Direktkommunikation, nyfikenhet och alternativa krislösningar

Jag hörde härom dagen en kvinnlig läkare prata på Sveriges Radio P1. Hon vågade faktiskt, om än lite försiktigt, hävda att de hundratals nya psykiatriska diagnoser som uppstått på senare år i mångt och mycket ett uttryck för åtminstone en tendens till en avart, en ny ”snällhetsfilosofi”.

En företeelse som skulle kunna klassas som i mångt och mycket en ny överkänslighet för normalitet inom ”måendets” alla schatteringar. Mycket av allt det som klassificeras som nya diagnoser skulle enligt denna läkare ligga inom normalitet, normalitet i betydelsen ”så som man kan känna i olika situationer i livet”. Hon pratade om naturlig nedstämdhet och oro som om de skulle vara tillåtna inom vad som kännetäcknas som just det normala!

En liten depression eller kanske en normal nedstämdhet relaterad till händelser i en individs liv klassas alltför ofta som en ”sjukdom”, alltså som något som skall botas istället för att ses som en kris att ta sig igenom och utvecklas av. Detta är enligt den läkare jag citerar ett fenomen som orsakat den lavin av nya diagnoser som näst inpå dagligdags läggs till klassificeringslistorna. Handlar detta kort och gott om ingenting annat än brist på fantasi?

Den fantasi som finns i övermått när det gäller inomparadigmatiska hanteringsmodeller (ex. nya klassificeringar, diagnoser och psykofarmaka) lyser med sin frånvaro när det gäller att hitta nya modeller, eller kanske tillbaka till gamla. En diagnos ger ett färdigt svar på en i de allra flesta fall inte inte sökt och därmed inte ställd och därmed givetvis inte heller besvarad fråga.

Den personliga sociala existensen är inte alltid lätt att uttrycka. I många fall döljs den säkert även för oss själva i och med problematiseringen av ”hur vi är”. Vi kanske dessutom inte kan relatera det till ”hur andra är”. Vi tillåts processer vilka vi inte omedelbart känner. Många av dessa processer är dessutom troligtvis sådana som vi kan leva med, utan att överhuvudtaget känna, i hög utsträckning styra våra s.a.s. ”känslor inför vad vi känner”. Terapi i all ära men de flesta av oss skulle säkerkligen klara oss utan det. Många problem ligger ovanför individnivån, där ord ofta inte räcker till att förmedla vilka vi är. Möten i enlighet med den så att säga den ”öppna bokens självkännedom” är mycket sällsynta.

Idag styrs våra personligheter och våra handlingar av så komplicerade processer på både individ och samhällsnivå att den som önskar en öppen kommunikation i vissa lägen lätt stöter på problem. Dessutom är det så att ju mer som läggs åt sidan, desto mer problematiskt blir det när vi av någon anledning i någon situation kanske kommer i kläm, eller av annat skäl måste söka rätt på detta det som marmorerar våra personligheter och vår vardag.

Det kanske anses som alltför tidskrävande att söka verkliga svar på varför vi inte alltid mår på topp. Kraven på att ”må bra” blir större och större och enligt ovan så har vi inte heller den tid som samhället idag kräver av oss att vi skall kunna offra för att analysera våra, oftast, små kriser. Inte heller läkare tar sig i många fall den tiden utan förutsätter sig kunna se, eller i vissa fall kanske till och med att ignorera problematiken med den bristande transparensen. Det är ju sedan dessutom ofta små kriser som orsakar de större.

I brist på genomskinlighet ställs och skapas nya diagnoser för smärtan som inte getts tid att läka. Många små och stora parametrar av sorg och frustration kan tangeras, blandas ihop eller ha passerat revy i ens liv utan att de små såren har hunnit läka. Många små och omedvetna processer kan vara nog så komplexa. Men vi har, de allra flesta av oss, vågar jag säga, en naturgiven förmåga till läkning.

Vad som inte heller är en sjukdom, men som kan påminna om en sådan är den depression eller tomhet som kan uppstå av just känslan, ”jag har överlevt” och den faktiskt inte alltid helt positiva känsla av att ”Jag dog inte i alla fall” är fullkomligt normala och skall inte, vilket är min erfarenhet att de alltför ofta gör, medicineras och interpunkteras.
Den stora ironin är att det förvisso kan bli sjukdomar av oförlösta kriser. Dessa dilemman som kan generera i sin tur otaliga kombinationer av nya kriser. Med lite otur kan vi alla oavsett yrkeskategori eller position i samhället bli till karikatyrer i ett system vi aldrig lär känna.

Diagnosparaplyet måste bli större för att rymma alla vi som uthärdat, men inte alltid tillåtits arbeta oss igenom, små och stora livskriser. Ord som ”känslighet” och ”skörhet” används nedsättande, samtidigt som ”styrka” är en dygd, en företeelse alltför ”ful” för att prata om och definiera.  Det är kanske lika gott så när allt annat också är svårt att se igenom. Allt detta styrs av just sådana här komplicerade processer.

Misstag som inte alltför sällan begås av psykiatri och socialtjänst, är smärtsamma att ta i. Smärta lär vi oss tidigt i livet att sky som pesten. Misstagen rättas därför sällan till. Det ”snälla” och det ”stöttande” i de samhälleliga institutionerna fungerar dessutom inte alltför sällan. Istället fungerar det repressivt och förutsätter att den som bäddas in i vadd behöver det och har nytta av det, detta ofta i ett läge av underordning.

Pengar, makt, prestige och mycken form av ära genomsyrar vårt sätt att agera gentemot varandra. Möten ansikte mot ansikte är sällsynta. Den respekt, tilltro och nyfikenhet inför vilka vi egentligen är, vilken alla människor förtjänar att få del av, blir föremål för lyser alltför ofta med sin frånvaro.

Hur lätt får vi inte problem när vi slår huvudet i väggen på grund av ouppklarade inter-och intrapsykiska konflikter och missförstånd på alla nivåer och i alla skikt av allt det som bestämmer oss som individer.

Mycket skulle förenklas av att vi kunde ge och få de rätta frågorna i rätt ordning till varandra och detta är mycket svårt ibland. Om konflikterna inom och kring oss själva och samtalen oss emellan gick att lösa med universala medel så skulle mycket vara vunnet. Resten skulle troligtvis kunna gå av bara farten.

Text: Helené Westling-Breutigam