I en hjälplös värld

Idag ska vi klara oss själva. Vi säger med stolthet att jag sannerligen kan klara mig själv. Jag behöver ingen hjälp. Det är möjligen på vår dödsbädd vi ber om hjälp. Ett hårddraget resonemang, jag vet, men jag vill trycka på att det är ligger ett stort problem att enbart sätta individen i centrum i ett samhälle där vi behöver varandra för att fungera.

Det finns alltid krafter som drar åt andra hållet som gör oss till osäkra individer, lättledda offer för mörka krafter. På senare tid har det svenska samhället blivit mer egoiskt på grund av politiska missnöjesyttringar. Dessa fundamentaliska ideologier betonar likhet och egocentrism, egenskaper som skapar grund för misstänksamhet.

För många är det ett bevis på svaghet om man ber om hjälp. Helst ska man klara sig själv. Det ses som en bedrift att göra det själv. Annars är det någon som säger: Du fick ju hjälp! Jag ställer motfrågan: Vad är det för fel på det?  Att be om hjälp, är det ett så stort nederlag? Nästa gång är du som behöver hjälp.  En del ser det som en svaghet att be om hjälp. Jag vill inte sjunka så lågt, hellre drunkna med flaggan i topp istället för att falla till föga för sin egen svaghet.

Ryck upp dig! En uppmaning i all välvilja men om du är längst nere i källare med ångest och depression som enda kamrater kan de tre orden kännas som en örfil. Uppmaningen syftar till att jag eller du ska med egen kraft ta sig samman, ibland går det inte.  Då måste vi be om hjälp. Det finns inga andra alternativ.

Utan medicin fungerar jag inte, utan hjälp fungerar inte livet, utan det stöd som dessa två ger går det inte leva. För jag vet hur det när tillvaron känns som ett pussel, då bitarna inte passar och allt som bör hänga ihop inte gör det.  Det blir inget sammanhang. Då måste jag förlita mig på andra. Andra som hjälper mig i säng, för mig till en läkare som med sin expertis hjälper mig. Jag är dum som inte tar den hjälp som står till buds, när jag inte kan hjälpa mig själv. Vem är det som vill lida, lida i onödan.

Idag finns en kritik mot psykiatri som förs fram av olika organisationer. Kritik som ofta bygger på konspirationsteorier. Vi har scientologerna som står främst i ledet av psykiatri och psykofarmaka motståndare. De har sina egna modeller som de vill lyfta fram och konkurera med den konventionella psykiatrin, och menar att den missbrukar mer än hjälper.

Scientologernas behandlingsform dianetik är en introvert form av psykoanalys där jaget är överordnat allt. Scientologin är en självcentrad rörelse som i sin kritik av psykiatrin är omvedvetet självironisk med tanke på de problem deras verksamhet skapar för många människor.

Oavsett livsåskådning vi faller för, är vi människor med behov av mänsklig kontakt. Att hjälpa eller att bli hjälpt är naturliga delar av den mänskliga naturen, en del av vårt emotionella DNA. Om vi inte inser det är vi snart illa ute.

Text: Henrik Sjöberg

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s