Livet bakom serierutan

Maria Lundby Bohlin är en skicklig illustratör och skribent på ASP Bladet. Hon är också en människa med en berättelse. Född och uppvuxen vid svensk-norska gränsorten Östervallskog nära Årjäng, bor hon nu i Karlstad.

Utrustad med diktafon, papper och penna sitter undertecknad ner med Maria i Mediagruppens svarta hörnsoffa. Svart är också den färg Maria föredrar att klä sig i; en personlig stil som lånar fritt från synthen och gothen. När vi pratar om hennes liv står det klart och tydligt att hon har varit med om mycket. Jobbiga och glädjefyllda erfarenheter som har bidragit till att forma den hon är.

Ett kreativt signum

Vad passar bättre än att inleda vårt samtal med en fråga som säkerligen många läsare undrar över, som liksom jag har kunnat le eller skratta åt ”Ms Tibbs gubbar”. Var får du alla idéer till dina serierutor ifrån, Maria?

­­ – De flesta som jag gjorde tidigt är sådana som jag har tänkt på, hört eller som jag själv har upplevt. Några har jag också snott från Journalgrodor på nätet. Som aspergare har man dessutom en tendens att ta saker och ting lite bokstavligt talat ibland, då kan man vrida och vända på saker och ting. Men jag kan inte ”hitta på ett skämt” bara sådär.

Sin bakgrund har Maria i Östervallskog, en ort och socken i Årjängs kommun som sammanlagt har cirka 500 innevånare. Under vårt samtal står det klart att det är annorlunda att växa upp i mindre samhällen gentemot större, på gott och ont.

– Jag trivdes på ett sätt bra där. Det var väldigt trevligt med ett ställe där man kunde lämna dörren olåst. Men jag har samtidigt varit mobbad, det pågick från tiden under förskolan till högstadiet och gymnasiet. Jag kan ta ett exempel: fåglar som flyger på himlen kan plötsligt vända riktning utan signal, det märkte jag att personer i klassen också gjorde. Jag kunde uppleva att det helt plötsligt inte satte någon kvar vid mitt bord, då tänkte jag, ”vad hände nu?”

När det kommer till just mobbning har Maria en del tankar kring varför det kunde fortgå under hennes uppväxt. Det finns nämligen förståelse för att barns beteende överskrider det socialt acceptabla. Man ursäktar mobbaren och den mobbade får som ung lära sig att trakasserier är något man får ”ta”.  Men det är inte detta som är mest underliga när det kommer till mobbning som fenomen, anser hon.

– Det jag är mest förvånad över är att mobbning inte är begränsat till barndomen, det förekommer ju i vuxenvärlden också. Skillnaden verkar vara att det är mot lagen att slå och skrika åt andra personer som vuxen, under tiden som barns beteenden bortförklaras. Att det skulle vara ”helt ok”, ”de skämtar ju bara”, och så vidare.

En diagnos rikare

Flera år och ett par stora kliv i skolsystemet senare, befinner sig Maria i universitetsvärlden. Efter två kurser på Mälardalens högskola hamnade hon i Karlstad och studerade tyska. Men det blev för mycket. Där tog det stopp. Hon kunde inte fullfölja sina studier utan hamnade så småningom hos Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen. Där konstaterade de att hon inte hörde hemma där heller, eftersom hon var sjuk. Det hela resulterade slutligen i att hon fick en möjlighet att gå på en utredning för att ta reda på om hon hade Asperger eller ADHD.

– Jag blev lite sur på den där psykologen på Arbetsförmedlingen. För vem var hon att komma och säga att det var något fel på mig? Men när jag väl fick tid för utredning satt jag hemma och googlade för att lära mig mer. Då fick jag till slut inse faktum att de kanske hade rätt. Efter allt var klart fick jag också bägge diagnoserna.

Vad hände efter detta? Framförallt upplevde Maria sig ha fått svar på centrala frågeställningar. Det fanns helt plötsligt en förklaring till varför vissa saker hade gått åt skogen. Men det stannade inte där. Det hände bra saker efteråt, saker som gjorde resan värd det hela.

– Jag tror att jag har haft väldigt tur. Vissa berättar att de fått en diagnos och att ingenting händer efteråt. På den tiden hade jag en socialsekreterare som var med mig under hela processen och i princip fungerade som en kurator. Hon är en person som varit mig nära. Genom henne fick jag också kontakt med vuxenhabilitering, öppenvårdsspykiatri, boendestöd med mera.

Vikten av gemenskap

När jag frågar om vad som har varit särskilt viktigt för Marias förmåga att hantera sin tillvaro och för att kunna må bättre, svarar hon att de gemenskaper som finns på olika nätforum har varit särskilt bra, framförallt aspergerforum.se.

Men saker och ting stannar inte vid nätet, hon figurerar även i föreningssammanhang. Exempelvis är hon styrelseledamot i föreningen Attention Karlstad. En organisation som samlar personer som har neuropsykiatriska diagnoser likt ADHD eller Asperger. De har bland annat regelbundna kafékvällar, där även nyfikna personer är välkomna, som inte nödvändigtvis har en diagnosbild klar för sig.

Att vara välkomnande är och förblir en viktig del av Marias kreativa uttryck. Livets taggar finns där, men samtidigt så oerhört mycket mer. Och även om vi får lov att avsluta vår berättelse för den här gången, så kan du som läsare vara beredd på att få stifta ytterligare bekantskap med Maria Lundby Bohlin i framtida nummer av ASP Bladet.

Text: Robert Halvarsson Illustration: Maria Lundby Bohlin

Bildtext:

Maria Lundby Bohlin, även känd under pseudonymen Ms Tibbs, kan numera titulera sig illustratör för tidningen ASP Bladet.

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s