Debatt: Bestraffat självskadebeteende

Förra veckan släppte en av de personer jag beundrar absolut mest, Sofia Åkerman, en ny bok tillsammans med Thérèse Eriksson. Titeln är Slutstation Rättspsyk: om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott.

Boken tar upp ett mycket tungt ämne, som i detta sammanhang blir ännu tyngre: självskador (svårdefinierat begrepp, men diskussion finns på författarnas och bokens respektive hemsidor) och hur det bestraffas av offentlig verksamhet.

Åkerman och Eriksson har intervjuat 28 kvinnor i Sundsvall som blivit tvångsintagna på rättspsykiatrisk högsäkerhetsanstalt för sitt självskadebeteende. Där placeras de mot sin vilja, tillsammans med fångar av en helt annan dignitet: personer som mördat eller våldtagit. Kvinnorna har tvingats bära hockeyhjälmar, handskar för att förhindra greppmöjligheter och placerats i isoleringsceller –  allt för antingen bestraffa eller omöjliggöra självskador. Det är inte enbart häpnadsväckande att myndigheter idag sätter sig över individer och bestämmer att olagliga metoder får användas, utan att man bestraffar ett redan personbestraffande beteende.

Personer som skadar sig själva tenderar att i allra högsta grad göra det just för att man vill bestraffa sig för sina misslyckanden eller brister. Sådant ska inte bemötas med tvång, hot och straff. Istället krävs en stor uppbackning från vården i form av psykiatri, terapi, psykologer osv. Samtal är grunden för hela vården, inte hård behandling och isoleringsceller. Då blir risken än större för att man känner vanmakt och hat, och därmed ökar sannolikheten för att man inte lindrar sitt skadebeteende, utan snarare ökar det.

Hittills har en av kvinnorna Åkerman och Eriksson intervjuat begått självmord efter tvångsbehandlingen, vilket i sig är extremt tragiskt, men även skäl nog att blåsa i hornen för skandal och katastrof!

Jag tycker det är uppseendeväckande att, i dessa vårdskandaltider, inte mycket uppmärksamhet faller på den här boken. Beror det på att självskadebeteende är ett tabubelagt område som ännu inte accepterats av vare sig opinion eller samhälle? Beror det på att de flesta kända fall rör unga tjejer och kvinnor och inte killar eller män? Osäkerheten i statistik är stor, och den övervägande andelen personer med självskadebeteende av kända fall är tjejer, men under de få statistiska undersökningar som gjorts, framkommer att det troligtvis kan vara precis lika vanligt bland killar.

Eftersom självskador är ett i allra högsta grad tabubelagt område, som blivit feminiserat (dvs överförts från något könsneutralt till att bli ”kvinnligt” och därmed något negativt) som problem, avstår många ifrån att beröra det. Dels för att problem som drabbar kvinnor dessvärre oftare trycks undan av samhället som ett separat

”kvinnoproblem” istället för ett samhällsproblem, dels att killar inte antas vara lika känsliga och göra liknande saker som tjejer. Man antar att killar ska vara utåtriktade och destruktiva mot sin omgivning snarare än sig själva och jag misstänker att samhället därför har svårare att både misstänka och upptäcka killar med självskadebeteende.

Personligen har jag lika svårt att förstå och acceptera att samhället som helhet kan blunda för att minst tiotusentals tjejer och killar skadar sig själva, utan att det verkligen tas itu med, som att äldre kvinnor och män vanvårdas på sådant sätt att de avlider av skadorna! Men massmedia verkar ha missuppfattat poängen och hela innebörden av boken totalt.

Jag minns att Sofia varit uppe flertalet gånger för att diskutera självskador, tidigast tror jag var 2003, och försöka inleda större debatt och diskussion, om självskadebeteende bland främst unga tjejer och kvinnor. Vanligtvis händer inte särskilt mycket, eftersom ämnet inte känns behagligt, bekvämt eller bra, samt att många nog inte vet hur det ska hanteras.

Nu verkar det åter igen falla i skuggan. Jag är inte ett dugg förvånad. Jag har följt området på håll sedan 2002 och det tenderar alltid att försvinna ner. Däremot finns det idag några böcker som behandlar behandling och ämnet på ett bra sätt, vilket inte fanns för nio år sedan. Tydligen har någonting litet trots allt hänt och Slutstation Rättspsyk är förmodligen ännu en liten spark på samhället.

Text: Daniel Kristiansson
Illustration: Maria Lundby Bohlin

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s