ADHD

IFA i samarbete med ATTENTION har haft en första föreläsning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Totalt är det fyra dagar som skall genomföras om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar under hösten och vintern.

Kjell Modig, professor i psykologi, inledde med en föreläsning där ADHD var i fokus.

ADHD står för Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder. På svenska benämns det hyperaktivitetssyndrom med uppmärksamhetsstörning. En ADHD-utredning består av olika tester där man får svara på en mängd olika frågor, och där svaren i sin tur sammanställs och granskas med hjälp av ett väl inarbetat program. Är man vuxen och utreds så går läkare och annan ansvarig utredare tillbaka till ens barndom. Skollärare och föräldrar kontaktas och får svara på hur man var som barn. Allt för att få fram om man var överaktiv och led av koncentrationsproblem.
ADHD är enligt många forskare genetiskt och man föds med det.

Eftersom jag som skriver om detta själv har diagnosen ADHD så tänkte jag i korta drag berätta om hur det yttrar sig för mig och har gjort under mitt liv.

Koncentrationssvårigheter är något som varit en röd tråd genom mitt liv, jag har haft väldigt svårt för att koncentrera mig och då har det ofta yttrat sig i att jag på ett eller annat sätt har dragit mig undan och känt mig utanför. Skolan gick jättebra fram till fyran-femman, sedan kunde jag inte lära mig så mycket mer på det sättet som skolan hade att erbjuda. Redan som barn hade jag enormt svårt att kunna läsa en hel sida, jag fick oftast läsa om den flera gånger innan jag fick helheten klar för mig, om jag nu alls fick det. Många gånger var det bara ord jag såg, och jag fick allt som oftast ingen helhet i vad jag läste.

Siffror som matematiken till stora delar består av hade jag lite lättare för, men skolan bestod och består ju i så mycket mer än att lära sig räkna dugligt.
Jag var ofta väldigt aktiv och hade svårt att sitta still. Ofta känner jag lite sorg då jag blickar tillbaks för det känns som om jag inte hade en ärlig chans att få ta del av kunskapen som fanns i skolan. Att sitta still och samtidigt koncentrera sig för att försöka förstå vad läraren hade att säga var dömt att misslyckas. Varje dag i skolan var förknippad med ångest eftersom min känsla var att det var något fel på mig, eftersom jag inte förstod vad läraren lärde ut. När jag gick i skola så fanns inte ADHD som diagnos.

Min skolgång blev kraftigt lidande när jag på högstadiet började skolka för att jag inte klarade av skolsystemet. Att ens tänka tanken att gå på gymnasium fanns inte på min världsbild, ett par år till av utanförskap var ju inget jag ville ha. Hela min skolgång var bara en enda lång känsla av att det var något fel på mig, eftersom jag inte kunde lära mig som andra kunde.

Sedan hade jag stora problem med uppmärksamheten, eller rättare sagt ouppmärksamheten (jag använder båda orden för jag får inte kläm på vilket som passar bäst.) Att vara uppmärksam är ibland jättesvårt för mig, ett möte med en annan människa kan vara svårt, för jag har svårt för att vara uppmärksam på just det mötet. Min hjärna kan registrera en massa olika ljud som hörs i omgivningen samtidigt som jag matas med olika synintryck, och då jag är väldigt känslig för ljud och synintryck kan jag totalt tappa uppmärksamheten och fokuset på just det mötet jag befinner mig i. Ibland går det bättre och ibland går det sämre. Det som är problemet då det går sämre är att jag bara vill gå undan för mig själv. Jag känner utanförskap och upplever samma känsla som under skoltiden; jag får en väldigt låg självkänsla och blir direkt undvikande, börjar flacka med blicken eller tittar ner i backen för att söka lugnet på något vis.

Sedan har jag haft stora problem med min avsaknad av impulskontroll. Jag är ibland en ren fara för mig själv. Jag kan till exempel stanna upp vid ett övergångsställe och se mig för, och då jag ser en bil komma så går jag impulsivt rakt ut i vägen, tvärt emot vad förnuftet säger. Förnuftet hänger inte alltid med då man som jag har en brist på impulskontroll.
Jag har ofta upplevt känslan av att jag inte kunnat kontrollera mitt agerande, många gånger har jag blivit ståendes och funderat vilt på vad som egentligen hände nu. Jag har också haft svårt att känna någon som helst logik i mitt agerande, som att känna på en varm platta bara för att känna hur varm den är. Så har det varit för mig då jag saknat impuls kontroll. Enormt klåfingrig är nog ett ord som passar in i sammanhanget.

Många gånger när jag agerat på ren impuls så är just agerandet raka motsatsen till hur jag ville agera. Man kan säga att jag gjort mycket konstiga saker i mitt liv som jag inte velat, men jag har inte hunnit med att styra mitt impulsagerande. Dessa ageranden har bara spätt på min känsla av ett evigtlångt utanförskap, samt skapat en bedrövligt låg självkänsla.

Mina impulser kan i bland triggas igång av starka ljud- eller synintryck, då jag kan reagera med att impulsivt dra mig undan eller slå ner blicken i marken, förr kunde det komma aggressiva impulsageranden. Allt detta skapade en känsla av utanförskap. Jag kunde inte förklara eller förstå mitt agerande för mig själv eller andra, vilket har skapat ett enormt dåligt mående. Att inte själv kunna förstå mitt beteende har varit något av det svåraste jag upplevt i mitt liv. Att i ren impuls agera rakt emot vad jag egentligen vill är ingen lätt sak att förstå. Som så ofta innan jag fick diagnosen ADHD så sänkte det min självkänsla till oanat låga nivåer.

Ett annat beteende som min problematik ofta skapat genom mitt liv är att jag ofta dragit mig undan. Jag har i perioder haft svårt för att ha folk runt mig, eftersom jag inte kunnat förstå vad som sker i mig då alla dessa olika upplevelser har varit som starkast. Jag har i hela mitt liv sökt lugnet i kropp och själ men har haft väldigt svårt att finna det, och då har jag oftast dragit mig undan. Jag har periodvis lidit mer av att ha folk runt mig än av att vara ensam, den ständigt växande bristen av självkänsla har gjort sitt till. Att vara för mig själv var något jag ofta valde medvetet. När jag inte förstod mina egna beteenden och vad som utlöste jobbiga känslor så kände jag spontant att jag ofta upplevde ensamheten som något som lugnade ner själen.

Problemet för mig har ofta varit att alla olika intryck som jag upplevt i olika situationer, tillsammans med alla tankar som ofta rusat runt i mig utan ände, skapat en väldigt svår sits. När min hjärna går på högvarv av alla möjliga intryck skapar det ett tillstånd där jag med nöd och näppe kan prata med en människa, för det som jag pratar om i mötet är en sak, vad jag känner och upplever i mitt inre en helt annan. Och det har inte ett dugg med människan jag pratar med att göra utan det är bara min ADHD-problematik som ställer till en massa jobbiga upplevelser. Nu är det inte alltid så men ibland händer det, och då får jag alltid samma känsla av brist på självförtroende och utanförskap.

Sedan är de vardagliga sakerna ofta ett problem för mig, de mest vanliga vardagssysslor som att tvätta kläder eller städa, laga mat mm; sådant som är vardagen blir stora problem. Inte för att jag är lat eller något dylikt, men det ruckar på mina rutiner och mina rutiner är som gjutna i sten, vilket ibland kan driva mig till vansinne. Jag tycker att jag missar hela livet som rullar förbi p.g.a. att jag är så låst i mitt sätt att hålla mig till mina rutiner, som jag vet vad jag får för mående av. Jag är inte alls främmande för förändringar, för det hör livet till och är en del av utvecklingen, men det betyder inte att jag får stora problem när det sker förändringar. Jag har ofta funderat på att skaffa mig en hobby men det stör mina rutiner som jag ofta fastnar i, så det blir inte av.

Sedan är det ett problem för mig med kläder, ofta känner jag mig instängd i kläder som sitter åt. Jag vill ha så stora kläder som möjligt och av mjuka tyger.

Ett liv med ADHD är ingen lätt sak, men jag håller på och lär mig med åren. Tillfällena i mitt liv har vart många då jag inte förstått mig på olika situationer och som jag sedan tolkat som ett misslyckande, vilket i sin tur bara spätt på min katastrofala brist på självkänsla genom livet.

Jag fick ADHD-diagnosen 2006 och var då 38 år gammal. Det var på sitt sätt en befrielse att äntligen få det på papper, själv hade jag räknat ut det tidigare i mitt liv. Men förr i tiden så fanns det inte så mycket hjälp att få för denna problematik. När jag var barn så fanns det ingenting mer än obs-klassen på skolan om man var störande på lektionerna, men obs-klassen gav mig ju inget svar på varför jag var så uppe i varv och uppfattades som störande. I dag är jag 40 år och lär mig mer och mer om min problematik för varje dag. I takt med att medvetandet om min problematik ökar så växer självkänslan. Det är mycket lättare att inse att jag föddes med en problematik än att jag föddes som ett problem; problem har jag haft i hela mitt liv ändå p.g.a. mitt ständiga sökande efter svaren på varför jag aldrig känt ro i själen.

Droger kom tidigt in i mitt liv och centralstimulerande droger som amfetamin fastnade jag för på en gång, för när jag tog det så fick jag lugn och ro i kropp och själ. Jag förstod aldrig de som pratade om att de blev speedade, för själv blev jag jättelugn och kunde för första gången i mitt liv koncentrera mig, eller bara sitta och titta på TV utan den ständiga stressen i själen. Men på samma gång förstod jag att det var något annorlunda med mig och att något var fel, för förnuftet sa till mig att man inte skall behöva använda droger för att få lugn och ro i kroppen. Det är något som jag haft enorma problem med under åren, att ta en olaglig drog för att finna lugnet är ju starkt motsägelsefullt. Sedan fungerade inte drogerna för evigt heller, men det betydde inte att jag slutade, för någonstans på ett tidigt stadium så skapade det en beroendeproblematik. Droger i sig leder rakt till kriminalitet som i sin tur leder till kriminalvård, men inom kriminalvården fick jag heller ingen hjälp, jag blev en siffra i statistiken för återfallsförbrytare.

Mina konsekvenser av ett liv med ADHD är enorma men nu finns det givetvis ett ansvar som jag får bära själv, för det var ju ingen som tvingade mig till att leva det livet. Jag har två döttrar som jag utsatt för kraftiga svek genom att inte finnas till hands för dem då de behövt mig. Det är förknippat med en stor skamkänsla som jag måste lära mig att leva med, vilket inte är så lätt. Till och med när jag hade egen familj och tog det relativt lugnt, så kände jag detta eviga utanförskap, utanförskap mot min egen familj som jag levde ihop med av ren kärlek. Det var en tung börda att bära så det höll inte i längden. Men jag har sedan jag fick ADHD-diagnosen till viss del förlåtit mig själv. Äntligen fick jag en diagnos efter en gedigen utredning som förklarade mina problem till stor del. Sedan fick jag börja äta Conserta för min ADHD och det har varit till stor hjälp, för nu kan jag koncentrera mig och ha tålamod till att fullfölja det jag startat, något jag aldrig kunnat göra innan medicinen.

Jag reflekterar ofta över en sak och det är att om jag haft hjälp med medicin när jag gick i skola så hade jag haft en vettig chans att kunna fullfölja skolgången och till och med gått gymnasium. Jag går inte och är bitter men kan inte sluta fundera på hur mitt liv skulle ha sett ut om jag fått diagnos och annan hjälp som barn. Men jag är idag väldigt nöjd och stolt över att jag utan problem kan sköta ett jobb som vilken annan människa som helst. Förr hade jag aldrig ro i kropp och själ, koncentrationsförmågan och den inre stressen gjorde att jag aldrig stod ut med att vara på samma ställe någon längre tid. Mitt livs ständiga problem har varit att min problematik alltid skapat en inre stress som jag försökt fly ifrån, och det i sin tur gav bara mer tändvätska till min dåliga självkänsla. Så kontentan av det hela blev att jag ständigt upplevde misslyckanden och hela tiden gick och funderade på vad det var för fel på mig eftersom jag aldrig kunde fullfölja något. Jag hade aldrig något jag var stolt över utan kände bara utanförskap och misslyckanden.

I dag ser verkligheten ut på ett annat sätt och jag är enormt tacksam över att människor som Kjell Modig och många fler inom psykiatrin tar ADHD på största allvar. Barn med ADHD uppmärksammas gudskelov mycket mer än förr, och även vuxna blir nu för tiden utredda, vilket är ett stort kliv framåt. Som sagt var, att födas med ADHD skapar lite annorlunda förutsättningar, och för mig har det absolut inte växt bort med åren. På något sätt så kapitulerade jag ändå inför faktumet att jag hade någon form av problem som gjorde mig till en fånge i mig själv, under åratal utan möjlighet att skapa någon som helst form av lugn och ro i kropp och själ.
Förr kunde jag inte uppleva livet, i dag kan jag faktiskt uppleva och uppskatta det. För mig har det aldrig varit en möjlighet tills jag fick rätt hjälp.

Tack till IFA och ATTENTION som ger denna föreläsningsserie.

Text: Thomas Andersson