En deprimerande krönika

Tablett i hand

På sextiotalet kom benzodiazepinerna med en himla fart, och läkarna fick skrivklåda av de harmlösa och ofarliga små pillren. Vem åt inte valium på sjuttiotalet? Alla åt. Jo så var det. Det var först på åttio- nittiotalet som man på allvar insåg att de kunde missbrukas, och att de faktiskt missbrukades ganska friskt. Men slut på skrivklådan fick man inte. Nej, för de nya ofarliga antidepressiva medicinerna kom till marknaden i början och mitten av 90-talet, och samma glädje, samma barnsliga upprymdhet drabbade läkarkåren. Nu jäklar ska folk bli friska!

Idag sitter vi här lite snopna, sorgsna och desillusionerade. För att inte säga deprimerade. De antidepressiva läkemedlen hade sina aber. Biverkningar som inte var riktigt genomtänkta. Läkarna har väl vid det här taget observerat detta, men skriver ut det glatt ändå – för nu sitter de väl själva och äter zoloft till morgontidningen och kaffet. Och det är ju bra. Folk som mår dåligt behöver hjälp och ska ta sin medicin för att må bättre.

Men vad som inte uppmärksammas på samma sätt är de människor som upplever att de mår sämre av läkemedlet. Eller är det verkligen läkemedlet som gör att man mår sämre? frågar man sig. Det kan man förstås inte veta, det kan man ju inte vara riktigt säker på, eftersom man inte vet hur man hade mått utan. Ja, men om man nu vill sluta så uppkommer vissa såkallade ”utsättningssymtom”. Ja, man säger inte ”abstinens”, för då får man doktorerna på sig, och säkert Gud också, för man får inte svära i kyrkan. Men dessa utsättningssymtom är bevisbara, och ser i sin helhet värre ut än abstinenssymtomen för de narkotikaklassade preparaten.

”Försämrat stämningsläge, irritabilitet, upprördhet, yrsel, förvirring, huvudvärk, nervositet, gråt, trötthet, känslomässig instabilitet, sömnsvårigheter, ilska, illamående och kräkningar, minnesstörning, svettningar, depersonalisation, muskelvärk, orolig tarm, panik, ögonirritation, diarré, skakningar, muskelspänningar, rysningar.”Detta är bara några av utsättningssymtomen, det finns fler. Men det är ju så, menar läkemedelsindustrin att hur kan man bevisa att en orolig tarm skulle vara ett resultat av utsättningen? Ja, det kan man kanske inte. Men som sagt, vissa saker går att bevisa. Läkemedelsindustrin accepterar vissa uppenbara utsättningssymtom, men beskyller varandra i en lång och ytterligt tråkig dialog om att ”vårt” läkemedel har mindre utsättningssymtom än ”ert” etc.. Fruktansvärt meningslöst.

Forskningen kring läkemedlens negativa verkningar står ofinansierad. För sådan är kapitalismen. Men om man bortser från abstinensen, förlåt – utsättningssymtomen, och istället fokuserar på biverkningarna, så kan man konstatera att vissa preparat har direkt livsfarliga biverkningar.

Serotonergt syndrom, är en biverkning som är konstaterad även i små doser. Hjärnan får en serotoninchock, man får feber och dör. Väldigt ovanligt förvisso, men risken finns där. (Stor risk i kombination med den ökände Tramadolen.) Betydligt vanligare är viktuppgång, vilket i längden, med tiden kan leda till hjärt- och kärlsjukdomar, och andra tråkigheter, ständig hunger, frosseri, och att bli kallad tjock för första gången i sitt liv. Andra biverkningar som är direkt livsfarliga är avtrubbning, glömska, eller att stå helt oberörd inför livet och döden, självmordstankar, självmordsplaner, självmord.

Läkemedlen har olika biverkningar från person till person, vissa kan bli hyperaktiva, andra lugna och beskedliga, ja om detta kan man läsa om i Fass, om man vill, vilken ibland blir tragikomisk i sin långtråkighet. Att ett antidepressivt läkemedel kan ha depression som biverkning är ju banalt… Och om man har stora problem får man stora problempiller, och man sitter och slutar sitt liv dregglandes på en stol inom slutenvården. Inom detta område finns det väldigt lite forskning. Hur är det med hjärnskador, kan man fråga sig? Nervskador? Vem vet? Vem vill veta? Inte industrin och därmed inte forskningen och därmed inte läkarna och slutligen inte patienterna, som sitter hjärnskadade, dregglande, på varsin stol, någonstans i Sverige.

Det främsta motivet för att använda antidepressiva och antipsykotiska preparat som behandling tycks vara att de är kostnadseffektiva. Men hur kostnadseffektiva är de egentligen?

Om man tar mig som exempel, vilket går bra, från odräglig unge till nervös yngling på Ransäters Folkhögskola i slutet av nittiotalet. Jag mådde dåligt, var deprimerad – det är ju det folkhögskolor är till för. Så jag gick till en allmänläkare och efter en kvart stod jag i apotekskön för att hämta ut ett för mig helt okänt läkemedel: Seroxat. Harmlöst och bra trodde jag. Men två år senare (2001) lanserade Uppsala Monitoring Centre ut följande femton i topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom i världen: Namnet på verksamt ämne, Rapporter om patenterat namn och kategori. Utsättningssymtom (se listan längst ner) Ja, så satt jag där med en medicin som en allmänläkare på vårdcentralen i Munkfors skrivit ut, som är världens svåraste medicin att sluta med, 2001, och med flest inrapporterade biverkningar. Några år senare ville jag avsluta min paroxetinbehandling på grund av just biverkningarna och fick Efexor istället, samtidigt som jag i mina utsättningssymtom fick Xanor mot ångesten och en 100-burk stilnoct till natten (1tb tn vb).

Så kontentan är att när man efter att ha mått dåligt av en medicin, ska avsluta sin behandling, får man utsättningssymtom som gör att man tvingas äta narkotikaklassad
medicin, som sedan i sin tur har abstinensproblematik, och att man slutar tillslut i en virvel av ångest och depression och orolig tarm. Tack för den, sjukvården! Ett, två, tre, på listan.

Min syster är ett annat exempel, som led av depression, generaliserad oro och panikångest. Hon fick Efexor, som hjälpte henne fantastiskt bra, ja faktiskt så bra att hon till och med blev gravid. Och där började problemen. Givetvis ville hon sluta med Efexorn för lilla Tovas skull, men Efexorn ville annat. Nedtrappningen gick bra, men när hon slutade helt kom utsättningssymtomen enligt ovan. Hon fick tillbaka ångesten tiofalt, och fick yrsel, illamående och kräkningar och svimningskänslor. Om man antar att ingångsdosen är 75 mg, och normaldosen 150 – 225mg, så stod min syster och delade tabletten från 75 till 37,5 till 18,75 och från det till en liten liten smula. Då gick det bra, men sluta kunde hon inte, det var helt omöjligt, och hon står på det än, 18,75 mg. Glömmer hon ta sina 18,75 mg så går det åt skogen. Och så är det för mig också, som står på 300. Skulle jag glömma ta en tablett enligt klockslaget, så märker jag av det och vill kräkas. Det känns som att se allt i slowmotion, fast snabbt. Lite svårt att förklara.

Min mamma går på Seroxat nu. Och min pappa på Zoloft. Hela min familj har alltså tvingats in på ovanstående lista. Och man frågar sig tillslut vem fan är jag? Och vem skulle jag blivit? Frågan är lika menlös som läkemedelsföretagens pinsamheter, men man håller på ändå, precis som de. Och samtidigt har medicinen räddat mig, och räddar otroligt många människor världen över. Det här är en väldigt svår fråga, och det gäller att vara nyanserad. Vilket jag inte tänker vara, för efter att ha sett listan ovan, där antidepressiva medel kommer ett, två, fyra och sju på listan, så måste man ifrågasätta vad som egentligen händer. Ifrågasätter man egentligen vad som sker?

Förskrivningen av antidepressiva medel ökar, främst bland unga. Väldigt unga. Dina egna barn. På ett forum läste jag att Efexor och Seroxat är lika svåra att sluta med som heroin. Kan vi inte bara stanna upp lite? Det här går för fort.

Det är ingen som vet vilka skadeverkningar antidepressiva medel har i längden. Vi har agerat försökskaniner. Kanske sitter jag här med ett anpassat autonomt nervsystem och en potentiell svår hjärnskada. Det skulle förklara mycket. Biverkningar som är livsfarliga. Själv gick upp 30 kilo på nio månader när jag testade den då nya, fantastiska antidepressiva medicinen Remeron (Mirtazapin). Från en ranglig student, till en uppblåst gubbe – hungerkänslorna skapade chips, som jag satt och åt i min ensamhet.

Kanske en samtalskontakt hade hjälpt mig. I Munkfors. Och kanske hade jag fått kraft att rädda mig själv. Om inte, så är det helt korrekt att göra mig beroende. En rättegång mot Seroxats tillverkare för alla utsättningsproblem är på gång i Kanada. Man varnar också särskilt för Efexor. Cipramil, som är Sveriges vanligaste läkemedel mot depression finns inte med på listan, inte för att den saknar utsättningssymtom, för det har den, men Cipramil är ett litet märke lokaliserat kring Norden, och syns därmed inte i statistiken, vilket är en smart strategi.

Så vad är det då som skiljer problematiken med benzodiazepiner och antidepressiva läkemedel? Varför är läkarna så ohyggligt rädda att skriva ut lite Stesolid till en människa med svår ångest, och så ohyggligt glada att sätta in Efexor?

Båda medicinerna är beroendeframkallande. Den ena ger abstinenssymtom, den andra utsättningssymtom. En läkare jag pratad med menade på att benzodiazepiner även ger kroppslig abstinens, och att man bygger upp en tolerans. Ja men så uppträder ju antidepressiva läkemedel också, kroppen anpassar sig, och man måste höja dosen, sen sitter man och kräks och svimmar och vill döda sig själv när man sätter ut medicinen, dessutom med en orolig tarm, jag menar – är inte det kroppslig abstinens? Jag tror att den enda anledningen är att benzodiazepiner används i missbrukskretsar. Men ska verkligen en människa med svår ångest nekas en gnutta lugn på grund av det? Ska hon få betala priset?

Ja det ska hon tydligen, och istället höjer man den antidepressiva dosen på en icke färdigutvecklad medicin där hon, i läkemedelsindustrins giriga krav på snabba miljardsprofiter, och läkarnas trögflytande klistriga okunskap, och samhällets och politikernas kortsiktiga syn på sjukvården – tvingas in i ett annat, ibland svårare beroende, och sedan får leva med biverkningarna och utsättningssymtomen; och på Apoteket säger man: varsågod! Tack ska du ha, svarar man mekaniskt och går hem och kräker ut ångesten. Sedan slänger man i sig en stor dos av sitt Seroxat, som har en långsiktig verkan. Och en långsiktig verkan genererar biljoner till en kortsiktig och omänsklig läkemedelsindustri.

Topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom.

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003
2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058
3. Alprazolam (Xanor) BDZ 842
4. Sertralin (Zoloft) AD 585
5. Hyoscin (Egazil) Tarm 519
6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st. 450
7. Fluoxetin (Fontex) AD 402
8. Tramadol (Nobligan) Opioid 389
9. Fentermin (Fentermin) Cent.st. 371
10.Metadon (Metadon) Opioid 316
11. Lorazepam (Temesta) BDZ 282
12.Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st. 277
13. Diazepam (Valium) BDZ 192
14. Triazolam (Halcion) BDZ 188
15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ 112

Förkortnigarna betyder:
AD – Antidepressiva läkemedel
BDZ- Benzodiazepiner
Cent.St -Centralstimulerande/bantning
Opioid – Starkt smärtstillande läkemedel

Text: Håkan Kristensson

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

6 reaktioner på ”En deprimerande krönika

  1. Utsättnigssymptom från helvetet. Har trappat ner ganska fort ca 1 mån från 75 mg nästan helt utan symtom. Tills nollnigen! Gick efter några timmar in i total asbinens. Blandning influensa,migrän och sjösjuka. Så yr, så totalt dekad -tog mig inte ur sängen. Kunde knappt röra mig. Varje rörelse om så ens bara med ögonen resulterar i en hjärnblödnings liknande blixt /flash i huvudet. Totalt labil i humöret. Vill bara dö! Har vid tidigare försök tänkt -oj jag klarar mig inte utan medicinen-men har nu förstått att detta har bara med utsättningen att göra. Läskigt att ha utsatt sin hjärna för denna fruktansvärda giftdrog. Jag tror med att vi kommer få leva med konsekvenserna av detta / löpsedlarna kommer men ingen kommer be om ursäkt -utan det blir att axla bördan själv. Vem orkar fajtas -inte vi som blivit kemiskt lobotomerade i allafall.
    Vet fortfarande inte om jag kommer stå ut med att sluta -har ett liv,ett jobb och barn att ta hand om. Barn som inte förstår varför Mamma blivit en zombie. Köra bil kommer inte på frågan – skulle hamna i diket direkt. Min man verkar redo för skilsmässa…… Stått ut i över en vecka nu -men än syns inte ljuset i tunneln. Man borde läggas in och sövas ner för att klara av det här. Det ända som ändrats hittills är att blixtarna- de har blivit långsammare och låter med ett skrapande ljud ”Flash/Flash” som ”hörs” tydligt inne i huvudet. Lyckas folk ens sluta? Hur blev det så här ? Varför står man helt ensam?

  2. suck om det fanns rätt å bra resurser i samhället kunde i mitt tycke beroende problematiken pratas loss…
    i dag käns de som om den mesta beroende problematiken just medecineras med ett eller annat preparat !!!

    take care Thomas
    bra gjort att trappa ner som nämns ovan…tyder på styrka

  3. Hej Ulrika!
    Uppgifterna kommer från Uppsala monitoring center. Och vad jag vet är det den enda objektiva undersökningen som gjorts i hela världen. Så därför är uppgifterna inte så aktuella. Jag som har provat både seroxat och efexor upplever det som solklart att efexor är svårare att sluta med. Om det beror på noradrenalinet vet jag inte, men misstänker.

    Så jag är väldigt imponerad och mycket glad för dig att du lyckats sluta med xanoren, och att du är på god väg att sluta med en medicin som jämförs med heroin när det gäller abstinens/utsättningssymtom. Efexorn är mycket personlig, men man skriver ut den generellt utan särskilld blankett – så även om du mår uselt av den, så höjer man hellre dosen, än att försöka i ett tidigt stadium avsluta behandlingen.

    Listan är snarare en lysande illustration på hur läkemedelsföretagen utnyttjar en långsam och smygande verkan för att alstra biljoner till några tjocka gubbar med späck och psykotiska tendenser. Profiten är en tvångstanke.

    Jag försökte sluta med efexor lite spontant. Fick blixtrar i huvudet och ned mot nacken, ångesten och en depresiv djupdykning. Så jag beundrar dig at du både har klarat av ett missbruk och ett missbruk och ett missbruk. Benzodiazepiner är förvisso farliga, men om man skriver ut zoloft till en tio-åring, kan man istället lika bra slänga en hundraburk sobril i näven på henne.

    Så, katastrofen är här. De som inte går på antidepressiva läkemedel förstår inte detta. Kampen att sluta är lång och fruktansvärd. Metadon och Tramadol ligger längre ned på listan. Tunga opioider är alltså att föredra enligt listan.

    Så nu kanske jag får sparken. Men det är inte så jag menar. Jag vill bara belysa det farliga i att låta läkaren och läkemedelsindustrin intala oss att vi kan bli friska och glada. Det är en illusion. Vi kan lindra lidande. Vi kan trotsa arbetstvånget och istället göra det som finns djupt i sjäen. Då kan vi känna mening och få en plats som fyller en funktion, och skapar mening.

    Jag kommer käka mina efexor. Jag vill inte ha blixtrar i huvudet, illamående, yrsel, tiofald ångest, och en otroligt lång återhämtningsprocess. Jag orkar inte det. Många kommer äta det resten av sitt liv. Hur länge det nu varar. Hjärnskadorna kommer väl uppfylla en löpsedel en dag. Sedan kommer det bli tyst. Katastrofen är vi, och historiskt sätt spelar ett människoliv en mindre roll.

    Med vänlig hälsning
    Håkan Kristensson

  4. Hej!

    Jag undrar var uppgifterna om topplistan kommer ifrån? Jag har ätit Efexor i många år nu. började trappa ner i februari 2009 från 225mg. Är nu nere på 37,5mg sedan 16 dagar tillbaka och jag mår fruktansvärt dåligt. Första sänkningen tog jag bort 75mg, det var knappt jag klarade att ta mig igenom det. Fortsätter nu sänka med 37,5mg åt gången.

    Jag har alltså lyckats ta bort 187,5mg på 8 månader!…

    Det förvånar mig inte att Efexor är med på listan, men att den är så högt upp är skrämmande!

    Jag har varit nykter och drogfri 10 månader, var inlagd på sjukhus för en avgiftning av bl a Xanor, att inte Efexorutsättning tas på allvar kan få katastrofala följder, speciellt för mig som missbrukare.

    Att behöva genomgå en sådan här abstinens trodde jag faktiskt bara hörde ihop med de narkotikaklassade läkemedlen som jag och många andra narkomaner har behövt sjukusvård för att klara av! ( De preparat som kommer efter Efexorn på listan…)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s