Nytt Namn på ASP-Bladet Tävling

ny tävling

Bild | Posted on by | Lämna en kommentar

Uttryckande konstterapi

234234Edith Jordan hämtar upp undertecknad och fotograf i öppenpsykiatrins reception på Bryggaregatan. Hon utstrålar flyktighet i blick och uttryck, men har som kontrast ett stabilt handslag. Vi tar oss genom trappor och korridorer till ett rum fullt av böcker, pärmar, kritor, papper, instrument och konst skapad av patienter.

Hur arbetar man då som fysioterapeut, det som tidigare kallades sjukgymnast, inom psykiatrin? Edith har kompletterat med kroppskännedom, mindfulness och KBT (kognitiv beteendeterapi).

– KBT-utbildningen kompletterar min övriga utbildning bra. Men där jag känner mig mest hemma är inom uttryckande konstterapi. En utbildning som jag blev klar med 2002, och den integrerar jag här i rummet.

ATT KOMMUNICERA I BILDER
Det kan variera under en och samma timme vilken terapiform hon använder. Det kan vara en kombination. En person kan göra en bild av någonting diffust, ”det känns som en klump i bröstet som trycker. Jag har så svårt att andas. Det är en oro i magen”. Edith springer upp och letar fram saker och visar, pappersark, färgkritor, figurer och färgglada kort. Hon ter sig engagerad men också rastlös.

– Jag sätter upp papper på väggen och ber personen att beskriva det här, med färger. Då får vi känslan på papper, och patienten och jag har en bild som vi kan kommunicera med. Där kan det bli lättare att hitta orden. Uttrycken.

– Det som är fint med att arbeta med gestaltning och symboler, är att det blir inte så direkt. Jag sitter inte såhär! Edith sätter sig närmre och stirrar oss i ögonen.

– Då kan vi titta på något på bordet istället eller… Hon studsar iväg och hämtar två träfigurer med färgglada halsdukar.

– …det här är det onda, eller det här är kraven jag har på mig, förstår du? Det här är jag, Edith, och så kan man hålla en dialog här emellan. Så blir det lite kul. Spännande. Tydliggörande.

Hon berättar att de första gestaltande terapeuterna hon känner till i Karlstad utbildades och var klara på 1990-talet. Det viktigaste i valet av patienter är att de skall vara intresserade och nyfikna på gestaltande metoder.

– Ofta har de haft samtal på olika sätt och vill göra någonting mer. De känner att det är något som inte är befäst i kroppen, att någonting fattas. Ångesten som finns i kroppen, vad gör man med den?

– Det kan vara kollegor, psykologer, kuratorer eller sjuksköterskor som känner att de har kört fast. Då kan det räcka att träffa den här personen tillsammans med, säg kuratorn, två-tre gånger vilket ger material att jobba med.

70 PROCENT UNGA VUXNA
Sjuttio procent av de som går terapin är 18-28 år. Diagnoserna kan vara ångestsyndrom av olika slag eller PTSD, tvång eller ADHD.

– En sak jag vill trycka på som inte finns som diagnos är medberoende. Väldigt många har erfarenheter av att vara medberoende. Med medberoende menar jag inte bara dem som har anhöriga med drog- eller alkoholproblem. De kan ha växt upp i en vuxenmiljö och tagit jättemycket ansvar. Sen när de blir 18-20 år så tycker de det är jättesvårt att avgränsa och hitta en egen väg i sitt liv.

– Om det kommer en person till mig som har bensopreparat, med abstinenssymtom som tolkas som panikångest, då kan ju inte jag med mina metoder göra ett dugg. Då måste man ju börja trappa ner. Man får fråga; vill du fortsätta med den här medicinska behandlingen? Vi är skyldiga att hjälpa dem trappa ner, då händer det någonting. ”Ja just det, sådär har jag också tänkt”, säger de.

– Får jag ge några exempel? Edith tar fram en bild som en patient gjort.

– Jag träffade en kvinna med mycket panikångest, som kunde relatera det till just abstinens. Jag frågade hur det var att vara du just nu, och då valde hon ett sådant här symbolkort (visar en bild på en kvinna med bindel för ögonen), hon hade ingen överblick och allting var kaos, både känslomässigt och i huvudet. Vad skulle du vara om ett år? Då valde hon en bild av en guldpokal. ”Då har jag en pokal, för då är jag fri från medicinen!”

Edith jobbar med en rapport där hon vill beskriva symboler i terapi på ett sätt så att kollegor i huset kan använda sig av det. Det skall vara lättillgängligt.

– Jag har fått lite hjälp av FOU; forsknings och utvecklingsenheten, då jag tyckte det var lite svårt att formulera mig. Jag märker att det finns ett sug efter det här, vi får inte tappa det!

PSYKODRAMAUTBILDNINGI KARLSTAD
– Jag är en uttryckande konstterapeut och jobbar med lite olika, det är meningen att man skall kunna vandra mellan olika uttryck. Man kan göra en bild, som kan föras över till en rörelse i kroppen och musik. Flöjt, harpor, stränginstrument eller de här regnrören. Det kan vara något dramatisk, sen kanske det kan bli en dikt av det.

Psykiatrin har ganska frekventa möten med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. När personer får jobb så mår patienterna snabbt bättre. Det är viktigt att ha någonting meningsfullt att göra för självkänslan.

– Ibland kommer det personer som säger ”jag vill lämna min bakgrund i historien, där den hör hemma. ” Det fungerar bara om personen tycker att det här är nånting meningsfullt, annars går det inte.

– Man kommer till mig via en egenremiss. Man kan skriva en egen vårdbegäran.

GRATIS PEPPING
– Många tycker att det är svårt att gå till ett gym, men de vill komma igång med någonting. Kanske börjar de promenera men behöver lite stöd och hjälp. Då kan jag ta fram en sådan här sak, en broschyr om Hälsokurs som friskvården har; mat, motion och motivation kallar de det. Det är kostnadsfritt. Det är nytt för i år.

– På ett sätt har vi blivit bättre på att begripa hur hjärnan fungerar, till exempel på en person som har ADHD, alltså en impulskontrollstörning med svårigheter att organisera och planera. Med Asperger blir det svårt med kommunikationen. Att förstå kroppsspråk, abstrakt prat och liknelser. Så vi har blivit bättre på att förstå, absolut, men att så många ska få diagnosen, det vette sjutton. Det kanske är något fenomen i samhället. I stora klasser blir det mycket ljud och synintryck, det är inte konstigt att man får svårt att koncentrera sig.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

Publicerat i Reportage | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Trädgården ger plats för återhämtning

123123312123Vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp arbetar flera personer med gemensamt mål, att utifrån den senaste forskningen rehabilitera personer med utmattningssyndrom samt stroke.

Vi vandrar tillsammans till Alnarps rehabträdgård. Forskare, tjänstemän, studenter, politiker och så jag då. Väl där möter vi trädgårdsingenjören Anna Sundberg. Det är här det sker, där teorier och forskning omsätts i praktisk handling.

Tillsammans med några av hennes kollegor guidas så ett antal mindre grupper av intresserade på en rundtur i trädgården, ackompanjerade av ett strålande skåneväder. Ett väder som skvallrar om begynnande vår.

Med eftertryck berättar hon om allt rehabträdgården har att erbjuda. Hon pekar på den nu än så länge svarta matjorden, i de kupade delar som utgör ett grönsaksland. Hon målar med orden, för snart växer det här!

– Dill, persilja, gräslök, ruccola om vi har, ramslök, det odlar vi – att skörda är en aktivitet vi kan göra under dagen, sedan äter vi det under avslutningsfikat.

234234234Trädgårdens pesto är särskilt populär bland såväl deltagare som universitetets studenter. Men det är inte produktion eller arbete som är huvudsyssla för de som hamnar här.

Pauserna, kravlöshet, fri rörelse och att kunna plocka ner den rustning du har lagt på dig är snarare trädgårdens melodi. Strokepatienter och människor som lidit av stressrelaterad psykisk ohälsa är två grupper de jobbat med.

Genom evidens och vetenskap som tas fram bland annat på Lantbruksuniversitet, planeras trädgården för att bidra till att skapa ro och återhämtning för de som behöver det mest.

– Det är bland det häftigaste jag varit med om, att få jobba här. Det är otroligt gripande och jag känner stor tillfredsställelse av att få följa deltagarnas framsteg och utveckling, berättar Anna, som tidigare bland annat arbetat som undersköterska.

Det går inte att ta miste på hennes entusiasm. Och när du är medveten om perspektivet bakom, är det också svårt att undvika att imponeras av gårdens olika delar. Tänket bakom.

1231313131312Vi vandrar förbi en lummig liten trädgårdsdamm, stenar av olika storlek är utplacerade runt den, ytligt sett verkar det tämligen planlöst. En av besökarna undrar om här finns fiskar? nej, de finns i en annan damm, får vi veta.

Vid närmare granskning ser du att det finns stor omsorg om detaljerna. Och såväl nyttoväxter, som de avskärmande buskarna, formade till snirkliga alléer och färdvägar genom trädgården, skapar en helhet. Ett rum med flera rum.

Det är bara det susande ljudet från en avlägsen landsväg, förvisso påtaglig, som skvallrar om civilisationens stress. Det som sker utanför.

– Tidigare vårdade jag människor, nu växter. Men det är en kombination av båda som får mig att knyta ihop säcken. Det är inte ett enkelt jobb.

Vad gör då en rehabiliteringsträdgård framgångsrik? och vad finns för råd för kommuner och landsting som vill skapa något liknande, enligt Anna.

– Man bör tänka på att sätta ihop ett bra team som ska jobba med trädgården, så att de har bred kompetens med flera olika bakgrunder. Jag är tacksam för mina egna erfarenheter som jag tagit med mig in i detta.

Text & foto: Robert Halvarsson

Publicerat i Reportage | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Dansterapi ”Jag känner luften på min hud”

234234324Andreas Josef Keller har mött killar med en hopsjunken hållning, utan uttryck i ansiktet som nu har ett kroppsligt självförtroende och fäste under fötterna. Det är dansterapins uppgift; man skapar inre förändringar genom yttre förändringar. Detta berättar Andreas för ASP Bladet.

När människor går med rak hållning, lyft huvud och en rak blick är det väldigt svårt att vara ledsen, menar Andreas. Han minns tillbaka:

– Jag är inte så ung längre. Dansterapeuten och sjukgymnasten Andreas Josef Keller ler. Jag har levt ett helt liv. Jag är professionell dansare. På balettskolan i Leipzig fick jag min grund som dansare eller dansentusiast. Jag dansade i tio år, sedan blev jag skadad i ryggen. Sen utbildade jag mig till koreograf på högskola och jobbade som frilans. Därefter hade jag tänkt jobba som dansterapeut.

Nu arbetar han på Vuxenhabiliteringen i Karlstad och är anställd som sjukgymnast.

– Jag kände att jag var tvungen att lägga en grund, så jag utbildade mig till fysioterapeut i Tyskland 1997-2000 och nästan samtidigt som dansterapeut 1998-2003. Dansterapikurserna hölls i femdagarsperioder, så det tog ganska lång tid.

Han började arbeta dansterapeutiskt på en neurologisk rehabklinik och då hade han redan arbetat lite med dansterapi. Det var spännande berättar han, för det var strokepatienter, Parkinson, multipel skleros och mycket minnesrubbningar som vårdades på en sluten avdelning.

– Man får anpassa terapin, så att det passar typen av patienter.

Dansterapi har spridit sig ganska mycket menar han, något han är glad för. På Danshögskolan i Stockholm finns en dansterapeutisk utbildning, men ursprunget kommer från Amerika.

– Jag har lärt mig att titta mycket på personens helhet, det passar också väldigt bra här; personer kan ha stress, ångest, dålig självkänsla och självförtroende. De känner inte sin kropp så bra, tankarna snurrar runt i huvudet hela tiden och personerna har svårt att vara här och nu. När jag dansar kan jag känna luften på min hud. På så vis tycker jag dansterapi passar bra till habiliteringen.

KARLSTAD
Andreas kom till Sverige för fem år sedan med sin sambo bara för att de ville ha det lugnare.

– Vi bodde i Berlin i 25 års tid och jag tyckte att Sverige var så vackert, det tycker jag fortfarande. Jag är född bakom muren i DDR. När jag var barn och vi åkte på semester till Östersjön fanns det mjölkförpackningar på stranden med ett konstigt språk. De sa till mig att det var svenska, då tittade jag bort över sjön och tänkte ditt vill jag åka nån vacker dag, ”det måste vara fint!”

ATT DANSA SIN BILD
Ibland har han behandlat en och samma person med dansterapi i två år eller längre.

– Ofta blir klienterna mycket mer självmedvetna och självständigare och tar sitt liv i sina egna händer efter en lång tid av dansterapeutisk behandling. Om man kan sluta med sin medicin efter en framgångsrik behandling kan man dock inte säga, det är olika från fall till fall, men ofta behöver man ha stöd genom medicinen också.

Ibland kör de dubbelspårigt; Andreas gör det på ett kroppsligt sätt och samtidigt går personen hos en psykolog som arbetar på ett verbalt sätt.

Dansterapi tar mycket från olika terapier, berättar han. De arbetar även med penna, papper och färger, sen kan man dansa sin bild, eller använda tyg.

– När jag behandlar killar försöker jag undvika ordet dans; då kallar jag det
rörelseterapi, men vi gör alltså samma grej, där ingår kroppskännedomsträning. Det beror på vart personen befinner sig.

Arbetet med kroppshållning och kroppskännedom har även bidragit till Andreas välmående.

– Jag är dansare. När man är dansare, så är man dansare hela sitt liv. Jag har alltid haft en bra hållning och jag har utvecklat den. Jag har haft superdåligt självförtroende. Att jag gick dansterapiutbildningen har verkligen hjälpt mig, nu försöker jag ge det jag fick vidare.

Andreas berättar att dansterapin hjälper personer att vara sig själva. För att dansa så måste du visa dig själv, säger han, annars måste du dansa bakom ridån. Men ibland finns det också ett visst motstånd som man först måste komma över, något som är helt normalt. Självklart måste man dock kunna ta till sig själva terapiformen.

HAN HAR SLUTAT SKÄMMAS
På den neurologiska rehabkliniken i Tyskland hade jag haft en 60-årig manlig patient som helt hade tappat minnet på grund utav en stroke.

Han kom några veckor till min terapi och en gång kom hans fru med. Frun sa: ”jag har hört att du dansar med min man, hur kommer det sig? Han har aldrig dansat med mig?” Hon grät och tittade på oss.

– Ja, sa jag, han har tappat minnet. Han har glömt vad han ska skämmas för. Han har glömt vad han lärde sig i unga år om hur pojkar skall vara. Han har glömt det helt och hållet, och gör bara vad som kommer ur honom. Alla dansar, även djur, en fjäril eller en fågel. Alla dansar. Det är problemet med vissa killar, de har inte en minnesrubbning.
En del killar vågar inte dansa för det anses omanligt, säger han. De har svårt att visa sina feminina sidor. Alla har ju båda sidor i sig, kvinnliga och manliga, ying och yang, men männen tror att de bara har yang, men det stämmer inte, tycker han. För att dansa måste man vara modig!

LÄR AV VARANDRA
Andreas har hand om två grupper, en grupp för personer med utvecklingsstörning och en med personer med Aspergers syndrom. Han har enskilda träffar med personerna som har Aspergers syndrom; många är rädda för att träffa andra människor. De kan arbeta två och två, de kan byta erfarenheter och se: ”aha, gör hon så? Det kanske jag också kan prova”. Man lär mycket av varandra i grupp.
– Gruppen har jag fått ihop på de tre år jag har arbetat här, det går inte fort att skapa en grupp, men de är glada tillsammans.

Andreas vill berömma sina chefer Lena Möller och Susanne Lindell, för när han sökte jobbet, sa de att dans är ett positivt komplement till de övriga sjukgymnastiska insatserna som finns inom habiliteringen.

Text: Maria Lundby Bohlin
Foto: Lotta Tammi

Publicerat i Reportage | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

GRÖN REHABILITERING & GESTALTANDE TERAPIER

2342324234234Får man kontakt med sjukvården så får man ofta mediciner, en sjukgymnast vid behov och kanske en psykolog om det är den typen av problem man har. Men det finns också komplementär rehabilitering, där tanken är att man kan rida, måla, dansa eller musicera för att må bättre.

I Värmlands Landsting finns en musikterapeut, tre bildterapeuter, två uttryckande konstterapeuter och en dansterapeut. Nu ligger det som förslag att kommunens verksamheter ska stärka utbudet av gestaltande terapi, och att även Landstinget skall samtala med samordningsförbundet i Värmland för att i projektform starta grön rehabilitering.

PASSAR INTE ALLA
Där som grön rehabilitering skall användas måste man vara med på att det som passar en patient passar inte alla patienter. Patientens perspektiv och delaktighet måste finnas med i verksamheten. Inom grön rehabilitering liksom inom all vård skall behandlingarna anpassas efter den individuella patientens behov. Människor är olika och behoven kan variera under livets faser.

VAD ÄR DET?
Med grön rehabilitering menas rehabilitering med djur, till exempel hästar och hundar, eller natur och växtodling. I gestaltande terapi använder man konstnärliga uttrycksformer som dans, musik och bild i läkande syfte. Idag används dessa endast i liten omfattning i Värmland.

Övermedicinering är ett reellt problem enligt Värmlandssamverkan. De vill att naturunderstödd terapi och gestaltande terapi skall användas så fort det är möjligt, ibland även som förstaalternativ i vården för att minska på den medicinering som inte är nödvändig. Det finns ett rikt utbud, och tillgång till terapi i vårt län, anser Finsamförbunden, Hushållningssällskapet, Karlstads Universitet och Ridsportförbundet. Detta kan Landstinget bli bättre på att tillvarata. Redan nu finns Möjligheternas trädgård, Samordningsförbundet Samspelets bas är trädgårdsskötsel och Grön Arena för växtlighet, samt Ridsportförbundet har i Värmland sjutton ridskolor för funktionshindrade ryttare och kuskar.

FÖREBILDER
Flera landsting har grön habilitering. I Västra Götaland finns det för personer som lider av stress eller depression, i Jönköping finns grön terapi för personer sjukskrivna för stress, smärta och/eller psykisk ohälsa och det finns även terapi på andra ställen. I Jönköping har man även nyligen börjat med dansterapi för personer med Parkinson inom geriatrisk dagvård.

Gestaltande terapier utgår från psykodynamisk terapi kombinerat med konstens läkande kraft. I Värmland finns den inom Barn- och Ungdomspsykiatrin (BUP), Psykiatriska öppenvården, Centrum för Traumatisk Stress (CTS), Ätstörningsenheten, Neurologiska rehabiliteringen och Vuxenhabiliteringen. Landstingsstyrelsen i Värmland har lagt förslag på mer av ovan till patienter i Värmland.

SÅNG LIKNAR ORGASM
Gunnar Bjursell som är professor i molekylärbiologi vid Karolinska Institutet säger att musik kan jämföras med att få orgasm; det frigörs så mycket dopamin att det är som att ta piller, säger han. Från att tidigare ha trott att skador på hjärnan var permanenta och endast kunnat hjälpas i liten mån med piller, har man nu sett att hjärnan är påverkbar. Stimuleras hjärnan på rätt sätt kan den bygga upp sig igen och musik kan vara en viktig byggsten.
– Musik är en stark kraft som kan lindra bland annat smärta och ångest, säger Gunnar.

Att sjunga i kör kan även det vara utmanande för hjärnan; att lära sig en stämma och hålla den kan vara svårt. Detta gör att nya synapser och kanske även hjärnceller skapas, menar Gunnar Bjursell, som menar att hjärnan på samma sätt som en muskel blir bättre ju mer man tränar.

Christina Grape Viding som är sjuksköterska och folkhälsovetare har forskat på människor och sång. Nästan alla fick en höjd nivå av ”må bra-hormonet” oxytocin efter att de haft en sånglektion. Med sång är man här och nu. Vid sång används diafragman, så man får en massage inombords, hjärtat och lungorna får arbeta även de, så man mår bra både psykiskt och fysiskt av att sjunga.

Text: Maria Lundby Bohlin
Research: Lotta Tammi

Publicerat i Reportage | Märkt , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar