Stamning – en frustrerande gåta

Det finns ännu inget botemedel mot stamning, men forskare och experter har gjort framsteg i hur detta funktionshinder fungerar. De har funnit gener som kan kopplas till stamningsrisk och har även upptäckt olikheter mellan stammares och icke-stammares hjärnor. Dessa ledtrådar kastar ljus över orsakerna bakom stamningsgåtan och kan peka ut vägen mot dess medicinska lösning.

 

Cirka en procent av jordens vuxna befolkning stammar, och det är fyra gånger vanligare att mä stammar än kvinnor. När barn först lär sig tala är stamning inte helt ovanlig. Nära fem procent av barn i åldrarna tre till fem har problem med att tala flytande, men hos fyra av fem växer det bort. Varför den återstående femtedelen fortsätter att stamma är ännu inte klarlagt, men experter tror att funktionshindret är ärftligt och att det därmed har genetiska betingelser.

Runt sex av tio drabbade har släktingar som stammar, och nyligen publicerade forskningsrön har funnit att genetiska mutationer kan vara en av orsakerna bakom stamning. Hos familjer med etablerad stamningshistorik har forskare funnit förändringar i genmassan hos tre gener, men hur detta i sin tur leder till stamning är ännu höljt i dunkel.

Stammarens hjärna är olik icke-stammarens Man har även upptäckt ett flertal neurologiska skillnader mellan stammares och icke-stammares hjärnor. Man har funnit att de områden i hjärnan som är ansvariga för rörelsekontroll – vilket inkluderar rörelse förknippat med tal – är överaktiva i stammares högra hjärnhalva. Det spekuleras i att högerhalvan kompenserar en aktivitetsbrist i den vänstra. Hos icke-stammare är den vänstra hjärnhalvan dominerande inom språkutövande, och man misstänker att denna halva är underutvecklad hos stammare, vilket ska förklara kompensationsfenomenet. Ju längre en person stammar desto mer kompenserar den högra hjärnhalvan, och desto större blir obalansen i hjärnan.

Forskarna tror också att de huvudsakliga skillnaderna mellan stammare och icke-stammare ligger i de centrala områden i hjärnan som kallas för de basala ganglierna. Dessa är ansvariga för att sköta synkroniseringen mellan intention till rörelse och faktisk rörelse. Man har kunnat bekräfta att stamningens svårighetsgrad korrelerar mot graden av aktivitet i de basala ganglierna och att denna aktivitet förbättras när en person genomgår talterapi mot sin stamning.

Den svenske stamningsforskaren Per A. Alm driver teorin att de basala ganglierna sannolikt är dysfunktionella hos stammare, och att de därför inte klarar av synkningen av talrörelse. Teorin stöds av att stammare inte brukar ha problem med talflytet när de sjunger eller talar i kör tillsammans med andra personer. Då har de ett förutsägbart mönster att hålla sig till, men utan detta ökar risken att snubbla på ord och stavelser.

Det har även framkommit att signalsubstansen dopamin, som bland annat ansvarar för att reglera de basala ganglierna, kan vara dysfunktionell hos stammare. I en kinesisk studie fann man bevis för att stammare oftare hade mutationer på gener som reglerar dopaminet.

Stamning beror inte på nervositet Vad än framtiden kommer att utvisa om de psykologiska orsakssambanden bakom stamning är experterna ense om en sak: stamning är inte en känslomässig störning.

Den vanligaste typ av missförstånd som stammare råkar ut för är att människor tror att stamningen beror på nervositet. Så är icke fallet. Men även om funktionshindret inte förorsakas av oro och nervositet så kan stamningen dock förvärras av att stammaren känner sig orolig. Bara det faktum att befinna sig i en situation där de måste använda tal kan framkalla nervositet och leda till fobiska undvikandebeteenden.

Omgivningens osäkra blickar och otålighet kan sätta djupa spår i en stammare, vilket gör att många utvecklar en svag självkänsla och känner skam inför sina talproblem. Detta påverkar deras möjligheter att nå sin fulla potential. Många blir isolerade och lever i självpåtvingad ensamhet, övertygade om att ingen skulle kunna stå ut med dem. När talpedagoger inleder en behandling av en stammare är det vanligt att de börjar med att ta itu med dessa jobbiga känslor för att ge patienten möjlighet att prata ut om detta eventuella problem.

I talterapin lär terapeuten patienten fysiska övningar för att kunna göra sitt tal mer flytande. De vanligaste metoderna som används är sådana som saktar ner på talets hastighet, eftersom stamning är hastighetskänsligt. Ju fortare man talar, desto större stamningsrisk. Träningen går bland annat ut på att förlänga ljudet på första stavelsen, att man oftare ska ta pauser i talet eller uttala ett ord genom att inleda det med ett hummande ljud. Talterapi är något som kan ta allt ifrån några sessioner till att pågå livet ut. Övningarna kan vara jobbiga att utföra, varför man rekommenderas att inte utföra dem mer än några minuter per dag.

När det kommer till att behandla stammande barn spelar föräldrarna en nyckelroll. De bör varje dag ägna en stund åt att i lugn och ro sitta ner och tala med sitt barn, och då lära det att använda modellen med långsamt tal. Det är också viktigt att föräldrarna talar öppet och avdramatiserande kring barnets stamning, detta för att undvika att det i framtiden ska utveckla fobiska besvär.

Lyssna klart och var dig själv Människor som inte stammar kan ibland känna sig osäkra på hur de ska bemöta och uppträda mot en stammare. Detta kan tyckas onödigt, för de är ju som alla andra, så var dig själv och bemöt en stammare som du själv vill bli bemött. Håll ögonkontakt och låt honom eller henne tala klart, utan att fylla i orden.

Stamningsmysteriet är alltså ännu långt ifrån löst. Annat var det förr. Då kände man inte bara till orsakerna till stamning, utan också hur det bäst skulle behandlas. Den som slår upp ordet ”stamning” i Nordisk Familjebok anno 1891 kan läsa följande visdomsord:

”Snart öfvergående stamning träffas vid tandspricknings- och pubertetsperioder, efter anstängdt själsarbete med nattvak, efter stark tobaksrökning, efter alkoholmissbruk, efter epileptiska och hysteriska anfall, efter onani och åtskilliga akuta sjukdomar, särdeles hjernsjukdomar.

Behandlingen af stamning bör i första rummet gå ut på att i tid hos barnet motverka anlaget genom noggrant öfvervakande af talet samt stärkande af hela kroppen och karakteren. Mot den utvecklade stamningen äro en mängd olika kurer försökta. Man kan i allmänhet dela dem i gymnastiska och didaktiska. De förra afse stärkandet af hela individen och särskildt hans andningsapparat genom passande diet, vattenkur, svensk gymnastik och elektrisk behandling.”

 

Tack för hjälpen doktor Frankenstein. Allt var inte bättre förr. Tack och lov.

Text: Christer Jansson Foto: Per Rhönnstad