Hårddiet ger utarmad sjukvård

Den stränga budgetdiet landets sjukvård ordinerats under halvannat decennium har gett en vårdapparat som nu ofta består av skinn och ben, där satta budgettak skapat en kronisk stress som hindrar frustrerad personal att göra sitt jobb fullt ut.

 

Kalla fakta: 3000 personer dör varje år till följd av felaktiga diagnoser, felbehandling och felmedicinering. Trots det talas det tämligen tyst om detta problem. När landets byggfack i media slår på stora trumman över att det nu dör oacceptabelt många jobbare på landets byggen, då hamnar deras genomsnittliga siffra på 12 (döda per år). Alla dessa dödsfall är givetvis lika tragiska, men när 3000 människor om året dör helt i onödan – när de dessutom är i vårdens omsorg – borde det väl ändå skapa en och annan krigsrubrik? Föreställ er vilket ramaskri det skulle bli med 3000 döda byggnadsarbetare per år.

Problemet är på samma gång enkelt att förstå som det är svårt att lösa. Kruxet är att sjukvården lider brist på pengar, och botemedlet är att ge den mer pengar, eller snarare: att se till att varje tillgänglig krona används effektivt. När stat och landsting bevattnar sina verksamheter med pengar finns det så många hål i slangen att miljarder sipprar bort helt i onödan.

Sjukvård, ska man komma ihåg, är också politik. De sjukvårdspartier som på senare år skjutit upp som svampar ur jorden har uppkommit i reaktion mot nedskärningar i vårdutbudet. Många oroar sig för att inte kunna få adekvat vård någorlunda nära hemmet. Men även landstingen tvingas leva i den globala ekonomin, snärjda under kvartalsrapporternas damoklessvärd, och mobbas gärna i media som tärande välfärdskolosser, flummiga vänsterprojekt där bäst före datumet löpt ut.

Nu för tiden har vi vant oss vid att också vårdbudgetar orkestreras i besparingskanon. Det allmänna får inte kosta en krona mer än nödvändigt. Visst, bra, men om man årligen har 3000 onödiga dödsfall inom vården så har man en stark indikation att något har gått snett.

När man ständigt fyller igen gropar med material från de nya man just grävt håller ekan på att sjunka, för det tycks alltid finnas ytterligare ett hål att plugga igen. Medicinen heter resurstillskott, men i den beska verkligheten får vården plåstra ihop patienten med nödlösningspiller.

En giftig kombination av budgetnedskärningar och att utbränd personal säger upp sig har barskrapat verksamheter på kompetens. De som kan byter jobb. De som blir kvar får merarbete, eftersom man inte alltid kan, eller ens får, fylla igen luckorna. I sjukvårdssverige har inte snålheten bedragit visheten, utan utarmat den.

Effektivitetsstressen är heller ingen kvalitetsgaranti för patienten. Den har inget med kvalité att göra, utan handlar om att korta vårdköerna. Lösningen är fler läkare per patient, men läkarbrist råder, och stat och landsting förefaller nöja sig med att luta sig mot förhoppningen att kunna locka fler utländska läkare hit för att fylla de glesa leden. Orsaken? Det kostar mindre pengar.

Systemet uppmuntrar helt enkelt inte läkarna att ta sig tid för patienterna. Snarare pushar det dem att få dem ur händerna fortast möjligt. Varpå läkarna inte sällan – om än inte alltid – rekommenderar ett piller. Och sen ett till … Bland äldre ligger läkemedelsförgiftning ligger bakom var tredje intagen akutvårdspatient. En stressad läkare skapar helt enkelt merarbete – och i slutändan även en fördyring – genom att inte ha tid att bena ut sina patienters medicinering.

När det till exempel gäller felmedicineringar är bristfälliga kontrollprogram en stor bov i dramat. I åratal har man försökt införa ett för riket gemensamt kontrollprogram som ska övervaka och larma när läkemedel som inte fungerar tillsammans har skrivits ut på en patient. Förseningar och oförutsedda snubbeltrådar har hemsökt detta Sisyfosarbete som ständigt tickar av allt fler skattemiljarder. Kostnaden för felmedicineringar beräknas årligen äta upp tio procent av Sveriges sjukvårdsbudget, vilket i runda slängar innebär trettio miljarder kronor i sjön.

Stressade läkare och sjuksköterskor, som arbetar i ett system med många brister i läkemedelskontrollsystemet, kommer ofelbart att göra ett och annat misstag.

Men vem kan förebrå dem? De jobbar i en verksamhet där ramarna blivit satta av någon annan, med pengar som alltings måttstock. På golvet resulterar detta i att den ena handen till slut inte vet vad den andra gör. För ingen har tid att tänka efter. Och pengar har alltid bråttom.

Vården måste få bli undantagen sitt permanenta stresstillstånd, och kunna få andas, inte bara trampa på i sin instansade andfåddhet.

En klok människa (Natalie Goldberg) har en gång sagt att stress är ett dumhetens tillstånd, eftersom det skymmer vår förmåga att särskilja mellan det viktiga och det mindre viktiga; en stressad människa hinner inte utvärdera, utan försöker göra allt på stubben. När man inte ges tid att tänka efter går man runt i en dimma, och utan horisonter och landmärken är det svårt att kunna orientera sig. Vet du sen inte heller vart du är på väg tappar du också lätt sugen.

När människorna som tar hand om oss alla när vi behöver vård försöker räta upp sig och få syn på den där horisonten, då slår de huvudet i budgettaket.

Text: Christer Jansson

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s