Se oss – vi är värdefulla


ASP Bladet träffade Lilian Hamsch, projektledare för KulturKlivet vid Tempelriddaren. Hon och Martin Sällström, dramapedagog – ställer tillsammans med en entusiastisk ensemble upp teaterföreställningen ”Den bästa versionen av mig”.

¨Det är en härlig grupp som möter oss. Deltagarna spelade upp tre rollspel som smakprov och man kan se att de har det roligt tillsammans. Föreställningen som de förbereder visas i två veckor, med cirka 70-80 personer per föreställning – premiären är den 16 maj.

Nyfikenheten väcks
Lilian och Martin vill använda teater för att stärka deltagarna och låta dem utvecklas. Men givetvis hoppas de också väcka intresse för teater och kultur. Målet är att ge personerna en skjuts i självförtroendet och bidra till en meningsfull fritid.
– Kombination av flera faktorer är genialisk, säger Lilian.

Lilian har själv sökt upp de personer som i sitt arbete träffar människor ur målgruppen. Skådespelarna har själva visat ett intresse och valt att delta. Föreställningen

håller nu på att ta form, och deltagarna gör allting tillsammans. De målar, snickrar och bygger även scenografin. Allting som ingår i föreställningen är de med och skapar. Olika kultur- och fritidsaktiviteter finns också schemalagda.

Energin flödar
Innan utageringar och handlingar utförs, improviserar de och gör övningar för att komma vidare ifrån tankestadiet. För att känna sig friare i sitt agerande. I början kunde deltagarna fråga ”gör jag rätt eller fel?”, nu vågar de bjuda mer på sig själva och testa olika saker. Det stärker Martin att se dem utvecklas.
– När deltagarna säger att de redan längtar tillbaka efter dagens slut, då får man energi tillbaka, säger Martin.

Sist men inte minst
I teaterns värld finns många krafter, där allt är lika för alla och där man kan känna sig välkommen.
– KulturKlivet är på riktigt, det är ingen låtsas-grej.

Man får lära sig exakt hur det går till, säger hon. Föreställningen är i Tempelriddarens lokal i Karlstad, vid hörnet av Drottninggatan närmare bestämt. Man vänder sig till Lilian angående biljett som är gratis, men de kommer troligtvis ha en utkorg där man kan lägga pengar i om man vill.

De kommer ha en premiärfest, som brukligt på Värmlandsteatern – den är såklart alkoholfri. Vi väntar nu med spänning och förväntan på
föreställningen.

Text: Cathrin Johansson
Foto: Stefan Ek

Publicerat i Reportage | Lämna en kommentar

Neurologiska insikter för entusiastisk karlstadspublik

17Daniel Hughes tittar erfaret ut gentemot publiken, därute kan han se kollegor som är begeistrade över att ha honom där. Scalateatern är välfylld, efter att ha lyssnat mer än en kvart på denna intressanta talare är du benägen att hålla med de rosande omdömena.

Barn och unga med skadade relationer till vuxenvärlden låg i fokus. Daniel Hughes bedriver en psykoterapeutisk praktik hemma i Annville, Pennsylvania, samt är doktor i klinisk psykologi.

Han talade under temat: ”Providing Care and Counseling for Troubled Children and Youth through interventions based on Attachment Theory and Research”, och var ditbjuden av Fenix – skola och familjearbete, Karlstads kommun.

För en del, kanske i synnerhet föräldrar, är vissa saker som Daniel pratade om inledningsvis måhända självklarheter. Men det räcker att blicka ut en stund över vår hemkommun för att inse att trygg anknytning knappast är självklart överallt.

Daniel lägger inledningsvis fokus på spädbarnets begynnande icke-verbala språk.

– När vi relaterar till ett spädbarn, är vi tämligen universella i de flesta kulturer. Vi relaterar till barnet genom att överdriva våra erfarenheter, för att det ska vara tydligt vad vi menar. Vi har väldigt dramatiska ansiktsuttryck, vår rösts rytmiska och musikaliska karaktär betonas. Detta så att de lättare kan förstå vad vi menar.

Från början imiterar de sina vårdhavares uttryck, för att detta senare blir en lekande dialog mellan barnet och den vuxne.

– Dialogen hos ett barn som försöker förstå sin förälder startar vid ungefär sex månader och är fantastisk. Vid denna ålder tittar de inte längre på det pekande fingret, utan på vad du pekar på – och tittar tillbaka, frågande. ”Är det detta du vill att jag tittar på?” ”Ja, detta vill jag att du tittar på.”

Barnet bekräftas. Du är lycklig för att du nått fram till henne. Allt är frid och fröjd, även om känslorna självklart lär skifta allteftersom.

Men här stannar knappast berättelsen.

Hughes åberopar den teoribildning som kan kallas för anknytningsteori, där fokus ligger på det relationella samspelet mellan förälder och barn, som anses särskilt viktig ur ett utvecklingsperspektiv.

Hade föräldrarna eller vårdnadshavare alltid behandlat sina barn väl, och vice versa – hade personal i Socialtjänsten och stora delar av psykiatrin fått se sig om annat jobb. Men det behöver knappast ske…

– Det finns de barn som i sina föräldrars ögon ser avsky, hat, likgiltighet och ilska. Det som inget barn skall behöva se, och som förvandlas till deras grund till att relatera till andra. Deras blick förväntar sig mer hat och ilska, så de slutar se.

Den unge som ”tittar ner i backen” kanske inte är ouppfostrad, utan har ett osedvanligt tungt bagage att bära.

Ur uppfostringssynpunkt lurar också föreställningar att barnen skall leva i andäktig skräck för sina föräldrar kvar. ”Titta på mig när jag pratar med mig”, säger Hughes illustrativt på engelska, med spelad affekt. Det är ganska motsägelsefullt, för att:

– Människoörat lyssnar lättare till röster när man är trygg, när du är rädd hör du inte lika bra.

Det är en grundläggande neurologisk insikt, och något som också socialarbetare kan ha nytta av i sitt möte med klienter – unga såväl som äldre. Och även vi andra människor då, förstås!

Text: Robert Halvarsson
Foto: Stefan Ek

Publicerat i Reportage | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Ingen ska behöva äta ensam

15ASP Bladet besökte föreningsmeckat Kårgränd 4 för att träffa Mildred Gullfeldt på Riksförbundet för social och mental hälsa (RSMH). Där serverar de lunch för en billig penning till den allt större medlemsskaran.

Direkt i mötet möts man av en avväpnande humor, och samtalet pågår med ett leende på läpparna. Du känner dig avslappnad i den ljusa och trevliga restaurangen.

Mildred är studieorganisatör, hon berättar för ASP Bladet att de idag serverar lasagne. De har även semlor, tillägger hon med en pigg och nöjd stämma. Utav de 75 medlemmarna kommer cirka tio till femton medlemmar som äter mat varje dag, men det varierar. De som jobbar på Kårgränd 4 tycker det är så fantastiskt roligt när så många kommer dit, för då föds många nya matidéer. De tror att just lunchen har varit en bidragande orsak till det ökande antalet medlemmar.

Öppet varje dag
Från början var det tänkt att de skulle ha lunchöppet cirka tre dagar i veckan. Men eftersom det har kommit fler hungriga matgäster, tycker de som jobbar där att det är bättre att ha öppet varje dag, säger Mildred med stolthet i rösten. Alla medlemmar betalar 30 kronor för sin måltid, och man kan även ringa dit och fråga vad dagens lunch är, berättar hon. De bedriver även en caféverksamhet som är öppet dagligen mellan 9.00-16.00. Där kan man få ta del av en social gemenskap, för de som önskar. Mildred hälsar att man får givetvis komma och prova en lunch och känna efter om man vill bli medlem i föreningen.

Aktiviteter
Hit kommer inte bara matgäster, utan även personer som vill delta i någon aktivitet. Det finns en caféverksamhet och självhjälpsgrupper. De har även olika studiecirklar såsom friskvård, matlagningscirklar, bokcirkel och intressepolitik.

Det finns tre självhjälpsgrupper som är viktiga för föreningens medlemmar. En grupp för psykossjukdomar, en grupp för styrelsen och praktikanter, och en för depression, ångest och fobier.

Varm lokal
Mildred berättar att alla människor är välkomna, ingen människa ska behöva känna sig ensam. De som har psykisk ohälsa ska känna att de är lika värda, samt känna trygghet i de gemensamma måltiderna. Hon tillägger att det blir mycket mysigare att sitta vid ett dukat bord med levande ljus och avnjuta en god lunch som faktiskt inte kostar för mycket.
– Alla behöver få möjligheten att äta i en trevlig miljö, det gör gott för själen.

Vad ska vi äta?
– Det är inte lätt att laga mat, när man kommer hem till ett tomt kylskåp. Det fungerar kanske inte på en gång, utan man kan behöva stöd och hjälp med det. Här får matgästerna komma med önskemål på vad man vill äta, samt att medlemmarna ska känna en gemenskap, det är jätteviktigt.

Deras kock heter Agneta, hennes humör verkar vara på topp. Ibland tar de även emot gästkockar här. De vill vara som en vanlig restaurang, men inte konkurrera med dem, berättar Mildred och Agneta.

Mildred tycker RSMH är helt fantastiskt, för man kan utvecklas åt alla olika håll och kanter. Det beror helt och hållet på medlemmarna och vad de vill med verksamheten.

Text: Cathrin Johansson
Foto: Robert Halvarsson

Publicerat i Reportage | Märkt , , , , , | Lämna en kommentar

Plats för liv och gemenskap

14ASP Bladet träffade Lena Bergström, aktiveringskonsulent på Seniorernas hus. Under de fyra åren som verksamheten varit igång träffar hon dagligen pensionärer som erbjuds olika aktiviteter och möjligheten att hitta nya vänner.

Seniorernas hus är pensionärernas fritidsgård där det bedrivs olika aktiviteter. Exempelvis gympa, dans, underhållning, studiecirklar eller att hålla egna föredrag.

Seniorernas hus handlar först och främst om social gemenskap. Att ha någonting att göra och även komma ut och träffa andra människor.

Under de fyra åren har det skapats så mycket aktiviteter i huset, att de har vuxit ur sina lokaler. Kort och gott; de vill ha mer utrymme att växa på. Pensionärerna är väldigt nöjda, men det märks att mer utrymme är behövligt.

Nyfunnen vänskap
Många som kommer till Seniorernas hus hittar många nya vänner. Lena Bergström berättar om två änkor och deras vänskap.

– Två damer som gick på samma studiecirkel som inte kände varandra från början. De började prata med varandra och kom

fram till att båda är väldigt intresserade av att resa. Båda reste mycket med sina respektive män och nu har det fallit sig så att de båda är ute och reser tillsammans.

Lena Bergström säger,
– Jobbet på Seniorernas hus är det bästa jag kan ha.

Framtidens planer
Man kan även komma till Seniorernas hus för att fika. Annars är det de olika aktiviteterna, och det är pensionärerna själva som kommer med förslag på vad som kan göras.

Ett mål för Seniorernas hus är att kunna breda ut sig till olika generationer och kulturer samt utöka utbudet av aktiviteter. Alla bör kunna hitta någonting de är intresserade av i utbudet.

– Det är jätteroligt och en väldigt positiv känsla i huset, så det känns bra. Det är ett stort flöde av människor som kommer hit på aktiviteter under veckorna. Jag tycker det är roligt att vi når så många, men i framtiden hoppas vi kunna nå ännu fler, avslutar Lena.

Text: Simo Paulakoski
Foto: Natalie Bergkvist

Publicerat i Reportage | Märkt , , , | Lämna en kommentar