”Som vi bäddar får vi ligga.” Bertil Larsson är en man som sedan början av sjuttiotalet
omvandlat teori till praktik. Ett komplicerat och enormt givande jobb. Psykiatrin i Karlstad har oerhörda möjligheter och kan naturligtvis bli bättre. Om vi hjälps åt att bädda, och har rena lakan, så kommer vi ligga allt bättre i framtiden…
Vad innebär ditt jobb som biträdande divsionschef inom psykiatrin i Värmland? Ja det innebär att organisera och ta ansvar för den psykiatriska vården, så att medborgarna kan få den behandling som ger redskap till ett bättre liv
Vad har du för utbildning och yrkesbakgrund, som har drivit dig till din nuvarande uppgift? Ja, det kan man verkligen undra… Hur långt bak ska vi gå då? Jag började inom barnpsykiatrin 1974 som föreståndare för barnpsyks första behandlingshem, som inledningsvis låg på sjukhusområdet Älvgatan 47. ”Skå-Gustav” hade haft sin verksamhet där, det var ett stort gult hus som stod tomt, och vi fick flytta in. Sedan kom vi att flytta in i en villa på Kroppskärr. Verksamheten kallades då ”Kroppskärrsvägen”. På -80 talet kom jag sedan att jobba som psykolog och psykoterapeut inom olika verksamheter i lands-tinget. Den längsta tiden har jag arbetat på Flyktingcenter nuvarande Center för traumatisk stress, där jag också var chef.
När tillträdde du tjänsten som biträdande divisionschef? Det var sommaren 2007, för två år sedan.
När du tillträdde din nuvarande tjänst så var det en hård medial kritik mot psykiatrin i Värmland, hur tycker du psykiatrin har förbättrats sedan dess? Jag vet ju om bilden av ”psykiatrin i kaos”. Den fanns ju även när jag kom in i verksamheten. Men jag tror att föreställningen var kanske det stora problemet. Och kunde vi skaka av oss det perspektivet, vilket vi efter ett tag kunde, så tycker jag att saker och ting har förändrats oerhört. Idag har vi ”styrfart” inom alla områden. Det finns väldigt mycket vi kan göra än mer utav, nu när vi är herre i vårt eget hus och vi har nu en god framtidstro. Och framförallt, möjligheterna dominerar idag över bekymmerna.
Finns det något som du tycker har försämrats, eller bör belysas mer? Egentligen ingenting som vi direkt råder över, däremot så är jag bekymrad över den mer instrumentella, metodologiska synen på psykiatrin, som jag själv inte tror skapar något mervärde för medborgaren. Det är inget specifikt för Värmland, det är egentligen ett paradigm som gäller i både Sverige och hela Västeuropa. Man är väldigt intresserad av metod, genetik och biologiska möjligheter och begränsningar i synen på psykisk ohälsa. Jag vill mera se möjligheten i vårt uppdrag att ”som vi bäddar får vi ligga”. Att kan vi bädda bättre inför framtiden så kommer vi också att ligga skönare. För att förklara ytterligare: Den riktigt genetiskt disponerade psykiska ohälsan är egentligen förhållandevis liten, och över tid, kanske också konstant. Däremot ser vi att den psykiska ohälsan förändras, genom vårt sätt att organisera samhället och hantera varandra.
Vilka utmaningar ser du då i detta? Utmaningen ligger i att vi måste börja väldigt tidigt i och se vad som skapar ohälsa. Att förstå samspelet, som skapar det som man ibland tror är oundvikligt, det vill säga psykisk ohälsa. Och vi kan, i mina ögon, vända tillbaka till ordspråket: ”som vi bäddar får vi ligga”. Ohälsan är ett tecken i tiden, att vi faktiskt inte bäddar på ett sätt som är bra för alla människor. Det är många som får betala priset, utav den samhällsutveckling som vi ser idag.
Har det grund i nedmonteringen av välfärdssamhället? Man kan faktiskt se det här på väldigt många olika sätt. Jag tror att man tvärs över alla politiska gränser kan vara ense om att utgångspunkten ”som vi bäddar får vi ligga” är gångbar. Det är bara vägen dit, som man kan vara oense om.
Och lösningen är att bädda rätt? Ja, i någon mån så måste vi förstå att förutsättningarna för psykisk ohälsa formas väldigt tidigt i våra liv. Vi måste värna om barns uppväxtvillkor, så att de ska kunna växa upp med förutsättningar till ett bra liv, fysiskt som psykiskt. Dessa villkor vill vi gärna förneka eller rationalisera bort och tro att det finns genvägar. Det är lite grand som den här svininfluensan som är väldigt aktuell just nu. Svininfluensans realitet kräver ödmjukhet inför livet och rimliga förberedelser. Men några genvägar erbjuder den inte.
Psykisk hälsa kräver att fundamentala mänskliga behov kan tillfredsställas, och erbjuder inga genvägar eller vaccinationsmöjligheter, trots att vi från och till gärna önskar att så vore fallet.
Text: Håkan Kristenson Foto: Per Rhönnstad
Karlstad.se