KISSPROVER, MEDMÄNSKLIGHET OCH EN TRO PÅ MÄNNISKAN

kissprovFör tre år sedan blev det beslutat att man inom den psykiatriska vården skulle fokusera mer på patienter med dubbeldiagnoser, människor med drogproblematik och psykisk ohälsa. Det är ju en väldigt knivig situation eftersom drogproblematiken oftast är ett resultat av den psykiska ohälsan, och när man tar bort drogerna tar de psykiska problemen vid, vilket gör att många inte orkar fortsätta vara drogfria.

Landstinget beslutade att flytta sin beroendeenhet till Bryggaregatan 2002. Sedan revs de gamla lokalerna. Jag vet inte vad det betyder men man fick i alla fall mycket finare mottagning och ett centralare läge. Bort ifrån sjukhuset, och alla fördomar som ligger däri. Verksamheten är egentligen uppdelad i två avdelningar. ”Bryggaregatan” och ”Kurage”. Till skillnad från Kurage, som är en subuxonebehandling som riktar fokus på en psykosocial behandlingsplan, med en mycket svår social situation, så riktar man sig på Beroendeenheten på brukare som vill bli fri från sitt drogberoende, men som i övrigt har en någorlunda stabil situation.

På beroendeenheten så använder man sig alltså också av en suboxonebehandling, och precis som på Kurage, sker det under otroligt kontrollerade former. Som opiatberoende ska man lämna urinprov varje dag, sju dagar i veckan för att utesluta att patienten använder sig av alternativa droger för att lindra sitt lidande. Till och med på julafton får man under de sex första månaderna gå till jouren och kissa. Jag hade inte haft något emot det om inte det hade varit ett fönster in på toaletten där man noggrant blir beskådad så man inte fuskar. Det går liksom inte. Jag får prestationsångest och komplex som vi inte bör gå in på här. Men, i alla fall, efter kissprovet får man sina tabletter och kanske ett trevligt samtal med någon av terapeuterna som jobbar där, vilka jag kanske borde presentera. Utan dem skulle det inte finnas någon beroendeenhet på Bryggaregatan, och jag skulle säkert åka Värmland runt i jakt på allmänläkare och deras särskilda recept, eller göra än värre saker. Så de gör verkligen ett jättejobb, och får härmed en eloge: Karlstads hjältar. Tillsammans med överläkaren Edvard Smith räddar man liv varje dag.

Vi börjar med att presentera Susanne Träff Karlsson som är sjuksköterska i grunden, men har precis tagit en examen som psykodynamisk psykoterapi. Innan hon började på beroendeenheten har hon jobbat inom psykiatrin i sju år, bland annat på BUP. Innan det så jobbade hon som lärare, och innan det som servitris.

Maria Tjäder och Susanne började samtidigt. Maria är också sjuksköterska i grunden, och jobbat sedan starten således. Hon har tidigare jobbat som undersköterska och på kontor. Maria utbildar sig för närvarande inom KBT (Kognitiv beteende terapi).

Karin Andersson har bara jobbat på beroendeenheten i 3 månader. Och är ett nyskott här, men har jobbat inom andra avdelningar av psykiatrin i nio år, och har en bred kunskap.
Lena Gustavsson Stöth har jobbat på beroendeenheten sedan den startades, och jobbat inom psykiatrin sedan 1988. Inom sjukvården har hon dock jobbat sedan 1800-talet enligt henne själv, men jag tror att 1964 är en mer korrekt siffra. Lena är klippan i gänget var det någon som sa och alla började skratta. Lena skrattade själv, så jag vet inte hur jag ska tolka det, men den långa erfarenheten som Lena har måste vara en stor tillgång.

Man kan konstatera att personligheterna skiljer sig. Susanne (som jag går hos) är en otrolig människa, som verkligen engagerar sig i sina patienters problem. Hon är inte rädd att sprida omtanke, medmänsklighet och är mycket generös med att sprida en aura av tillit och trygghet. De andra känner jag inte, men mitt intryck är att Maria är väldigt rak, konkret och löser problemen med en blandning av stor kärlek och systematiska lösningar för sina patienters behov och problem. Karin verkar vara väldigt sympatisk, snäll och lite försiktig. Medan Lena, med sin långa erfarenhet är en otrolig tillgång, samtidigt som hon är väldigt snäll bryr sig stort om sina patienter.
Hoppas jag. Och det tror jag samtliga gör såklart, det är inte i professionen skillnaden ligger, utan jag undrade om skillnaderna i personlighet, generation och teoretiskt underlag innebär en styrka, en symbios, och om samarbetet fungerar perfekt, eller kanske helt tvärtom. Och de svarade att det givetvis var mest positivt, att det ger en väldigt stor bredd och kunskap, men att det ibland kunde leda till diskussioner som är mer eller mindre tillförande.

Oftast kommer de dock överens, och samarbetet verkar fungera väldigt bra. Men problemet enligt Maria är inte generationsskillnaderna och olika teoretiska och praktiska skillnader, utan att man inte har en enhetlig metod att arbeta efter, att man vill ha mer strukturerade och fasta metoder uppifrån att arbeta med. Sedan blir det ändå givetvis färgat av deras egen erfarenhet och personliga övertygelse, men någon grundlig metod behövs nog för att styra behandlingen efter forskning och metod. Subuxonebehandlingen har väldigt strikta ramar och metoder, medan den neuropsykiatriska behandlingen i stort sätt saknar metod. Det finns givetvis, menar Lena, nationella riktlinjer, men de ska också tolkas och är mycket övergripande och vaga.

Efter presentationen kom vi in på kissproven. Jag frågade om det förekom fusk, och det gjorde det nästan dagligen. Kanske inte med en kondom med ”rent” kiss, utan snarare att man försöker undvika kissprovet genom att sjukanmäla sig, skylla på att man har svårt att kissa för tillfället (som lite lustigt är ett symtom när man har tagit opiater), eller andra smarta bortförklaringar. Maria sa att hon blir väldigt ledsen och besviken när patienterna försöker lura henne. Och det kan man förstå. Man odlar fram under en lång period ett förtroende och en vänskap. Det är bättre om de kommer och berättar sanningen istället, menar Lena. För då har inget förtroende brutits, och opiater är otroligt svåra att sluta med, och det är en beroendesjukdom som inte har en enkel lösning; kanske den svåraste av alla.

Subuxonebehandlingen är väldigt fylld av krav. Man måste vara helt drogfri, inga sidodroger, krav på att hitta ens sysselsättning; samtidigt som man varje dag måste gå och kissa och ha sig. Tillsammans med detta så måste man förändra sitt liv till roten. Man måste avsluta många av sina kontakter och vänner. Och när det främst gäller blandmissbrukare så ligger det oftast en psykisk problematik bakom. Ångest eller till och med psykotiska tendenser. Och drogerna har fungerat som en självmedicinering. Detta gör det om möjligt ännu svårare att sluta, och det krävs lång tids behandling för att lyckas med detta. Jag höll på att dö av abstinens när jag för några år sedan försiktigt trappade ned på mina benzodiazepiner.

Tänk då att vara beroende av all sorts narkotikaklassad medicin, och stora mängde illegala droger, jag vill inte ens tänka på hur svårt det måste vara. Men det är här den snälla och omtänksamma personalen på beroendeenheten kommer in. Det gäller att ha motiverande samtal som inte fastnar i det man dragit upp ett hundratal gånger hela sitt liv. Utan att man även kan prata om strunt, men att det leds rätt av behandlaren, och att det kanske får ett motiverande avslut, där patienten går från mottagningen med en ny tanke, eller att man får lite styrka som kan hjälpa en att avstå det oerhörda sug som man lever med dagligen, varje timme, varje minut.

Jag frågade sedan speciellt Lena om hon har märkt att det har blivit en hårdare stämning på mottagningarna och bland missbrukarna. Och hon menar att blandmissbruket har gjort att stämningen är hårdare. Det var lättare förr med alkoholisterna, eller narkomanerna som stannade vid en speciell drog, som man kunde ge en smäll på käften och så var det bra. Men nu möter man människorna på ett annat sätt, så någon hårdare, mer våldsam stämning tycker Lena inte det varit sedan opiumet fick fäste på 1800-talet, Gustaf Fröding, Strindberg och Werner von Heidenstam.

Men givetvis har blandmissbruket gjort, tillsammans med samhällsutvecklingen, att det har blivit en mer våldsam stämning. Kanske inte på beroendeenheten där man bemöter missbrukarna på ett mycket bra, vänskapligt och medmänskligt sätt, utan snarare på akutmottagningar, bland poliserna och ute på stan.

Arbetet fortsätter. Dag ut och dag in. Jag undrade vad som driver dem att kämpa vidare i den förhärdade samhällsutvecklingen, och när tillgången på knark eskalerar snabbare än någonsin, och när försäkringssystemet gör folk sjukare? Det var en svår fråga tyckte många.

Troligtvis för att frågan innehåller så många svar. Men givetvis är det när man ser att människor klarar av att avsluta sitt beroende, och när sin och patientens arbete verkligen ger resultat. Man räddar liv, man räddar familjer, man räddar skapande människor som samhället så innerligen behöver, så ja, man räddar vårt kära Karlstad. Det är en bra drivkraft kan jag tänka.

När jag kom hit till Karlstad blev jag så otroligt imponerad av den vård jag fick. I Göteborg skulle jag troligtvis gå under. Det var inte bara samtalen och den respekt och medmänsklighet jag fick, utan även att jag slussades vidare till mycket givande projekt; jag fick tack vare Susanne Träff Karlsson börja på Futuro, ett sysselsättningsinriktat projekt riktat mot arbetsmarknaden. Jag fick Sveriges absolut bästa överläkare där på beroendeenheten, och jag fick en tro på mig själv, utifrån. Att jag verkligen kunde. Jag hade nämligen inte den blekaste aning, att så var fallet…

Text: Håkan Kristensson  Foto: Per Rhönnstad

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s