Vet egentligen inte vad jag ska skriva, känner bara att jag måste få ur mig lite av allt.
Jag kämpade i ca 7 år innan jag fick reda på att min älsta son har ADHD, ÄNTLIGEN trodde jag att nu får jag hjälp, jag kunde inte ha mer fel, med diagnosen började det riktiga helvetet. Det jag har sökt hjälp med är enbart avlastning någon gång ibland eftersom jag är ensam med 3st killar o har diabetes själv.

Ska inte dra allt för det är MYCKET,men iaf:
Psykologen som kom fram till att han har adhd sa till mej att : DU kommer få det GRYMT tufft för din son är ALLDELES för smart för att ha detta handikapp.

Ända stället mej veterligen är via socialtjänsten man kan få hjälp som förälder, o där har jag sökt hjälp år ut o år in.

Psykologen skrev ett brev till dom att om inte min familj får hjälp NU så kommer mamman inte orka..

3 år senare tog min ork slut o jag slängde ut sonen, socialen ordnade då en lägenhet till honom där han kunde sitta o dricka i lugn o ro (Jag har lyckats hålla honom ifrån sprit o droger i alla år)

I deras papper står det”en fam med problem”

I dag är han myndig o pappa själv men har fortfarande STORT behov av hjälp (hans tjej fick diagnosen ADHD i vuxen ålder, så dom behöver hjälp båda) Kan säga att det dom klarar bra är sin lilla dotter men inte mycket mer.

Min fråga är VARFÖR vill inte sociala lyssna??

Dom har ingen lust att lära sig vad ADHD är(ALLA har hört talas om ADHD men väldigt få vet vad det innebär att ha)

Den hjälpen vi fick av sociala efter 13-14 års kämpande var att försöka få oss att må tusen gånger sämre.

Hur kan det bli så fel??

Min minsta kille ska nu gå igenom en utredning eftersom jag misstänker att han har ADHD oxå (inte den hyperaktiva, tack o lov) men jag vet oxå att detta måste jag klara själv, jag skulle aldrig våga be sociala o hjälp igen, dom krossade oss nästan. Ett ställe som vi föräldrar ska kunna be om hjälp får vi ta imot mer skit än vad någon orkar, ett ADHD barn tar tillräkligt mycket kraft. Min egen sjukdom har inte gjort saken bättre eller lättare, blodsockret hoppar upp o ner hela tiden o vid ett tillfälle låg det på 55 vilket då handlade om minutrar in till sjukhuset annars hade jag inte levt i dag.

SKA det vara så här??

Kan man inte kräva att socialtjänsten SKA ha mer kunskap??

Eller måste fler fam gå under först??

/ Lena P.

1979 byggdes ett nytt och fräsht badhus på Sundsta i Karlstad. Idag, 30 år senare, får man minst sagt skämmas över hur slitet och sunkigt detta badhus har blivit i en så pass modern stad som Karlstad.

Omedelbart när man kommer in i entrén möts man av en dunkel syn. Det är brunt och mörkt tegel, samma tegel som man får stå ut med inne i bassängdelen. Det är genuin 70-talskänsla på sämsta sätt. Själva bassängerna är i traditionellt vitt standardkakel som man är van vid att se. Men på flera ställen syns det att kaklet har släppt eller spruckit, och på andra ställen har detta lagats snabbt och torftigt. Sedan har vi cafédelen, om man nu ens kan kalla det för café. Det ligger lite undangömt i ett hörn med endast en liten lucka i en vägg där man kan köpa glass eller få sig en kopp kaffe med kaka till obskyra priser.

Det har långt om länge debatterats om en upprustning eller om det ska rivas och byggas ett nytt badhus i en annan del av staden. Om det skulle bli ett nytt badhus, var skulle det ligga någonstans? Ett bra ställe vore norra fältet på gamla I2-området, där det nu är en kal och tråkig miljö. Det är som om de glömt bort att det skulle kunna ligga något mycket finare, trevligare och mer användbart där.

Föreställ er nu en ny och modern byggnad bredvid polishuset och brandkåren, där Solareturen ligger idag. Såvitt jag har förstått ska både Solareturen och återvinningsstationen flytta. Låt oss då riva den gamla fula och slitna byggnaden som Solareturen håller till i, lägg om vägen mellan Solareturen och återvinningsstationen, och bygg en stor och fin byggnad där träningslokaler, inomhusbollplaner och självklart en 50-meters tävlingsbassäng får plats. Även äventyrsbad för barn och lekfulla vuxna skulle kunna få plats. Alla andra fritids- och tävlingsställen finns redan i samma område: Tingvalla Isstadion, Karlstad Racketcenter och Tingvalla IP ligger på gångavstånd på andra sidan vägen. Brist på parkeringsplatser lär det inte bli.

Det är något som vi har i dagsläget på Sundsta, och rustar man upp lär det bli ännu trängre. Men om det bara blir en upprustning av det gamla badhuset, vad är då viktigast att satsa på? Mest för tävling och träning? Mest för barn, stora som små? Om det ska byggas ut, hur ska då allt detta i sådana fall få plats? Det är några av de många frågor man vill ha svar på. Snart måste det tas ett beslut, för vi Karlstadbor förtjänar bättre. Eller hur?!

/ Stefan Ek

Har gått och sett mycket tragiska dödsfall av människor som hört till kommunens hjälp verksamhet och börjat undrat över vart det brister i hjälp och stödverksamheten.

Är det enbart hos den avlidne som motivationsbristen saknats eller är det brist på möjligheter inom kommunens eller psykiatrin omsorg som spelar in? Vet inte riktigt men funderar över vad som kan göras till det bättre så att ingen människas tragiska bortgång går till spillo. Om någon dör så borde det ju larma om att någonstans på vägen har det brustit i vård- och stödkedjan eftersom människor går bort. Alla individer har ett ansvar givetvis och det har även kommunen. Ett val att göra det bästa de kan och det tror jag att de gör med, men det kanske är tid för att värdera om hur man förskaffar sig sina erfarenheter. Det kan vara tid för att lyssna mer på individerna de jobbar med.

Det går ju inte att väcka döda till liv, men det går ju att hjälpa dom än så länge överlevande till ett bättre alternativ. Med det menar jag att dom som lever kvar i missbruk eller annan form av tragiskt livsföranden, ska ges bättre alternativ till sitt nuvarande liv.

Då människor som kommunen jobbar med är oftast misstroende mot myndigheter, så är det självklart lite svårt, men att människor dör medan de har pågående kontakt med kommunen är ju för mej nåt som kommunen borde tänka följande på: Vad gjorde vi som inte räckte till, och framförallt, vad kan vi göra till det bättre för att det skall undvikas att ske igen ! Det handlar om att få fram ett bra sätt i att ge dom som behöver det ett vettigt och klokt förslag som gör att de behövande orkar ta klivet fullt ut till ett bättre liv utan droger och annat.

Varje människa är ju unik och behöver olika former av hjälp, så att använda sig av storköps modell för människohantering är sällan en bra lösning i mitt tycke. Alla individer behöver sin tid på sig för att bearbeta sina problem samt att få känna sig trygg, och att då sätta ihop de i en stor grupp, tillsammans, är i min mening inte ett ultimat sätt att hantera det på. Själv har jag känt mig tryggare hemlös på en parkbänk än på vissa kommunala boenden, och det säger förvisso mycket om hur mitt liv har varit genom åren, men det säger en del om hur dessa boenden fungerar.

Det ultimata vore att nästa gång ett boende ska byggas eller öppnas, att ta kontakt med de människorna som är påtänkta att bo där och fråga efter vad de behöver för stöd och hjälp för att det skall lyckas vägen fullt ut, för dem till sist. Att vårdas till döds är mer psykiatrins gebit i mitt tycke, men att bruka alkohol/droger till döds är samhället, regeringen och just kommunernas ansvar att inte ställa upp på. Att människor missbrukar till döds är förhoppningsvis inte något kommunen ställer sig godhjärtat upp på, utgår jag i från.

Varför inte använda sig av den erfarenheten missbrukarna har efter alla behandlingar som skett under deras liv, till att bygga upp något som fungerar hela vägen för båda parter. Att för en gång skull verkligen inte bara lyssna utan verkligen höra vad de behövande har för behov, och sen hjälpas åt tillsammans, det måste ju vara det idealistiksa sättet. Att sitta och prata om framtid med en hemlös är hopplöst, så var det för mig i alla fall – inte ens tak över huvudet intresserade mig, så hur skulle då ett boende, under förutsättningen att jag kunde hålla mig drogfri i si och så många dagar, ens få mig att orka bry mej om den.

Jag önskar attt kommunen verkligen satte sig ner och pratade med dem som är i behov av akut hjälp för att överleva, och kunna kommma fram till nåt bra som håller för båda. Psykiatrin har ju sitt på det torra i det mesta efter åratal av att det finns tyvärr inga pengar till att hjälpa människor – dödligt trams anser jag. Då det kommer till tvångsmedecinering och tvångsvård finns det hur mycket pengar som helst ,verkar det som, sen är man oftast som jag själv i beroende ställning för att ens få den medicinen jag behöver, det skall lämnas urinprov och det skall under tvång tas emot medecin som läkaren tycker ska behövas, innan jag ens fått den medicin som jag är där för liksom.

Handläggare på kommunen sitter hjälplöst fast i att de inte kan hjälpa sina klienter, för att psykiatrin ska säga sitt, och sen vänta påsin tid ute i kylan som återigen skördar liv i slutändan. Har personligen stått uppe på allmänpsykiatrin och frågat rakt ut om jag ska ringa polisen för att få hjälp att få ut min medecin. Svaret blev att polisen är det ingen idé att du ringer, för här bestämmer vi!!! Det kändes milt sagt, kusligt.

Kan för övrigt tycka att polisen är kommunens tillnyktringsenhet i dagen läge. Kanske skulle polisen jobba som en sluss för människor att hamna på rätt instanns, så att säga. Ja, menar polisen, vi håller ju på uppdrag av kommunen rent på gatorna och kör människor till cellen att sova ruset av sig och de kör ärenden åt psykiatrin såfort de kallar på dem! Kanske skulle polisen som ändå är de som träffar oss få möjlighet och tillgång till att påverka i fråga om vilka resurser som behövs i olika fall! Bara en spontan tanke som slog mej. Alltid väcker det nån reaktion!

Ville i all enkelhet bara göra ansvariga påminda om att vi finns därute och vi lever, andra har dött…måste gå att förbättra mycket om rätt vilja finns. Det är ju ändå upp till oss levande att göra en förändring till det bättre!!

/Andersson

På sextiotalet kom benzodiazepinerna med en himla fart, och läkarna fick skrivklåda av de harmlösa och ofarliga små pillren. Vem åt inte valium på sjuttiotalet? Alla åt. Jo så var det. Det var först på åttio- nittiotalet som man på allvar insåg att de kunde missbrukas, och att de faktiskt missbrukades ganska friskt. Men slut på skrivklådan fick man inte. Nej, för de nya ofarliga antidepressiva medicinerna kom till marknaden i början och mitten av 90-talet, och samma glädje, samma barnsliga upprymdhet drabbade läkarkåren. Nu jäklar ska folk bli friska!

Idag sitter vi här lite snopna, sorgsna och desillusionerade. För att inte säga deprimerade. De antidepressiva läkemedlen hade sina aber. Biverkningar som inte var riktigt genomtänkta. Läkarna har väl vid det här taget observerat detta, men skriver ut det glatt ändå – för nu sitter de väl själva och äter zoloft till morgontidningen och kaffet. Och det är ju bra. Folk som mår dåligt behöver hjälp och ska ta sin medicin för att må bättre.

Men vad som inte uppmärksammas på samma sätt är de människor som upplever att de mår sämre av läkemedlet. Eller är det verkligen läkemedlet som gör att man mår sämre? frågar man sig. Det kan man förstås inte veta, det kan man ju inte vara riktigt säker på, eftersom man inte vet hur man hade mått utan. Ja, men om man nu vill sluta så uppkommer vissa såkallade ”utsättningssymtom”. Ja, man säger inte ”abstinens”, för då får man doktorerna på sig, och säkert Gud också, för man får inte svära i kyrkan. Men dessa utsättningssymtom är bevisbara, och ser i sin helhet värre ut än abstinenssymtomen för de narkotikaklassade preparaten.

”Försämrat stämningsläge, irritabilitet, upprördhet, yrsel, förvirring, huvudvärk, nervositet, gråt, trötthet, känslomässig instabilitet, sömnsvårigheter, ilska, illamående och kräkningar, minnesstörning, svettningar, depersonalisation, muskelvärk, orolig tarm, panik, ögonirritation, diarré, skakningar, muskelspänningar, rysningar.”Detta är bara några av utsättningssymtomen, det finns fler. Men det är ju så, menar läkemedelsindustrin att hur kan man bevisa att en orolig tarm skulle vara ett resultat av utsättningen? Ja, det kan man kanske inte. Men som sagt, vissa saker går att bevisa. Läkemedelsindustrin accepterar vissa uppenbara utsättningssymtom, men beskyller varandra i en lång och ytterligt tråkig dialog om att ”vårt” läkemedel har mindre utsättningssymtom än ”ert” etc.. Fruktansvärt meningslöst.

Forskningen kring läkemedlens negativa verkningar står ofinansierad. För sådan är kapitalismen. Men om man bortser från abstinensen, förlåt – utsättningssymtomen, och istället fokuserar på biverkningarna, så kan man konstatera att vissa preparat har direkt livsfarliga biverkningar.

Serotonergt syndrom, är en biverkning som är konstaterad även i små doser. Hjärnan får en serotoninchock, man får feber och dör. Väldigt ovanligt förvisso, men risken finns där. (Stor risk i kombination med den ökände Tramadolen.) Betydligt vanligare är viktuppgång, vilket i längden, med tiden kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar, och andra tråkigheter, ständig hunger, frosseri, och att bli kallad tjock för första gången i sitt liv. Andra biverkningar som är direkt livsfarliga är avtrubbning, glömska, eller att stå helt oberörd inför livet och döden, självmordstankar, självmordsplaner, självmord.

Läkemedlen har olika biverkningar från person till person, vissa kan bli hyperaktiva, andra lugna och beskedliga, ja om detta kan man läsa om i Fass, om man vill, vilken ibland blir tragikomisk i sin långtråkighet. Att ett antidepressivt läkemedel kan ha depression som biverkning är ju banalt… Och om man har stora problem får man stora problempiller, och man sitter och slutar sitt liv dregglandes på en stol inom slutenvården. Inom detta område finns det väldigt lite forskning. Hur är det med hjärnskador, kan man fråga sig? Nervskador? Vem vet? Vem vill veta? Inte industrin och därmed inte forskningen och därmed inte läkarna och slutligen inte patienterna, som sitter hjärnskadade, dregglande, på varsin stol, någonstans i Sverige.

Det främsta motivet för att använda antidepressiva och antipsykotiska preparat som behandling tycks vara att de är kostnadseffektiva. Men hur kostnadseffektiva är de egentligen?

Om man tar mig som exempel, vilket går bra, från odräglig unge till nervös yngling på Ransäters Folkhögskola i slutet av nittiotalet. Jag mådde dåligt, var deprimerad – det är ju det folkhögskolor är till för. Så jag gick till en allmänläkare och efter en kvart stod jag i apotekskön för att hämta ut ett för mig helt okänt läkemedel: Seroxat. Harmlöst och bra trodde jag. Men två år senare (2001) lanserade Uppsala Monitoring Centre ut följande femton i topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom i världen: Namnet på verksamt ämne, Rapporter om patenterat namn och kategori. Utsättningssymtom (se listan längst ner) Ja, så satt jag där med en medicin som en allmänläkare på vårdcentralen i Munkfors skrivit ut, som är världens svåraste medicin att sluta med, 2001, och med flest inrapporterade biverkningar. Några år senare ville jag avsluta min paroxetinbehandling på grund av just biverkningarna och fick Efexor istället, samtidigt som jag i mina utsättningssymtom fick Xanor mot ångesten och en 100-burk stilnoct till natten (1tb tn vb).

Så kontentan är att när man efter att ha mått dåligt av en medicin, ska avsluta sin behandling, får man utsättningssymtom som gör att man tvingas äta narkotikaklassad
medicin, som sedan i sin tur har abstinensproblematik, och att man slutar tillslut i en virvel av ångest och depression och orolig tarm. Tack för den, sjukvården! Ett, två, tre, på listan.

Min syster är ett annat exempel, som led av depression, generaliserad oro och panikångest. Hon fick Efexor, som hjälpte henne fantastiskt bra, ja faktiskt så bra att hon till och med blev gravid. Och där började problemen. Givetvis ville hon sluta med Efexorn för lilla Tovas skull, men Efexorn ville annat. Nedtrappningen gick bra, men när hon slutade helt kom utsättningssymtomen enligt ovan. Hon fick tillbaka ångesten tiofalt, och fick yrsel, illamående och kräkningar och svimningskänslor. Om man antar att ingångsdosen är 75 mg, och normaldosen 150 – 225mg, så stod min syster och delade tabletten från 75 till 37,5 till 18,75 och från det till en liten liten smula. Då gick det bra, men sluta kunde hon inte, det var helt omöjligt, och hon står på det än, 18,75 mg. Glömmer hon ta sina 18,75 mg så går det åt skogen. Och så är det för mig också, som står på 300. Skulle jag glömma ta en tablett enligt klockslaget, så märker jag av det och vill kräkas. Det känns som att se allt i slowmotion, fast snabbt. Lite svårt att förklara.

Min mamma går på Seroxat nu. Och min pappa på Zoloft. Hela min familj har alltså tvingats in på ovanstående lista. Och man frågar sig tillslut vem fan är jag? Och vem skulle jag blivit? Frågan är lika menlös som läkemedelsföretagens pinsamheter, men man håller på ändå, precis som de. Och samtidigt har medicinen räddat mig, och räddar otroligt många människor världen över. Det här är en väldigt svår fråga, och det gäller att vara nyanserad. Vilket jag inte tänker vara, för efter att ha sett listan ovan, där antidepressiva medel kommer ett, två, fyra och sju på listan, så måste man ifrågasätta vad som egentligen händer. Ifrågasätter man egentligen vad som sker?

Förskrivningen av antidepressiva medel ökar, främst bland unga. Väldigt unga. Dina egna barn. På ett forum läste jag att Efexor och Seroxat är lika svåra att sluta med som heroin. Kan vi inte bara stanna upp lite? Det här går för fort.

Det är ingen som vet vilka skadeverkningar antidepressiva medel har i längden. Vi har agerat försökskaniner. Kanske sitter jag här med ett anpassat autonomt nervsystem och en potentiell svår hjärnskada. Det skulle förklara mycket. Biverkningar som är livsfarliga. Själv gick upp 30 kilo på nio månader när jag testade den då nya, fantastiska antidepressiva medicinen Remeron (Mirtazapin). Från en ranglig student, till en uppblåst gubbe – hungerkänslorna skapade chips, som jag satt och åt i min ensamhet.

Kanske en samtalskontakt hade hjälpt mig. I Munkfors. Och kanske hade jag fått kraft att rädda mig själv. Om inte, så är det helt korrekt att göra mig beroende. En rättegång mot Seroxats tillverkare för alla utsättningsproblem är på gång i Kanada. Man varnar också särskilt för Efexor. Cipramil, som är Sveriges vanligaste läkemedel mot depression finns inte med på listan, inte för att den saknar utsättningssymtom, för det har den, men Cipramil är ett litet märke lokaliserat kring Norden, och syns därmed inte i statistiken, vilket är en smart strategi.

Så vad är det då som skiljer problematiken med benzodiazepiner och antidepressiva läkemedel? Varför är läkarna så ohyggligt rädda att skriva ut lite Stesolid till en människa med svår ångest, och så ohyggligt glada att sätta in Efexor?

Båda medicinerna är beroendeframkallande. Den ena ger abstinenssymtom, den andra utsättningssymtom. En läkare jag pratad med menade på att benzodiazepiner även ger kroppslig abstinens, och att man bygger upp en tolerans. Ja men så uppträder ju antidepressiva läkemedel också, kroppen anpassar sig, och man måste höja dosen, sen sitter man och kräks och svimmar och vill döda sig själv när man sätter ut medicinen, dessutom med en orolig tarm, jag menar – är inte det kroppslig abstinens? Jag tror att den enda anledningen är att benzodiazepiner används i missbrukskretsar. Men ska verkligen en människa med svår ångest nekas en gnutta lugn på grund av det? Ska hon få betala priset?

Ja det ska hon tydligen, och istället höjer man den antidepressiva dosen på en icke färdigutvecklad medicin där hon, i läkemedelsindustrins giriga krav på snabba miljardsprofiter, och läkarnas trögflytande klistriga okunskap, och samhällets och politikernas kortsiktiga syn på sjukvården – tvingas in i ett annat, ibland svårare beroende, och sedan får leva med biverkningarna och utsättningssymtomen; och på Apoteket säger man: varsågod! Tack ska du ha, svarar man mekaniskt och går hem och kräker ut ångesten. Sedan slänger man i sig en stor dos av sitt Seroxat, som har en långsiktig verkan. Och en långsiktig verkan genererar biljoner till en kortsiktig och omänsklig läkemedelsindustri.

Topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom.

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003
2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058
3. Alprazolam (Xanor) BDZ 842
4. Sertralin (Zoloft) AD 585
5. Hyoscin (Egazil) Tarm 519
6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st. 450
7. Fluoxetin (Fontex) AD 402
8. Tramadol (Nobligan) Opioid 389
9. Fentermin (Fentermin) Cent.st. 371
10.Metadon (Metadon) Opioid 316
11. Lorazepam (Temesta) BDZ 282
12.Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st. 277
13. Diazepam (Valium) BDZ 192
14. Triazolam (Halcion) BDZ 188
15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ 112

Förkortnigarna betyder:
AD – Antidepressiva läkemedel
BDZ- Benzodiazepiner
Cent.St -Centralstimulerande/bantning
Opioid – Starkt smärtstillande läkemedel

Text: Håkan Kristensson

Vägen från drogmissbruk tillbaka till ett ”vanligt” stabilt liv är lång och mycket, mycket tuff.

Speciellt om man bor i Sverige,för enligt den förlegade svenska drogpolitiken (vilken ligger 10 – 15 år efter våra grannländers) bör man ha bränt alla broar och försuttit sina chanser till ett normalt liv innan man får möjlighet till vettig medicinsk behandling.

Man är tvungen att kämpa i både uppförsbacke och motvind, men inte ens då är det säkert att man får hjälp! Vore det inte bättre att fånga upp missbrukarna innan grund/gymnasieskolebetygen är helt obefintliga, innan kreditvärdigheten är körd i botten och skulderna hos kronofogden blivit så höga att de omöjligen kan betalas av under ens livstid?

För vad händer i dagens Sverige när du väl står skriven hos kronofogden..? Jo, du får inte hyra en lägenhet, inte stå för ett mobil- eller internet- abonnemang, inte ta lån eller köpa på avbetalning. Med andra ord blir miss- brukarna utestängda från stora delar av det moderna samhället.

Blir man av någon drog- relaterad orsak av med körkortet är man körd, för man straffas inte bara en gång. Först döms man och får en påföljd som fängelse eller samhällstjänst, med detta följer också bötesbelopp och spärrtid. När det här avklarats borde ju brottet vara sonat, men icke! När väl spärrtiden gått ut och man vill ta körkort igen straffas man ytterligare, och det kostar dig dyrt. För då är det dags för närmast ändlösa urin-, blod- och CDT-provtagningar (leverprov som visar vad du gjort under tre veckor bakåt i tiden) som kan pågå i åratal och som sammanlagt kostar dig tiotusentals kronor, exklusive  kostnaden för att ta själva körkortet.

Och vart ska man då få alla dessa pengar ifrån? Det är ju inte det lättaste att få ett jobb nu för tiden om man inte har körkort. På sätt och vis blir det lite av ett moment 22, hur motiverande är det att hålla sig drogfri när man står utan jobb, utan hem, med skulder upp över öronen och utan en synlig väg ut..?

Nej, upp till kamp kära missbrukare, säger jag! Det är hög tid att våra folkvalda politiker ser problemet i vitögat och agerar därefter.

/ Micael

Få verk har blivit så omstridda som Anna Odells konstprojekt ”Okänd kvinna, 2009-349701”. Kanske är det 2000-talets mest omdiskuterade.

Verket

Odells konstverk bygger på följande: i januari i år låtsas hon vara psykotisk springandes omkring på Liljeholmsbron i Stockholm. Förbipasserande anar oråd och larmar SOS. Polisen kommer till platsen och omhändertar henne. De för Anna Odell till psykakuten på S:t Görans sjukhus där hon blir tvångsintagen och blir lagd i spännbälte och tvångsmedicineras. Senare berättar hon att det hela var iscensatt och att det rörde sig om ett konstprojekt. Hon skrevs därmed ut och blir polisanmäld för händelsen. Nu åtalas hon för falskt larm, våldsamt motstånd och oredligt förfarande.

Gökboet men ändå inte
Anna Odells konstaktion påminner om Ken Keseys Gökboet. I boken låtsas brottslingen McMurphy vara psykiskt sjuk och hamnar på sinnessjukhus.
Om Ken Kesey ville skapa debatt om den tidens psykiatri, så vill Anna Odell istället diskutera vad konst är, inte skapa en ny psykiatridebatt.

För och emot
I ett pressmeddelande från RSMHs förbundsråd ställer man sig bakom Anna Odells agerande. Man tycker det är viktigt att belysa föråldrade behandlingsmetoder som fortfarande används. Schizofreniförbundet däremot tar avstånd ifrån hennes handlande.

Det verkar som att Odells projekt i alla fall rör om i grytan. Hon har skapat diskussion, både om vad konst är och om psykiatrins slutenvård. Frågor väcks om konstens etiska gränser; kan man göra vad som helst i konstens namn? Andra frågor väcks när det gäller den psykiatriska slutenvårdens behandlingsmetoder; finns det inga alternativ till spännbälte?

Man menar från psykiatri-vårdens sida att Anna Odell slösat med vårdens resurser i sitt handlande, att hon har kränkt både medpatienter och personal genom sitt agerande. Anna Odell menar att hennes uppsåt inte har varit att göra något brottsligt.

I diskussionen skulle jag vilja föra fram ytterligare en aspekt. Det är skrämmande att det faktiskt går att simulera till sig vård. Har man inom psykiatrin inte säkrare diagnostiseringsinstrument än patientens egna ord och agerande? Även om Anna Odells konstaktion bygger på ett oredligt handlande, så har det väckt en värdefull diskussion. En diskussion som förhoppningsvis verkar till något utvecklande.

Karl-Peter Johansson

…på ett tomt betongtorg, med två affärer, stans dyraste? Finns det något fulare än torget på Kronoparkens centrum? Eller vackrare? Människor samlas trots allt där det finns plats att samlas. Jag tycker synd om Karlstad Kommun. De är helt vilse när det gäller Kronoparken. Och helt besatta av att göra Karlstad till en dunderkommun med studenter och härligheter. I Kronoparken bygger man lyxhus åt dem. Ja, de få som har råd. Det är svindyrt. Så flyttar lite studenter till Kronoparken. Det tycks vara kommunens strategi. Varför vet jag inte. Studenter är inte sympatiska. Jag har själv varit en sådan, och jag var ett monster.

I Karlstads vision om att få mer än 100 000 invånare nämns Kronoparken som ett mångkulturellt centrum med ett universitet. Och så tycker man givetvis att Kronoparken är ett problemområde. Man utgår från den bisarra bild som media påskyndar och ljuger om. Det kallas lögn, och bygger på fördomar. Bilden av miljonprogramsområdena är ju ganska intressant. Den har växt fram under åttiotalet när man insåg att områdena var ganska dåligt planerade. Som en förklaring, och en ursäkt. Och människorna där, blev tillslut husen, hopplöst fängslade i betong och makadam. Men Kronoparken är inte farligt. Centrum däremot: där får man stryk och blir rånad. Händer det i Kronoparken belyser media det som inihelvete, och den falska bilden av problemområdet reproduceras enligt mallen.

Karlstad kommun accepterar medias bild, och handlings-planerna styrs av den. Ja, om det nu finns en handlingsplan för Kronoparken… Studenter, universitet. Det blir säkert bra. Man vill i visionen om Karlstad attrahera människor med ”konkurrenskraftig kompetens”. Det finns tydligen ingen sådan kompetens i Kronoparken.

Alla människor där betraktas som problematiska, förgiftade av husen. Så ska det tydligen vara. Därmed kan man konstatera att vår kära kommun styrs av en hel del fördomar. Och media bestämmer tonen. Men fortsätt stigmatisera oss! Människorna i Kronoparken är väl integrerade. Kulturer möts och förändras, människor pratar med varandra, diskuterar och möts. På torget. Som är fult. Eller vackert. Jag har inte riktigt bestämt mig.

Vad som krävs är en handlingsplan. Kronoparken är ju faktiskt ganska omänskligt. Man byggde det på sjuttiotalet, industriellt, och kallt. Husen bildar inga gårdar, inga mötesplatser. Det blåser, och alla måste gå in, hålla sig inne. Det är kanske en medveten strategi, vad vet jag?

Handlingsplanen måste vara en ”gräsrotsplan”. Kommunen får inte vara inblandad. Då går det åt helvete. Kronoparken har ett rikt föreningsliv. Varför inte samla dessa föreningar i ett råd? Ett föreningsråd? Där kan man diskutera fram en plan för förändring. Sen kan kommunen komma med pengar. Så slipper de fundera och göra fel.

Vi kan förändra åt dem. Studenterna kan fortsätta festa och svina ned sig. Den ”konkurrenskraftiga kompetensen” finns även bland människorna här.  I Kronoparken.

Text: Håkan Kristensson.

I dagens samhälle så tror jag att det blir viktigare med civilkurage, eftersom våldet bara ökar.

Det finns en lag i Sverige som säger att man måste ingripa om man ser någon bli misshandlad. Men jag menar att man inte ska ingripa handgripligen, utan t ex uppsöka polismyndigheten. Om en person har en mobiltelefon så är han eller hon skyldig att ringa 112 och anmäla händelsen, man gå undan och ringa in sin anmälan.
Många tror jag är rädda för att ingripa, för att kanske bli förföljda senare.

Eftersom polisens resurser är minimala när våldet och brotten bara ökar, därför tycker jag att idén med privata ordningsvakter är bra. Och att de ska samarbeta med polisen t ex hjälpa till vid utryckningar. Jag tycker att man ska vid våldstillfällen agera varsamt och med sunt förnuft, om man är berusad ska man absolut inte ingripa. Fast man eventuellt är på styva linan, jag menar där hjärnan tar slut där nävarna vid. Ett gammalt ordspråk i våldssammanhang, men det gäller ju för de flesta individer.

I början av 90-talet var jag och hälsade på min farbror, som är polis i Stockholm dvs Norrmalmspolisen. Jag gjorde ett studiebesök på hans arbetsplats jag fick se fem fotografier bakom ett draperi , vilket var de senaste brotten. Det var allt från självmord till olyckshändelser: bl a en prostituerad kvinna som blev tvingad till ett grustag för att bli våldsamt nerslagen och till sist bli överkörd med bil ett flertal gånger.

Det var även en kvinna på Östermalm som lade sig i sin säng och körde in tre köksknivar i sitt bröst men den tredje hann hon inte få in helt innan hon dog. Det var även en alkolist och knarkare som bodde i en liten kvart som i berusningens tillstånd ramlat på en golvlampa (en sådan man kan dra ner själva lampan på stången).

Polisen trodde länge att det var mord, men någon anhörig hade inte varit där enligt utredningen. Jag besökte även vapenförrådet som är ett av Sveriges största, med allt från världens minsta pistol (den var inte större än en hand) till de allra grövsta. Jag skulle få följa med på en spaning på nattetid men eftersom jag bor här i Karlstad och han i Stockholm, och jag var tvungen att åka hem till mitt arbete så rann det ut i sanden.

/ Stefan

Att drabbas av sjukdom kan innebära att man tvingas omvärdera inte bara vad som är viktigt i livet, utan kanske också sin egen självbild. Mycket av det man har tagit för givet är inte längre självklart, kroppen fungerar inte som den gjorde tidigare och den egna hälsan är inte längre en fråga man har inflytandet över själv. Enbart viljan till förändring är inte tillräcklig.

Har man tur i oturen och drabbas av en lätt diagnostiserbar sjukdom med bra behandlingsmöjligheter och god prognos kanske man kommer undan med blotta förskräckelsen, och kanske också med en föresats att leva hälsosammare, sluta röka etc.

Om man däremot råkar mer illa ut, och drabbas av en svår eller kronisk sjukdom tar livet oundvikligen en ny vändning. Man tvingas lära känna en ny och okänd värld; sjukhusvärlden, en plats med sitt eget liv, sina egna rutiner, ett eget litet samhälle i samhället. Det är också en värld med sitt eget tempo.

Personalen stressar förbi, men väntan i telefonköer, på undersökningar, provsvar och behandlingar kan tyckas oändlig. Remisser ska till exempel inte bara beslutas om, de ska dikteras, skrivas ut, undertecknas, skickas och förhoppningsvis komma till rätt ställe där de sedan ska prioriteras. Kanske kommer de då också bort i hanteringen och måste efterlysas. Allt detta tar tid, vilket kan vara frustrerande när man väntar på hjälp och egentligen mår sämre än man står ut med.

”Alla reagerar olika inför svår psykisk eller fysisk sjukdom, men gemensamt för de flesta är att man försöker vara positiv, och försöker hålla fast vid hoppet om att en gång bli frisk igen.”

Hur väl man lyckas varierar säkert från person till person, och från dag till dag. Men oavsett hur hoppfull man orkar vara tär det på självförtroendet att vara sjuk. Tidigare var man kanske van vid att klara sig själv, präglad av samhällets syn att allt annat är ett misslyckande och tecken på svaghet.

Nu är man plötsligt beroende av andra. Beroende av läkaren som ordinerar behandling, beroende av anhöriga som stöd, men också som medföljare i sjukhusvärldens labyrinter och som hjälp med att ställa krav och vara besvärlig när man själv inte orkar. Dessutom, vilket inte bör underskattas, blir man beroende av bemötandet. Som sjuk sitter nerverna utanpå, och man kan känna sig oändligt sårbar och utsatt. En stressad och irriterad läkare eller sjuksköterska kan plötsligt få en att bryta ihop över något man tidigare skulle ha tagit lätt på.

Eftersom den sjuke inte alltid är så stark som hon eller han önskar, kan behovet av stöttande anhöriga inte nog poängteras. Inom missbruksvården brukar man prata om medberoende. Kanske skulle man kunna tala om medsjuklighet inom övrig vård, för de anhöriga får ofta ett tungt lass att bära. Ibland kan deras ansträngningar vara avgörande för hur snabb och bra hjälp den drabbade får. Men hur går det då för den som inte har någon anhörig som kan hjälpa och stötta, och inte kan eller orkar kämpa för sig själv? Riskerar den personen att hamna längre ned i prioriteringslistorna?

Vården borde ju vara lika för alla, men i verkligheten är det kanske en utopi. Att välbärgade kan betala för privatvård och slippa vårdköerna är inget nytt, men en annan faktor som också påverkar, mer än man vill tro, är det sociala kapitalet. En ung, välutbildad, välartikulerad och social person har större chans att få snabb och bra behandling, än låt säga en missbrukare eller äldre, som inte är van att ställa krav och ifrågasätta, eller informera sig själv via internet eller medicinsk litteratur.
Detta är förmodligen till viss del oundvikligt, men man borde kunna göra mer för att alla ska få vård på lika villkor, utan att man ska behöva vara besvärlig och ställa krav, eller vara påläst och trevlig. Vården borde gå att organisera bättre. Riktlinjer för prioriteringar skulle exempelvis kunna vara tydligare för att inte ge så stort utrymme för godtycke. Samtidigt går det inte att lagstifta om alla tänkbara situationer, man måste kunna lita till enskildas bedömningsförmåga. Faran är dock att det personliga ansvaret i stora hierarkiska organisationer som landstingen sprids ut till så många att ingen känner det som sin uppgift att ifrågasätta beslut och rutiner.

Det finns dessutom en risk att personalen förlorar sitt engagemang och sin arbetsglädje om de känner att de är ständigt underbemannade och saknar inflytande över sin situation, vilket naturligtvis i slutändan går ut också över patienterna. Det finns en risk att människor blir avhumaniserade och reduceras till varor på vårdens löpande band.

Självklart är det allas uttalade strävan att sjuka ska få bra vård snabbt, och landstingen arbetar otvivelaktigt för att uppnå detta. Vårdgarantin är exempelvis ett försök i den riktningen. Tyvärr är ekonomin dålig och garantin kan i många fall inte uppfyllas. Kanske krävs det något mer genomgripande för att komma tillrätta med vårdköerna, man kanske inte kommer tillräckligt långt med att lappa och laga i det system som är. Det är i alla fall i allas intresse att vården fungerar, och det borde alltså också vara i allas intresse att skapa en bred samhällspolitisk debatt om vad vi vill ha för vård och vad vi är beredda att betala för den. Vilken är exempelvis den privata vårdens roll, och hur fungerar tänkandet att vårdinrättningar ska gå med vinst? Vad kan den offentliga vården lära av den privata? Allt fler vänder sig till alternativmedicinen. Vad tyder det på?

En teori är att det har med bemötandet att göra, att den sjuke får ordentligt med tid att berätta om sina problem. Och vad har egentligen personalneddragningarna inom den offentliga vården betytt för kvarvarande personal, för patienter och för samhällskostnaden för sjukvården i stort? En effekt det fått är exempelvis att läkare får lägga ned delar av sin arbetstid på administrativa uppgifter som tidigare sköttes av läkarsekreterare. Också övrig personal får allt mindre tid för varje patient, då de blir färre om samma arbetsuppgifter. En färsk undersökning visar att en stor utgift inom vården är att reparera misstag som gjorts i tidigare behandling, vilket säkert till viss del kan förklaras med stress.

Som i många stora organisationer finns säkert också hål att täppa till där onödigt mycket pengar försvinner.
Men vad som definitivt kostar, både samhällsekonomiskt och i personligt lidande är att en människa går sjuk i väntan på diagnostisering eller behandling. Ett snabbare omhändertagande kanske kostar mycket i ett initialt skede, med eventuellt dyra undersökningar och behandlingar, men det är en kostnad som säkert sparas in i längden.

Carin Eriksson

I dagstidningarna kan man så gott som dagligen läsa om våldshandlingar ute på stan. Att någon blir mördad är mer eller mindre vardagsamat. Har nutiden blivit mer våldsbenägen, är en fråga man kan ställa sig.

Man kan läsa nästan varje dag om mord eller misshandel i Karlstad. En liten stad som Karlstad har hamnat i fokus vad gäller gatuvåldet i Sverige. Vi läser om det dagligen i våra lokala dagstidningar.

För ca. 20 år sedan dränktes en kvinna i älven, som jobbade vid ett socialkontor i Karlstad.. Det handlade om ett icke utbetalt socialbidrag. Gärningsmannen slog till efter en krogrunda.

Det är numera inte ovanligt att tonåringar, barn, blir rånade på sina mobiltelefoner och pengar när de vistas ute på stan, och ofta attackerar gärningsmännen i grupp. Att vandra ensam i centrum på kvällarna ökar risken att bli rånad. Det används ofta tillhyggen, som knivar eller tårgas, som kan orsaka svåra personskador.

Affärerna i centrum har stora problem med snatterier. Inte bara dyra varor är begärliga, utan man snattar även i “kort-datum-disken”. Det körs ochså mycket bil i Värmland. Andelen körkortslösa och drogpåverkade bilförare har ökat markant.

Själv har jag blivit lite för gammal att springa på gator och torg på kvällarna och jag hänger inte med längre i den nya ungdomsmentaliteten. Jag undrar dock vart samhället är på väg?

Har våldsbenägenheten blivit större, och så mycket grövre sedan jag var ung, eller handlar det helt enkelt om att det uppmärksammas i media på ett annat sätt numera?

I vår stad händer det något nästan dagligen. Vad kan vi göra för att få slut på det här beteendet? Är det en fråga för kommunen att ta tag i, eller handlar det om vad vi som medborgare och föräldrar kan göra?

Stefan Gustafsson