Mellan den 22 november och den 1 december anordnade Anhörighetscentrum Anhörighetsveckor. Onsdagen den 24 november hade man bjudit in Jenny Lexhed som föreläsare. Hon är författare till boken ”Det räcker inte med kärlek” som handlar om hennes erfarenheter som mamma till ett autistiskt barn.
Hennes son Oskar var inte som andra barn. Det upptäcktes tidigt att det var något annorlunda med hur han samspelade med sin omgivning. ”Varför tittar han inte på mig?”, frågade sig Jenny Lexhed. Andra små barn härmar sina föräldrar i rörelser och söker ögonkontakt. Det gjorde inte Oskar. Han lekte inte med andra barn utan var mer intresserad av hur saker fungerar. ”Han var som en liten forskare”, berättar Jenny. Han levde i sin egen lilla bubbla där han lät få komma in. På utsidan kan allt se bra ut. Men på insidan kan det se mycket annorlunda ut, säger Jenny.
Det som oroade mest var när språket inte kom igång som det skulle. Han hade svårt att komma ihåg ord och han hittade på egna ord. Oskar svarade sällan på tilltal och lystrade inte på sitt namn.
Jenny Lexhed kände en stor sorg. Hon befann sig i ett stort svart hål och det underlättade inte att omgivningen misstrodde henne när hon trodde att hennes son hade autism. Jenny började läsa om autism och letade på Internet efter information om autism och hittade symptom som passade in på Oskar. Jenny kontaktade mottagningar och sjukhus för att hitta någon som ville göra utredning huruvida Oskar hade autism eller inte. Det var långa väntetider på många ställen men tillslut fann hon en privatklinik som konstaterade att Oskar hade grava tal- och språkstörningar samt en del autistiska drag.
Samtidigt som utredningen pågick började Jenny att leta efter lämpliga terapier som skulle kunna hjälpa Oskar. Hon begravde sig i forskningsrapporter, fakta och information för att hitta det som passade bäst. Natt efter natt jobbade hon med detta. Det gick så långt att hon inte förstod att hon mådde allt sämre tills hon kollapsade. Hon blev tvångsintagen på en psykvårdsavdelning och var där i fem veckor. Det konstaterades att hon hade en reaktiv psykos. Det var en mycket jobbig period men i i slutet av sjukhusvistelsen kände hon en frihetskänsla. Hennes vilja att sig vidare blev starkare. När hon blev utskriven tog dock verkligheten utanför sjukhusväggarna vid. Jenny orkade inte lika mycket som tidigare och ta sig tillbaka till normaliteteten var lång och svår.
Idag har Oskar ett språk. Han läser, räknar och går i skolan med hjälp av en resursfröken. Jenny menar att tillgången till ett språk är en livsnödvändighet eftersom autism hämmar kommunikationsutvecklingen. Kommunikation är viktigt för att klara av livet. Jenny Lexhed säger vidare att hon lärt sig att det är bättre att göra saker tillsammans. Ibland klarar man inte av det på egen hand.
Text: Henrik Sjöberg Foto: Kajsa Jansson
ASP BLADET 