Sedan ett år tillbaka har Sverige ratificerat konventionen ”Om rättigheter för personer med funktionsnedsättning” som ska förtydliga att de mänskliga rättigheterna gäller alla. Men de flesta känner ännu inte till att den finns. Konventionen diskuterades i slutet av oktober på en konferens i Örebro. ASP Bladet var där.
Från artikel 3 i konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättningar
Allmänna principer
Denna konventions principer är följande
A) Respekt för inneboende värde, individuellt självbestämmande, innefattande frihet att göra egna val samt enskilda personers oberoende,
B) Icke-diskriminering,
C) Fullständigt och faktiskt deltagande och inkludering i samhället,
D) Respekt för olikheter och accepterande av personer med funktionsnedsättning som en del av den mänskliga mångfalden och mänskligheten
E) Lika möjligheter
F) Tillgänglighet
G) Jämställdhet mellan kvinnor och män
H) Respekt för den fortlöpande utvecklingen av förmågorna hos barn med funktionsnedsättning och respekt för funktions-nedsatta barns rätt att bevara sin identitet.
Läs mer om den nya konventionen här: http://tinyurl.com/2w236yn
Myndigheten Handisam och Handikappförbundens projekt Agenda 50 höll i den konferens som skulle väcka intresset för den konvention som sedan 2009 nu gäller i Sverige. För trots allt är det så att funktionshinder är något som kommer att beröra de flesta människor förr eller senare under livets gång. – Andelen personer med funktionsnedsättningar ökar med åldern i befolkningen. Har man inte en funktionsnedsättning idag så kommer man att få det. Andelen äldre i Sveriges befolkning ökar och snart så kommer den äldre delen av befolkningen vara större än den yngre, berättade moderator Anna Fock för konferensdeltagarna.
I artikel 25 i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948 går det att läsa följande: ”Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans eller hennes kontroll.”
Rätten till liv och bästa möjliga hälsa har alltså ansetts grundläggande i över 50 år. Men de mänskliga rättigheterna har byggts ut och förtydligats, framförallt genom FN:s konvention om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter 1966.
– Man såg att i arbetet med mänskliga rättigheter så osynliggjordes vissa grupper av människor.
Man tyckte det var så allvarligt att man behövde ta fram särskilda konventioner för att tydliggöra att rättigheterna gäller; som nu, personer med funktionsnedsättning, förklarar Anna Fock.
Ansvaret för att leva upp till den nya konventionen tillfaller staten. Men staten i FN:s värld innebär inte bara regering, riksdag och statliga myndigheter. Utan även regioner, landsting och kommuner måste visa hänsyn.
Alla har ett gemensamt ansvar för att funktionshindrades mänskliga rättigheter tillgodoses. I utbildningsmaterialet beskrivs det som att staten ska ”främja”, ”skydda” och ”säkerställa” att rättigheterna för funktionshindrade ska respekteras. Detta innebär bland annat att staten bland annat inte får kränka, diskriminera eller utsätta personer för negativ särbehandling.
Andra saker beskriver vad staten ska göra. Som att riva ner hinder, skapa tillgänglighet och möjligheter för tillgång till habilitering och rehabilitering.
Ett dagsaktuellt exempel på när detta inte efterlevs är när personer ”faller mellan stolarna” och därför inte får tillgång till rehabiliterande åtgärder på grund av detta.
– Staten måste även se till att tredje part inte kränker mänskliga rättigheter.
Om man lejer ut vård och omsorg på ett privat företag, så måste man också se till att företaget lever upp till mänskliga rättigheter, berättar Josefine Gustafsson från myndigheten Handisam.
Med funktionsnedsättningar anses bland annat människor med fysiska funktionshinder, förståndshandikappade och personer med kognitiva funktionshinder.
Alla personer med funktionshinder ska få vara fullvärdiga samhällsmedborgare och kunna delta fullt ut i samhället som icke-funktionshindrade. Inte nödvändigtvis på exakt samma villkor, men ändå likvärdiga.
Text & Foto: Robert Halvarsson
ASP BLADET 