VAD ÄR? KONTAKTPERSON

Vi har under detta år en artikelserie som vi kallar ”Vad är?” Här förklarar vi olika saker. Denna gång ska vi reda ut begreppet ”Kontaktperson”.

Vad står det i lagen?
I socialtjänstlagens femte kapitel och den sjunde paragrafen kan vi läsa:
Socialnämnden skall verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. […]

I lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, LSS, framgår åt vilka personer lagen gäller för. I första paragrafen definierar man tre olika personkretsar, som har rätt till särskilt stöd och särskild service. Den tredje personkretsen är personer ”med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.”

I sjunde paragrafen framgår bland annat: ”Den enskilde skall genom insatserna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Insatserna skall vara varaktiga och samordnade. De skall anpassas till mottagarens individuella behov samt utformas så att de är lätt tillgängliga för de personer som behöver dem och stärker deras förmåga att leva ett självständigt liv.”

I åttonde paragrafens första mening står: ”Insatser enligt denna lag skall ges den enskilde endast om han begär det.”

Den nionde paragrafen listar upp vilka insatser lagen omfattar. Nummer fyra i denna lista är insatsen ”biträde av kontaktperson”.

Vad är skillnaden mellan en kontaktperson och en ledsagare?
Man kan åskådliggöra skillnaden med följande bild: en ledsagare är en person som följer sin klient till kaféet där klienten träffar sin kontaktperson.

Hur går det till att ansöka om insatsen kontaktperson?
En ansökan kan vara muntlig eller skriftlig, men man ser helst att en skriftlig ansökan görs. Är personen inte aktuell hos ASP-ANA sedan tidigare, går ansökan till mottagningsteamet och tas upp på ett tisdagsmöte, sedan görs en utredning av ärendet. Är man redan aktuell hos avdelningen, kan ansökan lämnas till handläggaren.

När handläggaren gör utredningen så görs en behovsbedömning och i samtal med klienten går man igenom livssituationen. För att göra bedömningen så komplett som möjligt, gäller det för handläggaren att samla in uppgifter så att behovsbilden klarnar. Dessa uppgifter kan bestå av, efter klientens samtycke, att ta del av läkarintyg, kontakt med Psykosenheten om klienten är aktuell där, och kontakt med anhörig.

Vad är det som gör att det kan finnas behov av en kontaktperson?
Klienten kanske lever ett isolerat liv. Man har inga anhöriga och inga vänner. Det kan finnas tvång som gör det svårt att ta sig ut, eller att den sociala situationen i övrigt gör det svårt att skapa kontakter och ta del av samhällets gemenskap, och att detta leder till en psykisk ohälsa.

Vad kännetecknar en kontaktperson?
Det är en icke-professionell person med intresse för människor. Man är ingen myndighetsperson och utför ingen behandling. Att vara kontaktperson sker vid sidan om arbete och studier.

Hur ser det ut? Vad gör man ihop?
Det är upp till den enskilde klienten och kontaktpersonen att forma sin relation, men exempel på vad det kan vara man gör tillsammans är: att promenera, gå på bio, att motionera tillsammans, med mera. Det viktiga är att kunna komma ut och att tillsammans göra det som ger livet ett större innehåll och därmed en bättre livskvalité.

VAD ÄR? ”God man” samt ”Förvaltare”

Vi har under detta år en artikelserie som vi kallar ”Vad är?” Här förklarar vi olika saker. Denna gång ska vi reda ut begreppet ”God man respektive förvaltare”.

Varför God man? Anledningen till att en person behöver en god man kan vara att personen ifråga behöver hjälp att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom och/eller sörja för sin person. Orsaken till detta kan bero på sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande.

Så här säger lagtexten (11 kapitlet, 4 §, föräldrabalken): “Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap skall anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas.

När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man i något annat fall skall förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, skall förordnandet meddelas av överförmyndaren.”
Varför Förvaltare? Lagen säger följande om när det är aktuellt med förvaltarskap (11 kapitlet, 7 §, föräldrabalken):Om någon som befinner sig i en sådan situation som anges i 4 § är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna förvaltarskap för honom eller henne.

Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp. Förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde. Rätten får överlåta åt överförmyndaren att närmare bestämma uppdragets omfattning.

När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samtidigt förordna en förvaltare att utföra uppdraget. Om en förvaltare i något annat fall skall förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, skall förordnandet meddelas av överförmyndaren.
Vem tar initiativet till God man/Förvaltare? Initiativet till ansökan om god man eller förvaltare kan komma från biståndsbedömare, LSS-handläggare, kurator eller huvudman (den enskilde brukaren). Att en anhörig tar initiativet till ansökan förekommer och att en läkare tar initiativet är ovanligt.

Vem kan bli God man eller Förvaltare? För att bli god man eller förvaltare måste följande kriterier uppfyllas: Rättrådig Att vara rättrådig betyder att man har en god vandel (är reko) och inte gjort sig skyldig till något brott som kan ha menlig (skadlig) verkan på uppdraget. Erfaren Den tilltänkte gode mannen eller förvaltaren får inte vara för ung. Det krävs en viss livserfarenhet för att kunna handha ett uppdrag som ställföreträdare. Han/hon bör ha arbetslivserfarenhet, kunna tala och skriva på god svenska för att kunna företräda sin huvudman inför myndigheter med mera. Det finns inget krav på svenskt medborgarskap. Han/hon bör även ha viss ekonomisk kompetens då god man/förvaltare skall redovisa förvaltningen till överförmyndarnämnden. I övrigt lämplig Den tilltänkte gode mannen eller förvaltaren skall passa för det aktuella uppdraget. Det är upp till överförmyndarnämnden att matcha rätt god man/förvaltare till rätt uppdrag.
Vad är den gode mannens/förvaltarens uppgifter? De uppgifter som en god man eller förvaltare har framgår av tingsrättens beslut. Normalt omfattar uppdraget de tre delarna (som kan begränsas när vissa behovtillgodoses på annat sätt) bevaka rätt, sörja för person och förvalta egendom.
Bevaka rätt Detta är den juridiska biten. Att bevaka rätt betyder att gode mannen/förvaltaren skall se till att huvudmannen inte fråntas sina rättigheter och får den hjälp och det skydd han/hon har rätt till. Omfattningen av att bevaka huvudmannens rätt påverkas mycket av dennes egen förmåga, behov och önskemål.
Sörja för person Kallas även för personlig omvårdnad. Detta innebär inte att gode mannen eller förvaltaren själv ska sköta om eller vårda sin huvudman. I praktiken innebär sörja för person att hålla ett ”vakande öga” över hur sjukvården, socialtjänsten eller motsvarande utför sina uppdrag avseende huvudmannen. Gode mannen/förvaltaren ska slå larm om något inte står rätt till.
Förvalta egendom Uppgiften innebär förvaltning av all egendom eller viss angiven egendom tillhörande huvudmannen.
I praktiken innebär det att sköta huvudmannens ekonomi, ta hand om pension och bidrag, betala räkningar, lämna fickpengar, förvalta kapital, värdehandlingar, fastigheter med mera och se till att huvudmannens egendom är tillfredsställande försäkrad.
Den gode mannen/förvaltaren skall varje år lämna en årsräkning över hur denne har förvaltat huvudmannens egendom.
Vad är Överförmyndarnämndens roll? Deras roll är att utöva tillsyn över alla gode män och förvaltare. Det är också överförmyndarens ansvar om det skulle vara aktuellt med byte utav god man/förvaltare.
Vad är tingsrättens roll? Ett beslut från tingsrätten krävs första gången ett godmanskap eller förvaltarskap anordnas, eller vid ett överklagande.
Hur är tillgången på gode män och förvaltare? Det råder stor brist på personer som vill åta sig uppdraget att vara god man eller förvaltare. Troligen beror detta på att uppdraget är frivilligt och att det sker på den lediga tiden.
Många anser sig inte ha den tid som behövs. En lösning skulle vara att anställa gode män och förvaltare med månadslön, men för det krävs en ändring på lagen.

Vad är skillnaden mellan en god man och en förvaltare? För att ett godmanskap ska förordnas av rätten krävs huvudmannens samtycke. Ingen får god man mot sin vilja.
Däremot kan ett förvaltarskap förordnas utan att huvudmannen samtycker. Att ha förvaltare innebär därmed ett större ingrepp i en persons integritet.

Har man en god man eller förvaltare livet ut? Nej, inte nödvändigtvis. Omständigheter kan förändras, man kanske mår bättre och kan ta ett större egenansvar. Har man förvaltare, kan man i ett sådant läge pröva med att ett godmanskap förordnas istället, och i förlängningen t.ex ha något av förordnandet kvar, exempelvis att bevaka rätt.

Därefter om allt fungerar kan man ansöka om att förordnandet ska upphöra. Blir det sedan aktuellt igen med en god man eller förvaltare, krävs det i så fall en ny ansökan.

Vem utövar tillsyn över Överförmyndarnämnden? Det gör länsstyrelsen respektive JO (JustitieOmbudsmannen).

Text: Karl-Peter Johansson Foto: Per Rhönnstad

VAD ÄR: MEDICINSKT FÄRDIGBEHANDLAD?

Vi har under detta år en artikelserie som vi kallar ”Vad är?” Här förklarar vi olika saker. Denna gång ska vi reda ut begreppet ”Medicinskt färdigbehandlad”.

Föråldrat begrepp
Själva termen ”medicinskt färdigbehandlad” används inte längre, utan man säger istället ”utskrivningsklar”. Den tidigare termen var missvisande ansågs det, eftersom man lätt kunde tro att inga fler insatser behövdes, att det inte skulle kunna gå att nå längre i ett tillfrisknande.

Vad menas då med ”utskrivningsklar”?
När en person, som är inlagd på en avdelning, bedöms av den behandlande läkaren inte längre vara i behov av sluten vård, så är den personen utskrivningsklar. Med andra ord kan man säga att patienten är klar för utskrivning.

Inför en utskrivning av en utskrivningsklar patient, så ska en vårdplanering genomföras. I Socialstyrelsens föreskrifter om samverkan vid in- och utskrivning av patienter i sluten vård (3 kap. 1-4§) kan man läsa följande:

1 § Den behandlande läkaren i den slutna vården skall efter samråd med patienten, närstående och företrädare för berörda enheter fastställa hur vårdplaneringen skall genomföras.

2 § I vårdplaneringen skall sådan personal från berörda enheter delta som besitter den kompetens som behövs för att tillgodose patientens behov av insatser efter utskrivningen.

3 § Under vårdplaneringen skall respekt för den enskildes integritet och värdighet visas.

4 § Av vårdplanen skall det tydligt framgå vilka insatser efter utskrivningen från den slutna vården som behövs för att en hälso- och sjukvård och socialtjänst av god kvalitet skall uppnås. […].

Den behandlande läkaren är alltså skyldig att samarbeta med patienten och dennes anhöriga i arbetet med vårdplaneringen. Vidare, ska den personal från berörda enheter som deltar i vårdplaneringen ha tillräcklig kompetens.

Kommunens betalningsansvar
I de fall där en person är utskrivningsklar och en vårdplan är framtagen, så har kommunen 30 dagar på sig att genomföra de åtgärder som behövs. Tar det längre tid, blir kommunen betalningsskyldig för patientens vårdplats. Dessa 30 dagar gäller för psykiatrisk slutenvård, för övrig slutenvård har kommunen 5 dagar på sig.

Text: Karl-Peter Johansson

Vad är REMISSION?

Vi har under detta år en artikelserie som vi kallar ”Vad är?” Här förklarar vi olika saker. Denna gång ska vi reda ut begreppet ”Remission”.
Begreppet ”Remission” är ganska nytt inom det psykiatriska området. Det lanserades först år 2003 av den amerikanske psykiatern John Kane. Han ville förverkliga begreppet inom psykiatrin på samma sätt som man har gjort inom andra medicinska discipliner. I Sverige finns två arbetsgrupper som tar fram utbildningsmaterial och sprider kunskap om remissionsbegreppet; det är Svenska Remissionsgruppen och Svenska Remissionsgruppen – Psykiatrisjuksköterskor.

Hur definieras remission?
Ordet remission är ett engelskt ord som betyder: avtagande, minskning, förbättring. Med remission menas att sjukdomen finns kvar, men symtomen är under kontroll och de påverkar inte nämnvärt vardagslivet.

För att avgöra om en person har nått remission, använder man ett skattningsverktyg (PANSS, Positive and Negative Syndrome Scale). Genom en sjugradig skala tittar man på åtta olika symtom. För att ha uppnått remission får inget värde vara högre än 3. Detta tillstånd ska ha varit permanent under minst sex månader.

Följande symtom är det som skattas:
•    Vanföreställningar
•    Tankemässig desorganisation
•    Hallucinatoriskt beteende
•    Manér och kroppshållning
•    Udda tankeinnehåll
•    Avtrubbande affekter
•    Passiv/apatisk tillbakadragenhet
•    Bristande spontanitet och samtalsförmåga

Värdet 3 innebär att symtomet finns, men att det är av lindrig art och inte ger något större handikapp.

För att ge en bild av begreppet remission, kan man tänka på filmen A beautiful mind som handlar om nobelpristagaren John Nashs liv. I slutet finns hans symtom i periferin men han bryr sig inte om dem.

Text: Karl-Peter Johansson

Vad är ECT?

Vi har under detta år en artikelserie som vi kallar ”Vad är?”. Här förklarar vi olika saker. Denna gång ska vi reda ut begreppet elektrokonvulsiv terapi (ECT).

Bakgrund I dagligt tal använder man inte begreppet ”elektrokonvulsiv terapi”, utan säger istället ECT (av engelskans electroconvulsive therapy) eller elbehandling. Förr sa man elchock, men den benämningen är föråldrad och dessutom missvisande. De som kom på metoden med ECT var två italienska professorer, Ugo Cerletti och Lucio Bini. År 1938 kunde de påvisa att ett epileptiskt anfall, framkallat med hjälp av elektricitet, kunde användas som ett sätt att behandla psykiska sjukdomar.

Tillvägagångssätt Behandlingen innebär att en elektrisk ström på ca 0,8 Ampere vid 450 Volt sänds genom patientens hjärna med hjälp av elektroder som placeras på huvudet. Strömmen framkallar ett epileptiskt anfall och detta förändrar balansen i ett flertal signalsubstanser i hjärnan. Patienten är sövd under behandlingen och märker därför inte av det epileptiska anfallet. Även muskelavslappnande medel ges för att patienten inte skall få den muskelvärk som annars är vanlig vid generella krampanfall.

När används ECT? ECT är den mest effektiva behandlingen vid djupa depressioner eller där självmordsrisken bedöms som stor. Den är också ett alternativ när läkemedelsbehandling inte fungerar eller orsakar svåra biverkningar. ECT kan ges vid depressioner med inslag av psykos (med vanföreställningar). Det förekommer också att man ger ECT vid mycket svåra maniska sjukdomstillstånd av livshotande karaktär. Man brukar då ge daglig behandling under tre dagar för att bryta udden av den maniska sjukdomsbilden.
Biverkningar Vissa personer kan få tillfälliga minnesstörningar efter behandlingen på grund av minskad syretillförsel till hjärnan under en kortare tid. Patienten kan då få en minneslucka som täcker behandlingstiden eller få svårigheter att minnas vad som hände strax före, under och efter behandlingen. Även tillfällig förvirring kan uppstå. Såväl minnesstörningen som förvirringen är dock ganska obetydlig eftersom narkosmetoden och tillvägagångssättet vid ECT har moderniserats. Vanlig huvudvärk förekommer hos cirka 30% av alla patienter som behandlas med ECT. Övergående muskelvärk och illamående är mindre vanliga. Ibland händer det att patienten får tandfrakturer om muskelkramperna blivit för starka.

Karl-Peter Johansson