FOKUSGRUPPEN PÅ ULLEBERGSGÅRDEN

ullebergsgården web”En minibuss helst en sådan som man får plats en 8-9 personer i. Med gas och broms och dörrar och tak. Så man kan vara fler som åker ut till olika ställen. Inte fastna mellan väggarna. För hur lätt är det att kämpa mot ett missbruk här dag ut och dag in, utan några aktiviteter? Det går inte. Då ger man fan i det här”, säger Christer. Det skulle göra stor skillnad. ”Stämningen i boendet skulle bli mycket bättre om man kunde få komma ut och göra aktiviteter tillsammans. Annars blir det tillslut som att sitta i ett fängelse.” Och det blir det ju.

Ullebergsgården är ett boende, en heldygnsverksamhet för personer med missbruk- eller beroendeproblematik. Där bor Christer och där bor P-O, vilka jag kommer komma tillbaka till snart, och på Ullebergsgården bor det ytterligare 35 personer. Verksamheten är uppdelad i två separata avdelningar. ”Startpunkten” och ”Vändpunkten”. Startpunkten fungerar som en inledning och ett försök till avslut. En inledning på ett liv utan droger. Startpunkten är ett korttidsboende, hur länge man vistas där varierar kraftigt, men ett genomsnitt på två månader är det väl tänkt.

Många går sedan vidare till eget boende, eller en annan behandlingsform, men några väljer att stanna kvar på Ullebergsgården. När man lyckats uppnå en viss stabilitet, och en grund i livet som drogfri, kan man då om man vill flytta in på vändpunkten. Valfriheten är viktig.

Man får tänka efter ordentligt. Vill jag, orkar jag, kan jag verkligen det här just nu? Det innebär att alla på vändpunkten har valt det själv, och av egen kraft och vilja valt att leva ett nyktert liv. Alla har samma mål när det gäller det. Kravet är ju då givetvis att man är drogfri, om man då bortser från allehanda receptbelagda mediciner som finns.

”Om man hade förbjudit dem, så skulle man få slänga ut hela bunten i princip”, anmärker Christer som dock själv inte tar några mediciner.

På vändpunkten bor man i ett rum, ett eget hem, man betalar själv hyra för bostaden. Många av de som bor där arbetstränar eller arbetar med lönebidrag från kommunen. Samtidigt finns det en del gemensamma utrymmen, och en matsal, som också torde vara gemensam eftersom det är en matsal. Det är dock fortfarande en heldygnsverksamhet. Med innebörden att det finns personal där ständigt som stöd och hjälp om det så skulle behövas.

Hösten 2008 startades det på vändpunkten upp en gruppverksamhet som alla hade möjlighet att delta i. Behandlingsgruppen, som de kallar sig, och den bestod av en drogterapeut som ledare, och tre behandlingskonsulenter, men framförallt deltagare från vändpunkten. Och där kunde man prata om sitt missbruk, eller hålla käft om sitt missbruk eller prata om något helt annat, vad vet jag. Men ett beslut som fattades redan innan starten var att de här gruppsamtalen skulle följas upp för utvärdering, både för personal och deltagare.

Hur, undrar ni kanske, i helsike kommer jag kunna knyta an detta till en minibuss för 8-9 personer, Jo: Fokusgruppen.

Den 20 februari 2009 hölls det en fokusgruppsintervju med några av deltagarna i behandlingsgruppen. Ett uppföljande möte hölls en månad senare. Som intervjuare och frågeställare var projektledaren och metodutvecklaren Ann-Sofie Nordenberg och utvärderingsstrategen Mats Fackel.

Vad man fokuserade på var dels hur deltagarna upplevt behandlingsgruppen, men också vad man tyckte rent allmänt om Ullebergsgården och ANA och allt runt omkring som berör livet på Ullebergsgården. Vad är bra? Vad är mindre bra? Vad är åt helvete? Och vad är fantastiskt? (Och svaret på den sista frågan var tydligen maten – hemlagad och härlig.)  Ja, vad som skulle komma fram var några punkter, några fokus, som gestaltar både det man vill förändra och det man vill behålla, det man tycker är bra.

Jag frågade och Mats svarade på vad syftet att ha en gruppintervju, istället för enskilda samtal, var: ”Ja, det ger dels möjlighet att få in svar från flera personer under samma tillfälle, men det ger också en möjlighet att diskutera en fråga och bolla den fram och tillbaka, och komma djupare in i svaren, än vid tillexempel en enkät eller en enkel intervju med en person.”

Och det lät ju vettigt. Ann-Sofie fortsatte sedan och gav ett bra svar på varför man faktiskt valde att bilda en fokusgrupp.

”Syftet först var för att se om verksamheten (behandlingsgruppen) skulle fortsätta, eller läggas ned. Men sedan passade vi på att fråga om lite andra saker också. Och det var hur man tyckte att det fungerade på avdelningen, och på förvaltningen, försörjningsstödet, och familj, ja och allt annat som man har kontakt med. Och vi frågade särskilt om hur man tyckte att man blivit bemött. Så frågade vi efter hur man tyckte det fungerade med samverkan, med samarbetet runt omkring”

Vad kom man då fram till, i den här fokusgruppen, för förslag till förändringar och förbättringar? Jo, nio punkter bollade man fram, som en gemensam handlingsplan:

1.    Förändra inte behandlingsgruppen på Ulleberg, förändra framförallt inte kring vilka som deltar och hur gruppens rutiner och regler ser ut.
2.    Köp in en minibuss till Ulleberg.
3.    Erbjud alternativ till Ulleberg för de som behöver det.
4.    Arbeta med personalens bemötande på Ulleberg, särskilt vid misstanke om droger.
5.    Fortsätt att hålla ”Startpunkten” och ”Vändpunkten” tydligt åtskilda.
6.    Var noga med bra överlämningar vid handläggarbyte. (ANA)
7.    Ha rutiner för uppföljning även när det fungerar bra (i sin  behandling) och ha tydliga mål/planer där man själv har utrymme att formulera dem.
8.    Arbeta med att ta bort/minska drogerna (drogpratet) på Solareturen.
9.    Utöka telefontiderna på IFA. (Socialförvaltningen)

Ja, det är kortfattat vad man kommit fram till. Sen måste man ju givetvis tillägga och förklara lite för att inte skapa total förvirring.

Punkt ett och två är ju ganska glasklara. Konkreta och bra. Punkt ett har följts, man har inte förändrat behandlingsgruppen. På punkt två är Christer lite arg att han inte hört något om bussen.

På punkt tre, att man ska kunna erbjuda alternativ till de som behöver det, kan man tillägga att Ulleberg kanske i vissa fall anses av en missbrukare i behov av vård, som det billigaste alternativet, och kan därav få en behandling som egentligen inte passar honom eller henne. Och det är ju något som känns oerhört viktigt att förändra. Tycker jag som inte får tycka, men det tycker nog alla.

När det gäller punkt fyra, om bemötandet, så frågade jag P-O, en av deltagarna i gruppen, vad fokusgruppen egentligen tycker om personalens bemötande på Ullebergsgården. Och han menade på att det varierar mycket, i huvudsak är alla bra, men att det händer att vissa har ett mindre bra bemötande stundtals. (Observera att detta är gruppens åsikter, och inga enskilda personers.) Och att det är något som man måste arbeta med.

På olika vis. Främst när det gäller hur man hanterar misstankar om droger. Att man i princip går rakt in i rummet när personen inte är hemma och letar. Gruppen har också arbetat fram en handlingsplan vid misstanke om droger/återfall. Den tänker jag inte gå in på här, men den går ut på att vara mer respektfull, och ta mer hänsyn.

Punkt fem är ju självklar. Att fortsätta hålla start- och vändpunkten separerade. Det är ju preventivt, för att motverka återfall helt enkelt.

Punkt sex är också konkret och härlig. Att det ska gå smidigt vid byte av handläggare på ANA, att man kanske träffar den nya handläggaren någon gång först för att lära känna denne. Och att handläggaren är påläst om vem personen är, så att man slipper sitta och rabbla upp allt känsligt varje gång.

Punkt sju innehåller tanken på frivilligheten, och makten över sin egen rehabilitering. Också att det finns klara rutiner för uppföljning även när behandlingen fungerar bra. Det tycks vara en viktigt punkt.

Punkt åtta, om Solareturen, är ju lite komplext. Jag frågade andra som arbetsprövat där, och de hade inte upplevt någon sådan stämning, så vi ska inte utsätta Solareturen för löst prat. Däremot kan vi ju ändå göra det och konstatera att deltagarna i fokusgruppen upplever att det är så. Solareturen är en stor arbetsplats för arbetsprövning, och det är ju såklart viktigt då att personalen tänker på att det finns människor som kämpar mot ett missbruk med i arbetslaget.

Punkt nio vill jag inte prata om. Kan bara hålla med, utöka telefontiderna på IFA.

Det var de punkterna som man enades om. Men hur har man då presenterat detta, och till vem? Ann-Sofie förklarar.

”Ja dels har vi gjort en skriftlig sammanfattning om vad vi kom fram till, som vi har lämnat till personalen och chefen här på Ulleberg, plus högsta chefen på avdelningen. Sen har vi haft en kort presentation på avdelningskonferensen, med några PowerPoint-bilder, som visade både vad ni var nöjda med och vad som ni tyckte borde förbättras. Så vi har presenterat det på, ja olika sätt.”

DSC06017Och vad blev reaktionerna? Ann-Sofie fortsätter:

”Jag har hört en hel del reaktioner. Och det har varit allt ifrån att man känner igen problemen och att man jobbar med att förbättra dem, till att man också anser att man vill veta mer. Vad menas med dåligt bemötande tillexempel? Är det någon särskild personal, är det i olika situationer, och hur ska vi jobba med det här i framtiden?

Alla jag har visat det för har verkligen tagit det på allvar, och tyckt att det, både har varit bra och att man har känt igen sig, men att man också lyft fram att det kanske inte finns så enkla lösningar på vissa punkter som kommit fram. Till exempel att få bort drogerna från Solareturen, ja hur gör man det? Och inköp av minibuss, ja det är ju pengar det handlar om. Så, det har varit lite olika reaktioner på det, kan man säga. Men alla har tyckt det var ett bra initiativ, och att de tycker att det är väldigt bra att gruppen tagit sig tid till det här.”

Jag frågade om det kanske skulle vara bra att ha en beslutsfattande (eller tio) med i rummet, som hör så att man kan få raka besked på en gång, och inte slippa sitta här i ”ovisshetens irritrum”(Arvid Björn). Christer svarar.

”Ja, det bästa vore väl om chefen satt här så att vi kunde få besked med en gång”

Mats har dock en annan syn på saken.

”Vi tänkte såhär: Att om en chef satt med här, i en fri diskussion, som ska kunna ta många varv, och man ska kunna få ta tid på sig att formulera sig, tänka efter, formulera sig igen osv. – och att det ska slås fast någonting såhär direkt, det tror inte jag vore konstruktivt, utan en del av det konstruktiva ligger just i att man inte har någon beslutsfattare med på plats. Så man kan prata färdigt om varje fråga, och komma tillbaka till den igen, utan någon beslutsfattare. Det tycker jag är viktigt. Men det är självklart att man vill ha besked, men det är viktigt att man har haft en genomgående diskussion om sakerna man vill få förbättrat, innan det blir något beslut.”

Ja, och det är här någonstans som jag börjar inse lite saker. Det här är en helt ny teknik för utvärdering, i alla fall i dessa sammanhang. Och jag börjar plötsligt bli lite glad. Jag menar det här låter ju fantastiskt egentligen. Vilken demokratisk möjlighet det här innebär.

Mats fortsätter sin argumentation i frågan om varför det måste gå igenom inhyrda intervjuare, och inte en direkt kontakt med kommunen.

”Ja det är klart att om man vill något konkret, tillexempel ha en buss, att man kan gå till ansvarig i kommunen och fråga om detta. Men en del frågor som vi pratar om, är frågor som man kanske inte tänker så mycket på förrän man sitter i en diskussion och får frågan ställd till en. Och så inser man kanske saker som man inte tänkt på tidigare. Och är man då en fem-sex personer som diskuterar frågan, så uppnås ett slags djup, och en tydligare formulering – som man inte skulle nått själv.

Men det finns ju vissa punkter givetvis som man hade kunnat ta upp i personalrummet. Och så finns det andra punkter som man inte skulle tänkt på, eller fått formulerat själv, på ett konkret plan. Så det är både och.

Vi får se en sån här fokusgrupp som ett komplement till all annan form av uppföljning – ekonomisk uppföljning, intervjuer som vi gör, och så. Så man kan se det som en pusselbit i vad vi ska göra med den här verksamheten, förstå den här verksamheten, och förstå vad som hänt med de som har deltagit i den här verksamheten. Och där behöver vi olika sorters tekniker för att samla information.”

Ann-Sofie tillägger.

”Fördelen är att det var en grupp. (…)  Det blir en helt annan tyngd om man är fler, och att det är en grupp som har kommit överens om att: Det här vill vi”.

Kommer ni använda er av den här metoden i fortsättningen, och kontinuerligt på Ullebergsgården?

Mats svarar.
”Ja meningen med en sådan här fokusgrupp är inte att det ska vara en gång och sen aldrig mer, utan det är något som man ska göra regelbundet, och det kan bero på vilken verksamhet det gäller. Men jag tror att den här metoden är något som man kan använda på flera håll i förvaltningen egentligen.

Det här är lite grand av ett test också, vi hade inte jobbat såhär förut, Ann-Sofie och jag. Men att göra såhär med regelbundenhet, och målmedvetenhet, dit har vi inte nått än. Därför är det viktigt att samla alla erfarenheter av den här intervjun och se, hur blev den egentligen? Är det vettigt att jobba på det här viset?”

Ja, är det vettigt? Det är ju upp till var och en att förhålla sig till. Men man kan ju se fördelar som att det är kostnadseffektivt. Det är förenande. Det är som en maskros på gräsmattan. Visst kommer gräsklipparen. Den kommer varje val. Men lite hinner den blomma. Någon kanske uppmärksammar den, och tycker den är fin. Kanske ber gräsklippargubben att skona blomman för i år. Och så sprider den sina frön i vinden…

Nej, men det känns som om att det kommer bli intressant att följa hur den här sortens metoder utvecklar sig och invecklar sig. Och jag tror att det är en teknik i tiden. Här har vi människor som har missbruket gemensamt. Inget annat kanske,

”(…)det viktiga är att det är en grupp som har någonting gemensamt: man genomgår det här behandlingsprogrammet, man bor här på Ulleberg, man har olika stödåtgärder inom olika förvaltningar i Karlstad kommun, det är just det som binder ihop gruppen, och det är utifrån det som man kan hitta frågeställningar att prata om.”

Och det här är ju något som är ganska nytt i Sverige. Om jag nu tar det ur sitt sammanhang Att människor går ihop i en grupp för att de har någonting gemensamt, utan en rot i den ideologiska eller den politiska debatten. Det kan till exempel vara en grupp människor i ett kvarter som är förbannat trött på alla katter som springer omkring och kråmar sig. Så de går ihop i en grupp, kanske bildar en förening för kattsanering.

Det kan vara en moderattant på 80 år som vill skjuta alla katter, och en vänsterradikal student som vill dränka dem. Ja, och så lite annat löst folk. Som sedan, genom sin tyngd som grupp, och med ett gemensamt och framdiskuterat krav, kan skapa förändring. De kanske hittar i samtalet en annan lösning, att locka in katterna i burar och sedan ge bort de till en annan grupp som bildats för att man älskar katter som andra hatar, och som kan ta hand om dem.
Det blir ett nätverk. Nu ska vi inte gå så långt. Men det här sker i Sverige, idag. Dock pratar vi ju faktiskt om fokusgruppen på Ulleberg.

Mats tar ord:

”(…) även om det inte blir något resultat, så  är det bra med en återkoppling till deltagarna från personalen,  t.ex. att ta upp och föra in eller använda som en metod i sitt arbete.”

Ann-Sofie svarar:

”(…) egentligen så kan personal eller förvaltning ta de här punkterna som ni kommit fram till är viktiga, och sedan ta punkt för punkt och berätta för gruppen att vad man har tagit upp, och hur man har tänkt, och vad som kan tänkas förändras. Så att man får ett svar tillbaka.
Ett tecken på att man har sett vad som vill åstadkommas, om det nu är minibussen eller bemötandet, Solareturen, eller vad det nu är. Och det är viktigt att vi, när vi presenterar materialet i olika sammanhang att man tar med deras reaktioner och synpunkter och presenterar det för fokusgruppen.)

Så snart kommer den. I hundratio. 8-9 personer. Tak och dörrar och hjul och ratt. Glänsande fin. Inflytande skapar.  översatt till min usla metaforik: Man kanske måste plantera gräsmattan först, där maskrosen kan blomma. Nästa år är det ett hav av maskrosor.
Då gäller det kära kommun att prioritera rätt och moraliskt och snällt. Inte raka motsatsen.

Så vad säger man? Fokusgruppen fungerade. För ut kom nio punkter som är viktiga för de boende på Ullebergsgården. Som sedan presenterats i olika sammanhang. Kanske går inte alla punkter att förverkliga precis just nu. Men de har i alla fall formulerats. Nu finns det på papper, det ligger konkret här framför mig. Nästa år kanske några saker är förändrade och andra inte. Men den nya fokusgruppen har i alla fall någonting att utgå ifrån. Sedan kanske man hittar andra punkter som är viktiga då.

I intervjun till den här artikeln, eller vad man kan kalla den medverkade: P-O och Christer, boende på vändpunkten på Ullebergsgården, och Ann-Sofie Nordenberg, projektledare och metodutvecklare, och slutligen Mats Fackel, utvärderingsstrateg.

Text: Håkan Kristensson
Bilder: Robert Olsson & Per Rhönnstad

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

En reaktion till “FOKUSGRUPPEN PÅ ULLEBERGSGÅRDEN

  1. Man kanske måste inse att reportaget blev en aning rörigt. Vissa avsnitt klipptes bort, som kanske hade gjort det lite lättare för läsaren att förstå vad det egentligen handlar om. Det var metoden fokusgruppsintervju som skulle diskuteras i första hand. Och vad jag vill betona är just det som Mats Fackel sa, att det ska vara ”(…) en fri diskussion, som ska kunna ta många varv, och man ska kunna få ta tid på sig att formulera sig, tänka efter, formulera sig igen osv.” Det är ju detta som är fördelen. Att man i en grupp hjälper varandra fram till en formulering, och att det kommer ut något som man i en enskild intervju inte ens skulle komma i närheten till. När man sedan kommit fram till något, skriver man ned det och det blir en handling. Och som Ann-Sofie sa, att fördelen också är just att det är en grupp, och att handlingen blir så mycket ”tyngre” än om man ensam skulle gå upp till en ansvarig och be om en buss.

    Så jag ber om ursäkt om reportaget blev för konkret och att jag fokuserade för mycket på Ullebergsgårdens eventuella brister. Det får jag skriva ett annat reportage om…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s