VAD ÄR DÅ VIKTIGAST ATT SATSA PÅ?

1979 byggdes ett nytt och fräsht badhus på Sundsta i Karlstad. Idag, 30 år senare, får man minst sagt skämmas över hur slitet och sunkigt detta badhus har blivit i en så pass modern stad som Karlstad.

Omedelbart när man kommer in i entrén möts man av en dunkel syn. Det är brunt och mörkt tegel, samma tegel som man får stå ut med inne i bassängdelen. Det är genuin 70-talskänsla på sämsta sätt. Själva bassängerna är i traditionellt vitt standardkakel som man är van vid att se. Men på flera ställen syns det att kaklet har släppt eller spruckit, och på andra ställen har detta lagats snabbt och torftigt. Sedan har vi cafédelen, om man nu ens kan kalla det för café. Det ligger lite undangömt i ett hörn med endast en liten lucka i en vägg där man kan köpa glass eller få sig en kopp kaffe med kaka till obskyra priser.

Det har långt om länge debatterats om en upprustning eller om det ska rivas och byggas ett nytt badhus i en annan del av staden. Om det skulle bli ett nytt badhus, var skulle det ligga någonstans? Ett bra ställe vore norra fältet på gamla I2-området, där det nu är en kal och tråkig miljö. Det är som om de glömt bort att det skulle kunna ligga något mycket finare, trevligare och mer användbart där.

Föreställ er nu en ny och modern byggnad bredvid polishuset och brandkåren, där Solareturen ligger idag. Såvitt jag har förstått ska både Solareturen och återvinningsstationen flytta. Låt oss då riva den gamla fula och slitna byggnaden som Solareturen håller till i, lägg om vägen mellan Solareturen och återvinningsstationen, och bygg en stor och fin byggnad där träningslokaler, inomhusbollplaner och självklart en 50-meters tävlingsbassäng får plats. Även äventyrsbad för barn och lekfulla vuxna skulle kunna få plats. Alla andra fritids- och tävlingsställen finns redan i samma område: Tingvalla Isstadion, Karlstad Racketcenter och Tingvalla IP ligger på gångavstånd på andra sidan vägen. Brist på parkeringsplatser lär det inte bli.

Det är något som vi har i dagsläget på Sundsta, och rustar man upp lär det bli ännu trängre. Men om det bara blir en upprustning av det gamla badhuset, vad är då viktigast att satsa på? Mest för tävling och träning? Mest för barn, stora som små? Om det ska byggas ut, hur ska då allt detta i sådana fall få plats? Det är några av de många frågor man vill ha svar på. Snart måste det tas ett beslut, för vi Karlstadbor förtjänar bättre. Eller hur?!

/ Stefan Ek

LIV VÅRD DÖD !!! VEM VART !!!

Har gått och sett mycket tragiska dödsfall av människor som hört till kommunens hjälp verksamhet och börjat undrat över vart det brister i hjälp och stödverksamheten.

Är det enbart hos den avlidne som motivationsbristen saknats eller är det brist på möjligheter inom kommunens eller psykiatrin omsorg som spelar in? Vet inte riktigt men funderar över vad som kan göras till det bättre så att ingen människas tragiska bortgång går till spillo. Om någon dör så borde det ju larma om att någonstans på vägen har det brustit i vård- och stödkedjan eftersom människor går bort. Alla individer har ett ansvar givetvis och det har även kommunen. Ett val att göra det bästa de kan och det tror jag att de gör med, men det kanske är tid för att värdera om hur man förskaffar sig sina erfarenheter. Det kan vara tid för att lyssna mer på individerna de jobbar med.

Det går ju inte att väcka döda till liv, men det går ju att hjälpa dom än så länge överlevande till ett bättre alternativ. Med det menar jag att dom som lever kvar i missbruk eller annan form av tragiskt livsföranden, ska ges bättre alternativ till sitt nuvarande liv.

Då människor som kommunen jobbar med är oftast misstroende mot myndigheter, så är det självklart lite svårt, men att människor dör medan de har pågående kontakt med kommunen är ju för mej nåt som kommunen borde tänka följande på: Vad gjorde vi som inte räckte till, och framförallt, vad kan vi göra till det bättre för att det skall undvikas att ske igen ! Det handlar om att få fram ett bra sätt i att ge dom som behöver det ett vettigt och klokt förslag som gör att de behövande orkar ta klivet fullt ut till ett bättre liv utan droger och annat.

Varje människa är ju unik och behöver olika former av hjälp, så att använda sig av storköps modell för människohantering är sällan en bra lösning i mitt tycke. Alla individer behöver sin tid på sig för att bearbeta sina problem samt att få känna sig trygg, och att då sätta ihop de i en stor grupp, tillsammans, är i min mening inte ett ultimat sätt att hantera det på. Själv har jag känt mig tryggare hemlös på en parkbänk än på vissa kommunala boenden, och det säger förvisso mycket om hur mitt liv har varit genom åren, men det säger en del om hur dessa boenden fungerar.

Det ultimata vore att nästa gång ett boende ska byggas eller öppnas, att ta kontakt med de människorna som är påtänkta att bo där och fråga efter vad de behöver för stöd och hjälp för att det skall lyckas vägen fullt ut, för dem till sist. Att vårdas till döds är mer psykiatrins gebit i mitt tycke, men att bruka alkohol/droger till döds är samhället, regeringen och just kommunernas ansvar att inte ställa upp på. Att människor missbrukar till döds är förhoppningsvis inte något kommunen ställer sig godhjärtat upp på, utgår jag i från.

Varför inte använda sig av den erfarenheten missbrukarna har efter alla behandlingar som skett under deras liv, till att bygga upp något som fungerar hela vägen för båda parter. Att för en gång skull verkligen inte bara lyssna utan verkligen höra vad de behövande har för behov, och sen hjälpas åt tillsammans, det måste ju vara det idealistiksa sättet. Att sitta och prata om framtid med en hemlös är hopplöst, så var det för mig i alla fall – inte ens tak över huvudet intresserade mig, så hur skulle då ett boende, under förutsättningen att jag kunde hålla mig drogfri i si och så många dagar, ens få mig att orka bry mej om den.

Jag önskar attt kommunen verkligen satte sig ner och pratade med dem som är i behov av akut hjälp för att överleva, och kunna kommma fram till nåt bra som håller för båda. Psykiatrin har ju sitt på det torra i det mesta efter åratal av att det finns tyvärr inga pengar till att hjälpa människor – dödligt trams anser jag. Då det kommer till tvångsmedecinering och tvångsvård finns det hur mycket pengar som helst ,verkar det som, sen är man oftast som jag själv i beroende ställning för att ens få den medicinen jag behöver, det skall lämnas urinprov och det skall under tvång tas emot medecin som läkaren tycker ska behövas, innan jag ens fått den medicin som jag är där för liksom.

Handläggare på kommunen sitter hjälplöst fast i att de inte kan hjälpa sina klienter, för att psykiatrin ska säga sitt, och sen vänta påsin tid ute i kylan som återigen skördar liv i slutändan. Har personligen stått uppe på allmänpsykiatrin och frågat rakt ut om jag ska ringa polisen för att få hjälp att få ut min medecin. Svaret blev att polisen är det ingen idé att du ringer, för här bestämmer vi!!! Det kändes milt sagt, kusligt.

Kan för övrigt tycka att polisen är kommunens tillnyktringsenhet i dagen läge. Kanske skulle polisen jobba som en sluss för människor att hamna på rätt instanns, så att säga. Ja, menar polisen, vi håller ju på uppdrag av kommunen rent på gatorna och kör människor till cellen att sova ruset av sig och de kör ärenden åt psykiatrin såfort de kallar på dem! Kanske skulle polisen som ändå är de som träffar oss få möjlighet och tillgång till att påverka i fråga om vilka resurser som behövs i olika fall! Bara en spontan tanke som slog mej. Alltid väcker det nån reaktion!

Ville i all enkelhet bara göra ansvariga påminda om att vi finns därute och vi lever, andra har dött…måste gå att förbättra mycket om rätt vilja finns. Det är ju ändå upp till oss levande att göra en förändring till det bättre!!

/Andersson

En deprimerande krönika

På sextiotalet kom benzodiazepinerna med en himla fart, och läkarna fick skrivklåda av de harmlösa och ofarliga små pillren. Vem åt inte valium på sjuttiotalet? Alla åt. Jo så var det. Det var först på åttio- nittiotalet som man på allvar insåg att de kunde missbrukas, och att de faktiskt missbrukades ganska friskt. Men slut på skrivklådan fick man inte. Nej, för de nya ofarliga antidepressiva medicinerna kom till marknaden i början och mitten av 90-talet, och samma glädje, samma barnsliga upprymdhet drabbade läkarkåren. Nu jäklar ska folk bli friska!

Idag sitter vi här lite snopna, sorgsna och desillusionerade. För att inte säga deprimerade. De antidepressiva läkemedlen hade sina aber. Biverkningar som inte var riktigt genomtänkta. Läkarna har väl vid det här taget observerat detta, men skriver ut det glatt ändå – för nu sitter de väl själva och äter zoloft till morgontidningen och kaffet. Och det är ju bra. Folk som mår dåligt behöver hjälp och ska ta sin medicin för att må bättre.

Men vad som inte uppmärksammas på samma sätt är de människor som upplever att de mår sämre av läkemedlet. Eller är det verkligen läkemedlet som gör att man mår sämre? frågar man sig. Det kan man förstås inte veta, det kan man ju inte vara riktigt säker på, eftersom man inte vet hur man hade mått utan. Ja, men om man nu vill sluta så uppkommer vissa såkallade ”utsättningssymtom”. Ja, man säger inte ”abstinens”, för då får man doktorerna på sig, och säkert Gud också, för man får inte svära i kyrkan. Men dessa utsättningssymtom är bevisbara, och ser i sin helhet värre ut än abstinenssymtomen för de narkotikaklassade preparaten.

”Försämrat stämningsläge, irritabilitet, upprördhet, yrsel, förvirring, huvudvärk, nervositet, gråt, trötthet, känslomässig instabilitet, sömnsvårigheter, ilska, illamående och kräkningar, minnesstörning, svettningar, depersonalisation, muskelvärk, orolig tarm, panik, ögonirritation, diarré, skakningar, muskelspänningar, rysningar.”Detta är bara några av utsättningssymtomen, det finns fler. Men det är ju så, menar läkemedelsindustrin att hur kan man bevisa att en orolig tarm skulle vara ett resultat av utsättningen? Ja, det kan man kanske inte. Men som sagt, vissa saker går att bevisa. Läkemedelsindustrin accepterar vissa uppenbara utsättningssymtom, men beskyller varandra i en lång och ytterligt tråkig dialog om att ”vårt” läkemedel har mindre utsättningssymtom än ”ert” etc.. Fruktansvärt meningslöst.

Forskningen kring läkemedlens negativa verkningar står ofinansierad. För sådan är kapitalismen. Men om man bortser från abstinensen, förlåt – utsättningssymtomen, och istället fokuserar på biverkningarna, så kan man konstatera att vissa preparat har direkt livsfarliga biverkningar.

Serotonergt syndrom, är en biverkning som är konstaterad även i små doser. Hjärnan får en serotoninchock, man får feber och dör. Väldigt ovanligt förvisso, men risken finns där. (Stor risk i kombination med den ökände Tramadolen.) Betydligt vanligare är viktuppgång, vilket i längden, med tiden kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar, och andra tråkigheter, ständig hunger, frosseri, och att bli kallad tjock för första gången i sitt liv. Andra biverkningar som är direkt livsfarliga är avtrubbning, glömska, eller att stå helt oberörd inför livet och döden, självmordstankar, självmordsplaner, självmord.

Läkemedlen har olika biverkningar från person till person, vissa kan bli hyperaktiva, andra lugna och beskedliga, ja om detta kan man läsa om i Fass, om man vill, vilken ibland blir tragikomisk i sin långtråkighet. Att ett antidepressivt läkemedel kan ha depression som biverkning är ju banalt… Och om man har stora problem får man stora problempiller, och man sitter och slutar sitt liv dregglandes på en stol inom slutenvården. Inom detta område finns det väldigt lite forskning. Hur är det med hjärnskador, kan man fråga sig? Nervskador? Vem vet? Vem vill veta? Inte industrin och därmed inte forskningen och därmed inte läkarna och slutligen inte patienterna, som sitter hjärnskadade, dregglande, på varsin stol, någonstans i Sverige.

Det främsta motivet för att använda antidepressiva och antipsykotiska preparat som behandling tycks vara att de är kostnadseffektiva. Men hur kostnadseffektiva är de egentligen?

Om man tar mig som exempel, vilket går bra, från odräglig unge till nervös yngling på Ransäters Folkhögskola i slutet av nittiotalet. Jag mådde dåligt, var deprimerad – det är ju det folkhögskolor är till för. Så jag gick till en allmänläkare och efter en kvart stod jag i apotekskön för att hämta ut ett för mig helt okänt läkemedel: Seroxat. Harmlöst och bra trodde jag. Men två år senare (2001) lanserade Uppsala Monitoring Centre ut följande femton i topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom i världen: Namnet på verksamt ämne, Rapporter om patenterat namn och kategori. Utsättningssymtom (se listan längst ner) Ja, så satt jag där med en medicin som en allmänläkare på vårdcentralen i Munkfors skrivit ut, som är världens svåraste medicin att sluta med, 2001, och med flest inrapporterade biverkningar. Några år senare ville jag avsluta min paroxetinbehandling på grund av just biverkningarna och fick Efexor istället, samtidigt som jag i mina utsättningssymtom fick Xanor mot ångesten och en 100-burk stilnoct till natten (1tb tn vb).

Så kontentan är att när man efter att ha mått dåligt av en medicin, ska avsluta sin behandling, får man utsättningssymtom som gör att man tvingas äta narkotikaklassad
medicin, som sedan i sin tur har abstinensproblematik, och att man slutar tillslut i en virvel av ångest och depression och orolig tarm. Tack för den, sjukvården! Ett, två, tre, på listan.

Min syster är ett annat exempel, som led av depression, generaliserad oro och panikångest. Hon fick Efexor, som hjälpte henne fantastiskt bra, ja faktiskt så bra att hon till och med blev gravid. Och där började problemen. Givetvis ville hon sluta med Efexorn för lilla Tovas skull, men Efexorn ville annat. Nedtrappningen gick bra, men när hon slutade helt kom utsättningssymtomen enligt ovan. Hon fick tillbaka ångesten tiofalt, och fick yrsel, illamående och kräkningar och svimningskänslor. Om man antar att ingångsdosen är 75 mg, och normaldosen 150 – 225mg, så stod min syster och delade tabletten från 75 till 37,5 till 18,75 och från det till en liten liten smula. Då gick det bra, men sluta kunde hon inte, det var helt omöjligt, och hon står på det än, 18,75 mg. Glömmer hon ta sina 18,75 mg så går det åt skogen. Och så är det för mig också, som står på 300. Skulle jag glömma ta en tablett enligt klockslaget, så märker jag av det och vill kräkas. Det känns som att se allt i slowmotion, fast snabbt. Lite svårt att förklara.

Min mamma går på Seroxat nu. Och min pappa på Zoloft. Hela min familj har alltså tvingats in på ovanstående lista. Och man frågar sig tillslut vem fan är jag? Och vem skulle jag blivit? Frågan är lika menlös som läkemedelsföretagens pinsamheter, men man håller på ändå, precis som de. Och samtidigt har medicinen räddat mig, och räddar otroligt många människor världen över. Det här är en väldigt svår fråga, och det gäller att vara nyanserad. Vilket jag inte tänker vara, för efter att ha sett listan ovan, där antidepressiva medel kommer ett, två, fyra och sju på listan, så måste man ifrågasätta vad som egentligen händer. Ifrågasätter man egentligen vad som sker?

Förskrivningen av antidepressiva medel ökar, främst bland unga. Väldigt unga. Dina egna barn. På ett forum läste jag att Efexor och Seroxat är lika svåra att sluta med som heroin. Kan vi inte bara stanna upp lite? Det här går för fort.

Det är ingen som vet vilka skadeverkningar antidepressiva medel har i längden. Vi har agerat försökskaniner. Kanske sitter jag här med ett anpassat autonomt nervsystem och en potentiell svår hjärnskada. Det skulle förklara mycket. Biverkningar som är livsfarliga. Själv gick upp 30 kilo på nio månader när jag testade den då nya, fantastiska antidepressiva medicinen Remeron (Mirtazapin). Från en ranglig student, till en uppblåst gubbe – hungerkänslorna skapade chips, som jag satt och åt i min ensamhet.

Kanske en samtalskontakt hade hjälpt mig. I Munkfors. Och kanske hade jag fått kraft att rädda mig själv. Om inte, så är det helt korrekt att göra mig beroende. En rättegång mot Seroxats tillverkare för alla utsättningsproblem är på gång i Kanada. Man varnar också särskilt för Efexor. Cipramil, som är Sveriges vanligaste läkemedel mot depression finns inte med på listan, inte för att den saknar utsättningssymtom, för det har den, men Cipramil är ett litet märke lokaliserat kring Norden, och syns därmed inte i statistiken, vilket är en smart strategi.

Så vad är det då som skiljer problematiken med benzodiazepiner och antidepressiva läkemedel? Varför är läkarna så ohyggligt rädda att skriva ut lite Stesolid till en människa med svår ångest, och så ohyggligt glada att sätta in Efexor?

Båda medicinerna är beroendeframkallande. Den ena ger abstinenssymtom, den andra utsättningssymtom. En läkare jag pratad med menade på att benzodiazepiner även ger kroppslig abstinens, och att man bygger upp en tolerans. Ja men så uppträder ju antidepressiva läkemedel också, kroppen anpassar sig, och man måste höja dosen, sen sitter man och kräks och svimmar och vill döda sig själv när man sätter ut medicinen, dessutom med en orolig tarm, jag menar – är inte det kroppslig abstinens? Jag tror att den enda anledningen är att benzodiazepiner används i missbrukskretsar. Men ska verkligen en människa med svår ångest nekas en gnutta lugn på grund av det? Ska hon få betala priset?

Ja det ska hon tydligen, och istället höjer man den antidepressiva dosen på en icke färdigutvecklad medicin där hon, i läkemedelsindustrins giriga krav på snabba miljardsprofiter, och läkarnas trögflytande klistriga okunskap, och samhällets och politikernas kortsiktiga syn på sjukvården – tvingas in i ett annat, ibland svårare beroende, och sedan får leva med biverkningarna och utsättningssymtomen; och på Apoteket säger man: varsågod! Tack ska du ha, svarar man mekaniskt och går hem och kräker ut ångesten. Sedan slänger man i sig en stor dos av sitt Seroxat, som har en långsiktig verkan. Och en långsiktig verkan genererar biljoner till en kortsiktig och omänsklig läkemedelsindustri.

Topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom.

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003
2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058
3. Alprazolam (Xanor) BDZ 842
4. Sertralin (Zoloft) AD 585
5. Hyoscin (Egazil) Tarm 519
6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st. 450
7. Fluoxetin (Fontex) AD 402
8. Tramadol (Nobligan) Opioid 389
9. Fentermin (Fentermin) Cent.st. 371
10.Metadon (Metadon) Opioid 316
11. Lorazepam (Temesta) BDZ 282
12.Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st. 277
13. Diazepam (Valium) BDZ 192
14. Triazolam (Halcion) BDZ 188
15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ 112

Förkortnigarna betyder:
AD – Antidepressiva läkemedel
BDZ- Benzodiazepiner
Cent.St -Centralstimulerande/bantning
Opioid – Starkt smärtstillande läkemedel

Text: Håkan Kristensson

EN LÅNG VÄG TILLBAKA

Vägen från drogmissbruk tillbaka till ett ”vanligt” stabilt liv är lång och mycket, mycket tuff.

Speciellt om man bor i Sverige,för enligt den förlegade svenska drogpolitiken (vilken ligger 10 – 15 år efter våra grannländers) bör man ha bränt alla broar och försuttit sina chanser till ett normalt liv innan man får möjlighet till vettig medicinsk behandling.

Man är tvungen att kämpa i både uppförsbacke och motvind, men inte ens då är det säkert att man får hjälp! Vore det inte bättre att fånga upp missbrukarna innan grund/gymnasieskolebetygen är helt obefintliga, innan kreditvärdigheten är körd i botten och skulderna hos kronofogden blivit så höga att de omöjligen kan betalas av under ens livstid?

För vad händer i dagens Sverige när du väl står skriven hos kronofogden..? Jo, du får inte hyra en lägenhet, inte stå för ett mobil- eller internet- abonnemang, inte ta lån eller köpa på avbetalning. Med andra ord blir miss- brukarna utestängda från stora delar av det moderna samhället.

Blir man av någon drog- relaterad orsak av med körkortet är man körd, för man straffas inte bara en gång. Först döms man och får en påföljd som fängelse eller samhällstjänst, med detta följer också bötesbelopp och spärrtid. När det här avklarats borde ju brottet vara sonat, men icke! När väl spärrtiden gått ut och man vill ta körkort igen straffas man ytterligare, och det kostar dig dyrt. För då är det dags för närmast ändlösa urin-, blod- och CDT-provtagningar (leverprov som visar vad du gjort under tre veckor bakåt i tiden) som kan pågå i åratal och som sammanlagt kostar dig tiotusentals kronor, exklusive  kostnaden för att ta själva körkortet.

Och vart ska man då få alla dessa pengar ifrån? Det är ju inte det lättaste att få ett jobb nu för tiden om man inte har körkort. På sätt och vis blir det lite av ett moment 22, hur motiverande är det att hålla sig drogfri när man står utan jobb, utan hem, med skulder upp över öronen och utan en synlig väg ut..?

Nej, upp till kamp kära missbrukare, säger jag! Det är hög tid att våra folkvalda politiker ser problemet i vitögat och agerar därefter.

/ Micael

Rätt eller fel? Tankar om konstnärinnan Anna Odells examensverk

Få verk har blivit så omstridda som Anna Odells konstprojekt ”Okänd kvinna, 2009-349701”. Kanske är det 2000-talets mest omdiskuterade.

Verket

Odells konstverk bygger på följande: i januari i år låtsas hon vara psykotisk springandes omkring på Liljeholmsbron i Stockholm. Förbipasserande anar oråd och larmar SOS. Polisen kommer till platsen och omhändertar henne. De för Anna Odell till psykakuten på S:t Görans sjukhus där hon blir tvångsintagen och blir lagd i spännbälte och tvångsmedicineras. Senare berättar hon att det hela var iscensatt och att det rörde sig om ett konstprojekt. Hon skrevs därmed ut och blir polisanmäld för händelsen. Nu åtalas hon för falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande.

Gökboet men ändå inte
Anna Odells konstaktion påminner om Ken Keseys Gökboet. I boken låtsas brottslingen McMurphy vara psykiskt sjuk och hamnar på sinnessjukhus.
Om Ken Kesey ville skapa debatt om den tidens psykiatri, så vill Anna Odell istället diskutera vad konst är, inte skapa en ny psykiatridebatt.

För och emot
I ett pressmeddelande från RSMHs förbundsråd ställer man sig bakom Anna Odells agerande. Man tycker det är viktigt att belysa föråldrade behandlingsmetoder som fortfarande används. Schizofreniförbundet däremot tar avstånd ifrån hennes handlande.

Det verkar som att Odells projekt i alla fall rör om i grytan. Hon har skapat diskussion, både om vad konst är och om psykiatrins slutenvård. Frågor väcks om konstens etiska gränser; kan man göra vad som helst i konstens namn? Andra frågor väcks när det gäller den psykiatriska slutenvårdens behandlingsmetoder; finns det inga alternativ till spännbälte?

Man menar från psykiatri-vårdens sida att Anna Odell slösat med vårdens resurser i sitt handlande, att hon har kränkt både medpatienter och personal genom sitt agerande. Anna Odell menar att hennes uppsåt inte har varit att göra något brottsligt.

I diskussionen skulle jag vilja föra fram ytterligare en aspekt. Det är skrämmande att det faktiskt går att simulera till sig vård. Har man inom psykiatrin inte säkrare diagnostiseringsinstrument än patientens egna ord och agerande? Även om Anna Odells konstaktion bygger på ett oredligt handlande, så har det väckt en värdefull diskussion. En diskussion som förhoppningsvis verkar till något utvecklande.

Karl-Peter Johansson