BRÄNNSKADA – AV TREDJE GRADEN

För drygt en månad sedan åkte jag på en tredje gradens brännskada. Jag lyckades med att bränna mitt ena smalben på en kompis moped. Tyckte inte att det var så allvarligt den första tiden, så det var först efter en vecka jag sökte läkarvård. Det sjuka var att jag spelade fotbollsmatch och tränade på som vanligt, och trodde följaktligen att ”det här är väl inte så farligt”. Men efter cirka två veckor började jag få mycket ont och det blev rött och svullet – sen kom varet och smärtan. Ont hade jag redan från första dagen, men det var ändå smärta som jag kunde leva med. Sen gick det från dåligt till sämre. Fast jag nu fick antibiotika fortsatte smärtan att förvärras.

När jag läste på om tredje gradens brännskador på nätet så stod att skadan utgörs av ett djupare sår, där man bränt bort hud och vävnader. Alla vävnader är alltså döda, och har jag otur krävs hutrandsplantation för att det ska läka ihop och bli bra. Jag började gå till Vårdcentralen Gripen i Karlstad varannan dag för omläggning av såret. Med tiden bildades en stor sårskorpa, som tydligen var så omfattande att personalen varje gång ansåg det vara värt ett försök att plocka bort den, för att en läkprocess skulle kunna komma igång. Det här gjorde jäkligt ont, men trots smärtan var det aldrig något tal om att ge mig något smärtlindrande.

Vid denna typ av brännskada är det brukligt att ge den drabbade smärtstillande, men mig är det ingen som erbjudit något trots att jag berättat att jag har mycket ont. Det här är en typ av smärta som sitter i hela tiden, varje sekund. Och tro mig, konstant smärta tar på nerverna. Sånt blir jäkligt jobbigt.

Anledningen till att jag inte erbjuds någon smärtlindrande medicin beror på att jag i unga dagar missbrukade droger. Men detta var i runda slängar nio år sen. Jag kan inte med bästa vilja i världen begripa att det får gå till på det här viset, för det är inget snack om att jag hade behövt, eller behöver, smärtlindring. Det här gör att jag är livrädd för att få en värre skada, som vanligen kräver att man bör få hjälp mot smärtan. Kommer vården även i framtiden anse mig diskvalificerad för all slags smärtlindring? Jag tänker inte minst på hur det kan bli när jag blir gammal och kanske får tampas med åldersrelaterade krämpor. Förväntas jag även då att med smärta betala för något jag gjorde i unga år?

Text: Christer Adrian

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s