hur kan man bevisa att en orolig tarm skulle vara ett resultat av utsättningen? Ja, det kan man kanske inte. Men som sagt, vissa saker går att bevisa. Läkemedelsindustrin accepterar vissa uppenbara utsättningssymtom, men beskyller varandra i en lång och ytterligt tråkig dialog om att ”vårt” läkemedel har mindre utsättningssymtom än ”ert” etc.. Fruktansvärt meningslöst.

Forskningen kring läkemedlens negativa verkningar står ofinansierad. För sådan är kapitalismen. Men om man bortser från abstinensen, förlåt – utsättningssymtomen, och istället fokuserar på biverkningarna, så kan man konstatera att vissa preparat har direkt livsfarliga biverkningar.

Serotonergt syndrom, är en biverkning som är konstaterad även i små doser. Hjärnan får en serotoninchock, man får feber och dör. Väldigt ovanligt förvisso, men risken finns där. (Stor risk i kombination med den ökände Tramadolen.) Betydligt vanligare är viktuppgång, vilket i längden, med tiden kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar, och andra tråkigheter, ständig hunger, frosseri, och att bli kallad tjock för första gången i sitt liv. Andra biverkningar som är direkt livsfarliga är avtrubbning, glömska, eller att stå helt oberörd inför livet och döden, självmordstankar, självmordsplaner, självmord.

Läkemedlen har olika biverkningar från person till person, vissa kan bli hyperaktiva, andra lugna och beskedliga, ja om detta kan man läsa om i Fass, om man vill, vilken ibland blir tragikomisk i sin långtråkighet. Att ett antidepressivt läkemedel kan ha depression som biverkning är ju banalt… Och om man har stora problem får man stora problempiller, och man sitter och slutar sitt liv dregglandes på en stol inom slutenvården. Inom detta område finns det väldigt lite forskning. Hur är det med hjärnskador, kan man fråga sig? Nervskador? Vem vet? Vem vill veta? Inte industrin och därmed inte forskningen och därmed inte läkarna och slutligen inte patienterna, som sitter hjärnskadade, dregglande, på varsin stol, någonstans i Sverige.

Det främsta motivet för att använda antidepressiva och antipsykotiska preparat som behandling tycks vara att de är kostnadseffektiva. Men hur kostnadseffektiva är de egentligen?

Om man tar mig som exempel, vilket går bra, från odräglig unge till nervös yngling på Ransäters Folkhögskola i slutet av nittiotalet. Jag mådde dåligt, var deprimerad – det är ju det folkhögskolor är till för. Så jag gick till en allmänläkare och efter en kvart stod jag i apotekskön för att hämta ut ett för mig helt okänt läkemedel: Seroxat. Harmlöst och bra trodde jag. Men två år senare (2001) lanserade Uppsala Monitoring Centre ut följande femton i topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom i världen: Namnet på verksamt ämne, Rapporter om patenterat namn och kategori. Utsättningssymtom (se listan längst ner) Ja, så satt jag där med en medicin som en allmänläkare på vårdcentralen i Munkfors skrivit ut, som är världens svåraste medicin att sluta med, 2001, och med flest inrapporterade biverkningar. Några år senare ville jag avsluta min paroxetinbehandling på grund av just biverkningarna och fick Efexor istället, samtidigt som jag i mina utsättningssymtom fick Xanor mot ångesten och en 100-burk stilnoct till natten (1tb tn vb).

Så kontentan är att när man efter att ha mått dåligt av en medicin, ska avsluta sin behandling, får man utsättningssymtom som gör att man tvingas äta narkotikaklassad
medicin, som sedan i sin tur har abstinensproblematik, och att man slutar tillslut i en virvel av ångest och depression och orolig tarm. Tack för den, sjukvården! Ett, två, tre, på listan.

Min syster är ett annat exempel, som led av depression, generaliserad oro och panikångest. Hon fick Efexor, som hjälpte henne fantastiskt bra, ja faktiskt så bra att hon till och med blev gravid. Och där började problemen. Givetvis ville hon sluta med Efexorn för lilla Tovas skull, men Efexorn ville annat. Nedtrappningen gick bra, men när hon slutade helt kom utsättningssymtomen enligt ovan. Hon fick tillbaka ångesten tiofalt, och fick yrsel, illamående och kräkningar och svimningskänslor. Om man antar att ingångsdosen är 75 mg, och normaldosen 150 – 225mg, så stod min syster och delade tabletten från 75 till 37,5 till 18,75 och från det till en liten liten smula. Då gick det bra, men sluta kunde hon inte, det var helt omöjligt, och hon står på det än, 18,75 mg. Glömmer hon ta sina 18,75 mg så går det åt skogen. Och så är det för mig också, som står på 300. Skulle jag glömma ta en tablett enligt klockslaget, så märker jag av det och vill kräkas. Det känns som att se allt i slowmotion, fast snabbt. Lite svårt att förklara.

Min mamma går på Seroxat nu. Och min pappa på Zoloft. Hela min familj har alltså tvingats in på ovanstående lista. Och man frågar sig tillslut vem fan är jag? Och vem skulle jag blivit? Frågan är lika menlös som läkemedelsföretagens pinsamheter, men man håller på ändå, precis som de. Och samtidigt har medicinen räddat mig, och räddar otroligt många människor världen över. Det här är en väldigt svår fråga, och det gäller att vara nyanserad. Vilket jag inte tänker vara, för efter att ha sett listan ovan, där antidepressiva medel kommer ett, två, fyra och sju på listan, så måste man ifrågasätta vad som egentligen händer. Ifrågasätter man egentligen vad som sker?

Förskrivningen av antidepressiva medel ökar, främst bland unga. Väldigt unga. Dina egna barn. På ett forum läste jag att Efexor och Seroxat är lika svåra att sluta med som heroin. Kan vi inte bara stanna upp lite? Det här går för fort.

Det är ingen som vet vilka skadeverkningar antidepressiva medel har i längden. Vi har agerat försökskaniner. Kanske sitter jag här med ett anpassat autonomt nervsystem och en potentiell svår hjärnskada. Det skulle förklara mycket. Biverkningar som är livsfarliga. Själv gick upp 30 kilo på nio månader när jag testade den då nya, fantastiska antidepressiva medicinen Remeron (Mirtazapin). Från en ranglig student, till en uppblåst gubbe – hungerkänslorna skapade chips, som jag satt och åt i min ensamhet.

Kanske en samtalskontakt hade hjälpt mig. I Munkfors. Och kanske hade jag fått kraft att rädda mig själv. Om inte, så är det helt korrekt att göra mig beroende. En rättegång mot Seroxats tillverkare för alla utsättningsproblem är på gång i Kanada. Man varnar också särskilt för Efexor. Cipramil, som är Sveriges vanligaste läkemedel mot depression finns inte med på listan, inte för att den saknar utsättningssymtom, för det har den, men Cipramil är ett litet märke lokaliserat kring Norden, och syns därmed inte i statistiken, vilket är en smart strategi.

Så vad är det då som skiljer problematiken med benzodiazepiner och antidepressiva läkemedel? Varför är läkarna så ohyggligt rädda att skriva ut lite Stesolid till en människa med svår ångest, och så ohyggligt glada att sätta in Efexor?

Båda medicinerna är beroendeframkallande. Den ena ger abstinenssymtom, den andra utsättningssymtom. En läkare jag pratad med menade på att benzodiazepiner även ger kroppslig abstinens, och att man bygger upp en tolerans. Ja men så uppträder ju antidepressiva läkemedel också, kroppen anpassar sig, och man måste höja dosen, sen sitter man och kräks och svimmar och vill döda sig själv när man sätter ut medicinen, dessutom med en orolig tarm, jag menar – är inte det kroppslig abstinens? Jag tror att den enda anledningen är att benzodiazepiner används i missbrukskretsar. Men ska verkligen en människa med svår ångest nekas en gnutta lugn på grund av det? Ska hon få betala priset?

Ja det ska hon tydligen, och istället höjer man den antidepressiva dosen på en icke färdigutvecklad medicin där hon, i läkemedelsindustrins giriga krav på snabba miljardsprofiter, och läkarnas trögflytande klistriga okunskap, och samhällets och politikernas kortsiktiga syn på sjukvården – tvingas in i ett annat, ibland svårare beroende, och sedan får leva med biverkningarna och utsättningssymtomen; och på Apoteket säger man: varsågod! Tack ska du ha, svarar man mekaniskt och går hem och kräker ut ångesten. Sedan slänger man i sig en stor dos av sitt Seroxat, som har en långsiktig verkan. Och en långsiktig verkan genererar biljoner till en kortsiktig och omänsklig läkemedelsindustri.

Topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom.

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003
2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058
3. Alprazolam (Xanor) BDZ 842
4. Sertralin (Zoloft) AD 585
5. Hyoscin (Egazil) Tarm 519
6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st. 450
7. Fluoxetin (Fontex) AD 402
8. Tramadol (Nobligan) Opioid 389
9. Fentermin (Fentermin) Cent.st. 371
10.Metadon (Metadon) Opioid 316
11. Lorazepam (Temesta) BDZ 282
12.Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st. 277
13. Diazepam (Valium) BDZ 192
14. Triazolam (Halcion) BDZ 188
15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ 112

Förkortnigarna betyder:
AD – Antidepressiva läkemedel
BDZ- Benzodiazepiner
Cent.St -Centralstimulerande/bantning
Opioid – Starkt smärtstillande läkemedel

Text: Håkan Kristensson