Droger och Rock n’ Roll – A love story

Droger och konstnärlig aktivitet har under århundradens gång varit intimt förknippade. Det finns mängder av drogreferenser inom populärkulturen.  Under sent 1950-tal och tidigt 1960-tal frodades beatnikkulturen, och den kom att starkt påverka sin tids tonårsgeneration att ta steget in i drogromantikens glittrande El Dorado.

Beatnikrörelsen var en strömning som valde att leva utanför samhället där de skapade sina egna regler.  Många av de ledande i beatnikrörelsen var författare som ville skapa nya sätt att uttrycka sig, genom exempelvis droger som LSD och en fri syn på sexualitet. Detta påverkade i sin tur rock- och popmusiken under senare delen av 1960-talet. Vid den tiden adopterades beatnikarnas ideal av hippierörelsen. Från och med nu kommer pop- och rocklyriken präglas av mer drogreferenser än tidigare.

Detta var en annan tid, speciellt synen och attityderna till droger var mer oskyldig. Den ändrades snabbt efter 1969, när eftereffekterna av 60-talets festdagar satte in. Man vaknade upp till en baksmälla. Alla politiska ideal var borta och ersatta med kommersiella krav från ett samhälle som ville framåt till vilket pris som helst.

Summer of love
Denna resa börjar i London 1967, i Abbey Road Studios, där The Beatles spelade in albumet Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. På det albumet finns låten Lucy in the Sky With Diamonds:

“Picture yourself in a boat on a river
With tangerine trees and marmalade skies
Somebody calls you, you answer quite slowly
A girl with kaleidoscope eyes”

Denna klassiska psykedeliska låt visar på hur populärkulturen mer och mer blev påverkad av drogkulturen. The Beatles har ständigt förnekat att titeln Lucy in the Sky with Diamonds har något att göra med LSD. Detta förnekande har sin grund i sångtiteln. Om man tar de första bokstäverna i Lucy, Sky och Diamonds blir det LSD.

Låten var istället inspirerad av en teckning som John Lennons son gjorde i skolan. Trots det är låten med sitt bildspråk tydligt påverkade av den tidsanda som rådde 1967, där bruket av LSD var påtagligt i de kretsar som Beatles rörde sig i, och där de själva – särskilt John Lennon – experimenterade med denna drog. Man ville se hur LSD påverkade den kreativa processen.  Detta resonemang hänger tydligt ihop med beatnikkulturens sätt att se på hur droger kunde användas; ett medel för att överskrida verkligheten och nå en högre medvetandenivå.

Dock blev det konstnärliga resultatet oftast lidande av drogen. Det var i nyktert tillstånd man kunde överföra sina upplevelser till text och musik.

The Velvet Underground var en av de grupper med tydliga kontroversiella referenser till drogkultur.

Egot växer
Det glada sextiotalet övergick till det cyniska sjuttiotalet, då utvecklingen skiftade från vi-känsla till självupptagenhet och belåtenhet. Journalisten och författaren Tom Wolfe kallade sjuttiotalet för ”The Me-decade”, och det med all rätt. Den amerikanska rockgruppen The Eagles uttryckte denna känsla i låten Hotel California. För många är den sönderspelad och tjatig men texten beskriver skickligt alla fällor som lurar när självupptagenheten sätter in. Istället för sinnesvidgande substanser blev drogen för dagen kokain:

“Mirrors on the ceiling
The pink champagne on ice
And she said, ”We are all just prisoners here
Of our own device”
And in the master’s chambers
They gathered for the feast
They stab it with their steely knives
But they just can’t kill the beast”

Om man frågar textförfattaren Don Henley är Hotel California är en metafor för Los Angeles. Texten beskriver hur agenter och bolag styrde artister som marionetter. Detta ledde till att många blev offer för ett inhumant system där pengar gick före artistisk ambition.

Kokainet flödade och blev ett medel för att hänga med i den mördande konkurrensen.  Låten kan ses som kritik mot konsumtionssamhället, där allt kan köpas för pengar och det höga tempot kräver sina offer längs vägen. Hotel California är en plats du inte kan rymma ifrån. Trots all tänkbar lyx och fördelar är du fast i ett beroende som inte låter dig slippa undan. Det blir ett ekorrhjul som bara snurrar på och det går inte ta död på det som styr dig. Det är bara att köpa mera av det goda för att hålla dig levande. Alla är fångar, ingen kan ta sig ur.

Den mörka sidan
Nu lämnar vi det soliga Kalifornien och hamnar i New Yorks skuggsida, närmare bestämt på Lower East Side på Manhattan. Velvet Undergrounds värld är fylld med människor som har hamnat utanför samhället. De kastlösa i det västerländska samhällets utkanter har också historier att berätta. Berättelser som i låten Heroin, där sångaren Lou Reed talar om beroendets baksida:

“I’m gonna try for the kingdom, if I can
‘cause it makes me feel like I’m a man
When I put a spike into my vein”

Heroin är en brutal beskrivning av ett heroinrus sett genom textförfattare Reeds ögon. Den ger en naken beskrivning av hur en heroinmissbrukare upplever sitt rus. Citatet här ovan är taget i början av låten när huvudkaraktären upplever drogen som en befriare. När sången fortskrider står det mer klart att ruset leder mot avgrunden.  Det känns som huvudpersonen upplever att resan mot mörkret är helt betydelselös för honom.  Medvetandet är borta och han eller hon bryr sig inte längre. Detta är så långt man kan komma från en glorifiering av droger.

Nästa anhalt på denna resa blir Dublin. I höghusområdet Ballymun – i stadens norra utkanter – hade heroinet under 1980-talet tagit ett strypgrepp om lokalsamhället. Bono, sångare och textförfattare i rockgruppen U2 växte upp i närheten av detta betongghetto. Det var därifrån han fick inspiration till texten Running to Stand Still:

“She runs through the streets with her eyes painted red
Under a black belly of cloud in the rain
In through a doorway
She brings me white gold and pearls
Stolen from the sea she is raging, she is raging
And the storm blows up in her eyes
She will suffer the needle chill
She’s running to stand still”

Det finns poplyrik som berättar om den andra sidan, den mörka sidan, där människan är ett offer som söker efter det ljuva men får betala dyrt för sin längtan, berättelser om någon som springer utan att komma någon vart. Till slut finns bara en väg ut. Running to Stand Still är en ballad om missbruk där det mjuka pianot och den längtande gitarren ackompanjerar texten om en kvinna som fastnat i missbruk hon inte kan ta sig ur.

Det finns mängder av exempel på detta tema. Det som förenar dem är en längtan att beskriva en värld som står i kontrast till den vanliga världen. En värld där andra regler gäller, en subkultur som lever sitt eget liv inte alltför långt bort från det vi kallar det normala. Texterna som dessa ger en inblick i en värld som de flesta aldrig varit i närheten av. Läs gärna hela texterna inte enbart bara de strofer jag har citerat. Det är bara att googla titlarna så dyker de upp med en gång.

Text: Henrik Sjöberg

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s