Behov av rättssäkra drogtester – Lagstiftningen rättsosäker, lagstiftarna duckar

Det har blivit allt vanligare att arbetsgivare låter drogtesta sin personal. Tidigare fick nyanställda ofta göra ett test, förutom de som gjordes vid misstanke om drogpåverkan och arbetsplatsolyckor, men nu tycks generella och slumpmässiga drogtester vara på väg att bli normen bland arbetsgivarna. Denna utveckling ogillas av facket, både för att testerna kränker integriteten och för att det råder ett osäkert rättsläge för arbetstagarna. Idag förekommer drogtester på mer än varannan arbetsplats i Sverige, och över 70 procent av landets 100 största företag låter testa sin personal. Den svenska marknaden för droganalys har vuxit kraftigt under senare år, och börjar nu likna den amerikanska, som idag är en mångmiljardindustri.

I Sverige tas cirka 50 000 prover om året, och av dessa brukar runt två procent ge utslag på illegala substanser. Så uppenbarligen förekommer det drogade personer på arbetsplatserna, och uppenbarligen är arbetsgivarna intresserade av att identifiera dem.

Finns det några problem med det här? Är det inte bra om man upptäcker en missbrukare, så att de kan erbjudas hjälp till rehabilitering? Naturligtvis är det bara av godo om man kan hjälpa en missbrukande kollega, som dessutom kan utgöra en fara för både sina kollegors och allmänhetens säkerhet (och sin egen). Men frågan är betydligt mer komplex än så.

Ett växande antal av dagens drogtester är så kallade generella, slumpvisa test, vilket innebär att vem som helst på ett företag när som helst måste lämna ett drogtest när arbetsgivaren uppmanar dem att göra så, oavsett vilken funktion de har på företaget. En stor poäng med de generella testerna är att ingen personalgrupp ska behöva känna sig stigmatiserad, att vem som helst kan bli granskad. Baksidan av medaljen är att generella tester – i motsats till riktade – är kostsamma och inte särskilt effektiva. Faktum är att forskning visar att droganvändare inte avskräcks från att missbruka trots risken att utsättas för slumptester på jobbet, vilket ju är en av anledningarna till att de existerar.

Starkt stöd för drogtester Många arbetstagare tycker inte att drogtester på arbetsplatsen är något att jaga upp sig över. I en opinionsundersökning häromåret sade sig 91 procent vara för tester, om dessa var till för att skydda liv, hälsa och egendom. Om de gjordes i rehabiliteringssyfte ansåg 84 procent att detta var godtagbart.

Den integritetskränkning som facket så ofta talar om verkar alltså inte störa medelsvensson överhövan mycket. Åtminstone inte förrän de kommer till jobbet en morgon och möts av en sjuksköterska i dörren, som sen beordrar dem dra ner brallorna och inför henne pinka i en pappmugg. Då blir Svensson plötsligt förbannad och beklagar sig för fackrepresentanten.

Att uppmanas att lämna ett drogtest på arbetsplatsen var något som hände den före detta justitieministern Thomas Bodström, när han i augusti blev utmanad av en radiojournalist att göra ett frivilligt urinprov, detta i egenskap av sitt dåvarande ordförandeskap i riksdagens justitieutskott. Han vägrade. Varför? Alltför integritetskränkande, svarade Bodström.

Bodström hade fördelen att kunna neka utan att råka ut för rättsliga konsekvenser. Som riksdagsman var han inte arbetstagare, utan förtroendevald till ett ämbete. En vanlig knegare som nekar till ett av arbetsgivaren beordrat drogtest kan dock under rådande lagstiftning få sparken. Även om det för arbetaren bara handlat om en principsak. Den som nekar har något att dölja, lyder resonemanget, och den som propsar på principer måste ha pengar på banken för att kunna unna sig sådan lyx.

 

Lagstiftningen skyddar inte integriteten Den rättsosäkra lagstiftningen är det stora problemet. Idag finns inga tvingande lagkrav om tillförlitliga testmetoder, utan bara Socialstyrelsens rekommendationer. Tester kan göras på flera sätt och några av metoderna har visat sig rättosäkra. Hårtester och hudavstryk kan till exempel inte anses idiotsäkra, eftersom en person kan ha blivit kontaminerad av yttre källor inför ett test. Dessutom finns inga krav på att testpersonal måste vara utbildad eller att de laboratorier som genomför analysresultaten har ackrediteringslicens.

Riksdagspolitikerna har länge varit medvetna om detta rättsmässiga gungfly, men har ännu inte lyckats komma till skott med att reglera verksamheten i tillfredsställande lagform. 2002 gjordes en statlig utredning för att stärka arbetstagarnas integritet, men lagförslaget kom aldrig upp till röstning, man ville istället avvakta ett kommande arbetsrättsligt regelverk gällande hela EU.

Förra året gjordes så ännu en integritetsskyddsutredning, men trots att remisstiden löpte ut i maj-09, har Arbetsmarknadsdepartementet ännu inte lagt fram förslaget till votering, enligt ansvarige ministern på grund av ”frågans komplicerade natur”.

När det gäller den del av lagförslaget som rör drogtester, skulle dessa endast tillåtas om de hade ett berättigat ändamål och kunde anses vara godtagbara ingrepp i den personliga integriteten. Ett berättigat ändamål skulle exempelvis vara generella drogtester av personal som arbetar inom yrken med hög säkerhetsklassificering, exempelvis piloter, sjuksköterskor och driftsansvariga på kärnkraftverk. Förslaget trycker också på nödvändigheten att testerna utförs av utbildad personal och att analyserna ska utföras på ackrediterade laboratorier.

Men där är vi alltså inte, för politikerna fortsätter att rulla frågan framför sig, och nöjer sig med att tillsvidare skjuta över ansvaret på Socialstyrelsens föreskrifter – och arbetsgivarnas vilja och ambition att följa dessa. Arbetstagare får å sin sida fortsätta att lita till Guds försyn.

Text: Christer Jansson

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

3 reaktioner till “Behov av rättssäkra drogtester – Lagstiftningen rättsosäker, lagstiftarna duckar

  1. ”Lagstiftningen skyddar inte integriteten Den rättsosäkra lagstiftningen är det stora problemet. Idag finns inga tvingande lagkrav om tillförlitliga testmetoder, utan bara Socialstyrelsens rekommendationer. Tester kan göras på flera sätt och några av metoderna har visat sig rättosäkra. Hårtester och hudavstryk kan till exempel inte anses idiotsäkra, eftersom en person kan ha blivit kontaminerad av yttre källor inför ett test. Dessutom finns inga krav på att testpersonal måste vara utbildad eller att de laboratorier som genomför analysresultaten har ackrediteringslicens.”

    Jag kan hålla med Dig till en viss del i det här resonemanget. Samtidigt är SoS rekommendationer, SWEDAC ackreditering samt Arbetsdomstolens vilja att ha kvalitetssäkrade tester starkt styrande i drogtestmarknaden av idag. Samtidigt finns det, precis som du säger, rättsosäkra testmetoder idag som innebär en gråzon och som helst inte borde finnas. Hårtester är vetenskapligt bevisade även om det finns någon studier som på visar att håret kan kontamineras av kokain. Svett (hudavstryk) ligger väl ännu sämre till i den kategorin och där mäter man substans. Det räcker att gå in på en toalett på krogen för att bli kontaminerad av droger då…..
    Salivtest är ytterligare ett sådant test där man inte har några belägg för att använda då dessa nya testmöjligheter inom arbetslivet är behäftade med brist på standardisering av provtagningsmetodik, analysmetoder
    och ackrediteringsregler.

    Ytterligare ett gissel mot en seriös drogtestmarknad är dessa snabbtest på urin som översvämmar marknaden. Jag har själv gjort ca 1000 sådana test och problemet är inte bara att de är ospecifika som test utan även att bedömaren är ospecifik…. Det är mycket svårt i vissa fall att läsa av dessa snabbstickor korrekt och dessa skall överhuvudtaget inte ha någon plats i arbetsplatstestning. Det var med ett sådant test man skulle drogtesta Bodström…..

    Mitt råd till arbetstagarna på landets företag är att om man skulle bli drogtestad med ett svett-, saliv- eller snabbtest för urin så skall man vägra och hänvisa till SoS rekommendationer och SWEDAC:s ackreditering. Man skall då istället begära att få bli testad med ett urintest som skickas in till ett ackrediterat, kvalitetssäkrat laboratorium. Då behöver man aldrig vägra drogtest. Bara vägra metoden för drogtest för att säkra sin egen rättsäkerhet.

  2. Det textstycke som Laslo Bengtsson (rättvist) kritiserar har blivit struket ur artikeln.

    Dålig faktakoll av skribenten (undertecknad) ledde alltså till en logisk lakun. Bra rutet av läsaren Laslo!

    Christer Jansson

  3. ”Om man dessutom lägger till att en arbetstagare kanske inte vill att chefen ska känna till att man tillfälligt medicinerar mot en pågående depression – på grund av att man befarar att det kan leda till försämrade karriärutsikter – inser man att arbetstagare kan ha mycket att förlora på generella drogtester. Plötsligt kan chefen få veta något som endast angick dig och din läkare.”

    1. Man testar inte för antidepressiva läkemedel så din utgångspunkt är fel. Du har därutöver fel i att chefen skulle få reda på om arbetstagaren äter läkemedel. Det är ett strikt sekretessförhållande mellan provtagare, provlämnare och MRO läkare som gör bedömningen av labanalysen. Den enda gång som chefen får reda på något är om du missbrukar läkemedel och du har bedömts som positiv. Då har chefen det yttersta rehabiliteringsansvaret varför han/hon måste vara insatt i processen. Men då har du redan gått igenom alla säkerhetsnivåer och bedömts positiv på drogtestet utifrån konstens alla regler.
    Det är synd att det florerar så mycket tyckande och åsikter runt slumpmässig drogtestning som det gör. Vill ni ha reda på hur en seriös aktör på den marknaden agerar så gå hit: http://www.ndp.nu

    Laslo B.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s