Den konnotation som är underliggande i alla diagnosord är alltid negativ men diagnostisering stigmatiserar på så många andra sätt. De syftar som alla andra fasta redskap för kategoriseringar inte till annat än att ställa inför fullbordade fakta och som sådana hämmar de personlig utveckling.
Om syftet någonsin varit att bota sjukdomar så biter psykiatrin och dess personal sig i svansen. Inte minst jag, som alltid har hävdat att det inte finns några kriterier för normalitet hos var sig barn eller vuxna människor, har blivit illa åtgången. Min uppfattning präglas givetvis också av just det faktum att jag inte har varit sjuk, inte skadat någon och inte mått dåligt, och ändå har jag blivit diagnostiserad och till och med inlåst.
Resan jag personligen gjort inom psykiatri har kantats av förolämpningar av såväl min intelligens som min karaktär. Antaganden i strid mot allt förnuft har dessutom präglat i stort sett alla de kontakter med läkare som jag personligen haft. Till slut fick jag nog. Jag hade varit så full av, och kämpat mot, andras felslut att jag till slut blev arg. Därmed fick jag kraft att göra mig fri från det system som hade sökt hämma mig. Jag hade fått försvara mig mot anklagelser om känslokyla och gud vet vad inom ramen för ett onaturligt sätt att se på människor. Det som skrämt mig och det som också har slagit och chockat mig är att jag varit i en vardagsspråklig bemärkelse försvarslös.
Det är denna insikt som präglar mina åsikter och min uppfattning. Jag medger att jag inte kan tala i egen sak, och jag vill av många skäl poängtera det. Jag har dock gjort iakttagelser. Jag har varit lyckligt lottad i det att jag aldrig haft några s.a.s själsliga problem. Jag har dock ärr efter att ha blivit vårdslöst hanterad av inte minst psykiatrin. Jag är ingen auktoritet på alla de andra individer som söker sig till psykiatrin och som faktiskt upplever sig ha olika typer av problematik men en av mina poänger är att det är ju faktiskt ingen, expert på alla alltså. Vem kan göra anspråk på att känna sina medmänniskor helt och hållet. Alla iakttagelser jag överhuvudtaget gjort leder dock fram till det faktum att ord och idéer kan begränsa och fängsla in. Detta visserligen lika väl som de kan befria om brukets syfte är just utveckling och kommunikation.
Jag har förstått att mycken hantering av människor bygger på stereotyper och otvivelaktigt även på fördomar. Det är lätt för mig att säg, kanske, som aldrig haft några större problem, att medicinering och diagnostisering stänger in och hämmar. Jag har dock gjort en del iakttagelser under min tid som mer eller mindre misshandlad av psykiatri och socialtjänst. Ett för mig uppenbart problem är de frågor som man, mot allt förnuft, underlåter att ställa. Potentiell kommunikation går i möten mellan människor ofta förlorad och grumsas inte sällan av bristande självkritik från både sändare och mottagare. Så är det i vardagliga möten och varför då inte acceptera att så kan vara fallet även inom sjukvården.
Personligen har jag min hyfsade självkritik och åtminstone partiella, självinsikt att tacka för att jag fortfarande är mentalt frisk efter att ha slungats hit och dit inom sjukvården. Hur lätt blir det inte ”en höna av en fjäder” när lösa antaganden som inte de drivs till slut får bli vägledande för läkare och övrig personal. Att patienter dessutom stigmatiseras och placeras in i fack där man klumpas ihop med andra människor i kategorier med samma egenskaper är i sig skrämmande. I synnerhet inom ett system som arbetar och rör sig i sfären för det mänskliga. Läkare själva skulle förmodligen sparka bakut om de så blev fördomsfullt betraktade som en egen kategori av människor utan sinsemellan olika personliga egenskaper.
Det är besynnerligt och högst märkligt att medicinering av sk ”sjuka” prioriteras så högt framför vad som i de allra flesta fall otvivelaktigt skulle kunna göra större nytta. I stort sett undrar jag personligen om man inte komplicerar psykiatrivården i onödan. Resultatet har blivit att ett mörker har legat över kommunikationen och ingen verklig information har kommit till stånd.
Kontinuitet är dessutom endast fruktbar om den bygger på sanning och hur lätt kan det inte bli en ”höna av en fjäder” av en enda illvillig eller dåligt påläst läkare. I varje nytt möte är varje läkare novis. Inför varje ny individ de möter och fruktbara möten kan komma till stånd endast om de bygger på någon sorts dynamik och ömsesidighet. Rent samhällsekonomiskt skulle det väl dessutom vara kostnadseffektivt att utnyttja det värdefulla i den dynamiken för att skapa verkligt välbefinnande bortom nerdrogningar och det påföljande ”vidsidanavskapet”.
En klok sjuksköterska jag mötte under en av mina resor var okonventionell och precis som jag, såg han inget uppenbart sjukt i någon av dem som var på avdelningen just då och vågade faktiskt, på ett faktiskt ganska roligt sätt poängtera detta. Han var en av de ”whistleblowers” jag har mött under min tid som tvångsinlåst utan skäl och grunder.
Det saknas tid för samtal och bara något enstaka ord eller möte med hjärta vid sidan av byråkrati skulle kunna göra mycket nytta såväl för den behandlande läkaren som för den vårdsökande och detta är den poäng jag vill göra med den här texten. En människas själ går inte överhuvudtaget att sammanfatta och när man, som jag, då ropar efter självkännedom så blir ju frågan, som ju kanske aldrig tillfredsställande kan ställas och som kanske endast i process över tid kan besvaras, vad som överhuvudtaget kännetecknar en människa och hennes själs innersta rum.
Alla är vi olika individer och det måste ges utrymme för tillväxt!
Text: Helene Westling Brautigam
ASP BLADET 