Tänk att få ge blanka fan

546Jag vet inte vad jag ska skriva om. Skulle kunna säga att jag har kört fast. Men vad betyder det egentligen, att man har kört fast? Det kan väl inte vara så att det inte finns någonting att skriva om? Kanske handlar det snarare om att man lägger in för mycket värderingar i det: jag har inget bra/kul/intressant att skriva om.

Men måste man ha det då? Vad händer om man ger blanka fan i allt och skriver precis vad som helst? Någon gång ska jag prova att helt enkelt inte ge ”a flying fuck”. Då ska jag bara skriva och skita fullständigt i vad någon annan tycker, visa långfingret åt den goda tonen och bara slappna av.

Fast det är klart, jag kan ju inte skriva en text om brakskitar eller något i den stilen. Då kommer ju folk tro att jag är dum i huvudet. Man vill ju inte visa att man har så låg humor och dålig taktkänsla.

Man vill ju försöka övertala folk att man är liiite smart i alla fall. Att man har något vettigt att säga. Eller? Behöver man det? Måste man alltid göra sitt yttersta för att framställa sig själv så förbannat positivt? Jag menar inte bara i skrivandets stund heller, utan i hela vardagslivet liksom.

Vad skulle hända om man strax innan frukosten avslutats på jobbet ställer sig upp, kastar en nonchis blick mot bordet och säger: Nej, om alla ätit färdigt så tar vi väl och blåser av bordet? Sedan lägger man an med ändalykten i utkant på bordsskivan och bara slappnar av. Inte krystar, inte forcerar, bara slappnar av… det blir ingen trumpetliknande fanfar när du gör så, det låter som en V8 vid kallstart.
Jag har en stark känsla av att det som följer är allt annat än just avslappning, kanske kommer man rent av att få ångra sig. Men frågan är om det ändå inte skulle kännas en aning befriande. Innerst inne.

Det är en spännande tanke, det där med att ge blanka fan. När jag blir stor vill jag bli så tuff att jag vågar testa det i praktiken, eller åtminstone får modet att skriva en sådan text.

Text: Peter Sundström

Publicerat i Reportage | Lämna en kommentar

Johannes Pinter och den nordiska skräcken

567Johannes Pinter har jobbat med film sedan 1983, som regissör och manusförfattare. Han har bland annat arbetat med Tuva Novotny och Ralph Carlsson i filmen Sleepwalker. Nu ger sig Johannes Pinter ut i den litterära världen, med sin debutbok ”Vackra kyrkor jag besökt”. Vi på ASP Bladet fick oss en pratstund med Johannes med utgångspunkt i hans bok.

Johannes har varit aktiv filmskapare under ett flertal år. han har utmärkt sig genom att skapa inom en genre som har låg status i Sverige, men internationellt är populär. Nämligen skräck. Hans inspiration utgår bland annat från fornnordiska myter.

– Jag har alltid gillat sagor och historier om olika väsen, som troll och vättar och skogsrån och sådant. Läste mycket sådant när jag växte upp. Sen är jag väldigt förtjust i filmer som använder sig av övernaturliga myter som en central del i historierna och där dess väsen används som en antagonist i historien, som ”Ghostbusters”, ”Hansel and Gretel, Witch hunters”, ”Van Helsing” och den norska ”Trolljägaren”.

Vad är det i de nordiska sagorna som är tidlösa för dig?
– De är så fantastiskt spännande, alla dessa sagor och myter, inte minst då vi haft alla dessa varelser inpå husknuten. Förr trodde man verkligen på att de fanns, idag tror jag mer att det handlar om att vi har det nedärvt i generna, den där känslan våra förfäder kände när de berättade historier om väsen vid brasan. Den där tiden när man inte hade en dvd-spelare och den senaste skräckfilmen inköpt på ICA. Sen har människan alltid varit fascinerad av saker hon inte riktigt förstår – om man inte riktigt förstår det så kan man heller inte kontrollera det. Övernaturliga väsen är en sådan sak.

Johannes senaste verk är en ganska mörk historia. Han tar med sig erfarenheterna som filmare. Idén har funnits i nästan fem års tid, och fanns ett tag som ett filmmanus – ett ”work in progress”.

– Men ganska snabbt förstod jag att det skulle bli en himla dyr film full med specialeffekter. Och då lät jag den ligga. Något år senare började jag skriva skönlitterärt, och då kom jag på den här idén, att den skulle funka himla bra som bok, därför att alla saker är gratis som annars skulle ha kostat miljontals kronor i effektbudget om jag gjort den som film.

Skräck i Sverige
Trots att skräck är en av de äldsta och mest populära genrerna i världen så hör man inte så mycket om skräck som produceras i Sverige, Sverige hyllas för det mesta för sitt drama och Bergmans verk, och även om skräck är populärt bland folket, så är skräck ett ord man vänder blicken bort från inom den svenska kulturen. Hur är det då att skriva skräck i ett land som Sverige?

– Lite tröstlöst är det, för att man vet att det inte finns en stor publik för skräcklitteratur i Sverige. Det är Stephen King och John Ajvide Lindqvist, sedan tar det stopp hos bokköparnas intresse. Men det finns ett stort community i Sverige, många författare som skriver skräck och som kommer ut med böcker. Och det skrivs mycket skräcknoveller som kommer ut i novellsamlingar. Intresset börjar bli större för skräcklitteratur. Vi får väl hoppas att min bok kan bygga upp allmänhetens intresse ännu lite mer.

Finns det något från du tog med dig som filmregissör och manusförfattare in i processen när du skrev ”vackra kyrkor jag besökt?
– Ja, det fanns det. Jag tänker väldigt visuellt, och skriver mina scener som om det var scener på film, med tydligt beskrivna händelseförlopp som många som läst dem har tyckt är rätt häftiga. Och sedan arbetar jag mycket med berättarstrukturer och detaljplanering av historien innan jag börjar skriva. Det kanske inte är speciellt för just film, men jag har med mig det från mitt arbete med filmmanusskrivande.

Många författare hoppas att kunna förmedla något med sitt verk, att kunna ha en påverkan på sina läsare och deras vardag, men även kunna få ut nått eget med sitt verk. Vad hoppas Johannes Pinter då att läsarna ska kunna få ut av boken?
– Jag vill att folk ska känna det som att de åkt en häftig berg och dalbanefärd, med jättehäftiga actionpartier varvat med lite lugnare passager där de ändå känner att det finns en spänning som lurar runt hörnet. För mig själv har det först och främst handlat om det häftiga i att ha skrivit en roman och komma ut med den. Det har varit den största resan med det hela.

Finns det en framtid med fler böcker av Johannes Pinter?
– Absolut! Jag har faktiskt skrivit två romaner till efter Kyrkorna, båda skräck, och jobbar med en tredje. Jag har med ”Vackra kyrkor jag besökt” upptäckt att jag har ett litterärt språk, ett uttryck, och det har definitivt gett mersmak. Så jag kommer att fortsätta skriva, även om ingen vill läsa. Och om det skulle falla sig så att någon vill göra film på mina romaner eller någon av alla de noveller som jag skrivit, så skulle det ju vara kul att vara med på ett hörn som manusskribent också.

Text: Simo Paulakoski
Foto: Martin Runeborg

 

Publicerat i Reportage | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Hopplös romantiker eller soffpotatis i ”The Sims 3”

234452009 släppte Maxis en uppföljare till ”The Sims”, där din karaktär är fri att besöka stadens centrum. Sträva efter livslång lycka i ett av världens mest sålda dataspel. I ”The Sims 3” kan du kontrollera dina simmar i ännu ett virtuellt dockskåp.

Första gången jag spelade ”The Sims” var troligen år 2000. Vid den tiden hade jag redan börjat älska den här spelserien. Detta berodde på att det fanns ett Sims-community med olika slags onlinespel. 2009 köpte jag ”The Sims 3”, en ny, uppdaterad uppföljare. Precis som i ”The Sims” styr man sin spelkaraktär genom ett slags virtuellt dockskåp. Där hjälper man Simmen att bygga upp ett hus, flytta in möbler, umgås med andra karaktärer och även gå på toaletten. Men till skillnad från det första spelet så är Simmarna fria att kunna hälsa på grannar, åka bil eller cykla ner till stadens centrum och även gå i affärer.

Det som jag tycker är bra med ”The Sims 3” är att man får med sig lite psykologi på köpet. Jag har en teori om att spelet till stor del bygger på Maslows behovstrappa. Det vill säga, fem olika ”trappsteg” som alla människor kan nå i livet. Det första steget i spelet handlar om att hitta ett hus till familjen man skapat. Därefter köper man kylskåp och en spis, så att din sim kan få i sig näring. Det andra steget handlar om att få karaktärerna att skapa trygga rutiner.

Dessa rutiner kan vara att gå och lägga sig i tid, äta mat i tid och även gå på toaletten regelbundet. När det rullar på, är det dags att börja interagera med andra Simmar, då finns det en chans att kärleken kan börja spira. Att bli uppskattad av arbetskamrater, vänner och familj hjälper även Sims-världens karaktärer. Då kan man hitta meningen med livet och gå sin egen väg. Ifall man har lyckats med detta har man även uppnått sin livslånga lycka, som man strävar efter under hela spelets gång.

Jag spenderar cirka en timme varje dag med ”The Sims 3”. Även om det har sina begränsningar älskar jag att se hur små världar av familjer växer fram. Jag använder mig ofta av spelläget ”Skapa-en-Sim”, där man kan bygga en karaktär som kan vara en kopia av en själv med fem olika slags personlighetsdrag. Det finns allt från personligheterna ”hopplös romantiker” till ”soffpotatis”.

På Youtube kan man se dokumentären ”This Sims Life”. Den handlar om personer som byggt upp sina liv efter spelet, det vill säga, skapat en verklighet som för dig och mig kan verka helt ofattbar. Det säger en hel del om hur enormt stort detta spel har blivit. Bland annat har Guinness Rekordbok har utnämnt The Sims till världens mest sålda dataspelsserie.

Sammanfattningsvis så tycker jag att ”The Sims 3” är ett roligt, kreativt, händelserikt och socialt spel. Det har gjort det lättare för mig att läsa av omgivningen bättre. Dessutom har ”The Sims 3” fått mig att förstå att man måste ta hand om sina nära och kära för att de inte ska känna sig isolerade från verkligheten. Jag rekommenderar ”The Sims 3” till de personer som har energi att lägga mycket tid på att försöka få det perfekta livet genom ett virtuellt dockskåp.

Text & skärmdumpar: Ellen Berner
Illustration: Maria Lundby Bohlin

Publicerat i Reportage | Lämna en kommentar

Solstadens amatörfotografer

4576Lotta Tammi och Lorna Liljegren startade gemensamt Solstadens amatörfotografer i mars i 2014.

Det var egentligen meningen att Lotta och Lorna skulle starta en MC klubb för kvinnor, men Lotta skadade sig i en MC olycka och efter det sålde hon motorcykeln. Efter något år och mycket funderande så kom Lotta på att starta en fotoklubb och Lorna tände på idén och de startade Solstadens amatörfotografer. De fick genast i hop en grupp tack vare att intresset är stort för fotografering.

Studiecirkeln är ansluten till studieförbundet NBV och i samarbete med IQF och de var åtta stycken deltagare när den startade och nu har de växt till 15 deltagare.

Kursens innehåll blir vad deltagarna önskar lära sig under terminen i höst har dom sysslat med makro-foto, bildkomposition och föredrag. De träffas på IRIS café varannan vecka och de kommer att fortsätta i vår i samma format.

– Jag har inte fotograferat så mycket tidigare men genom kontakten med Lotta så har mitt foto intresse växt. För första gången har jag haft en egen fotoutställning på Gjuteriet i Karlstad med 40 fotografier, säger Lorna Liljegren.

Fotoutställning
En del av fotografierna som man har fotograferat under hösten visades upp på IRIS café som en utställning fram till lucia förra året. Där kunde medlemmarna i fotoklubben visa upp hur de har utvecklats som fotografer, för alla har lärt sig något i fotograferingsteknik på studiecirkeln.

– Kursdeltagarna trivs väldigt bra tillsammans och de delade med sig av sina kunskaper till varandra, fortsätter Lorna Liljegren.

– Det jag tycker är roligast med fotoklubben är att se glädjen hos mina fotokompisar när vi träffas, säger Lotta.

Nu skall kursdeltagarna komma med synpunkter på vad de vill göra på kursen till våren, som sedan sammanställs av Lotta Tammi och Lorna Lijegren till ett kursprogram.

Text: Olle Stagnér
Foto: Lotta Tammi

Publicerat i Reportage | Märkt , | Lämna en kommentar