Ska man verkligen behöva vara en kostnad för att få hjälp?

Jag försöker att inte tänka på det. Ibland kryper det dock fram, tankarna på allt jag missat, allt jag inte kunnat göra eller köpa.

Det finns många faktorer som spelar in på de här negativa tankarna. Att hela tiden vara tvungen att avstå från saker och att aldrig kunna spara ihop till något. Känslan av att inte göra rätt för sig, att behöva tigga till sig pengar från staten varje månad, pengar som andra, arbetande människor betalat in i skatt.

Jag har hela tiden försökt att kosta så lite som möjligt, att vara en så liten börda jag kunnat. Jag bodde till exempel hos mina föräldrar tills jag var 28 år för att jag inte ville ansöka om bidrag till en egen lägenhet. Under perioder då jag har mått sämre har jag struntat i att ansöka om försörjningsstöd helt eftersom jag inte spenderat pengarna jag tidigare fått.

Detta är dock ett problem, man skall kosta för att få hjälp. Är man inte en tillräkligt stor ekonomisk belastning blir man lätt bortglömd i byråkratin. Ett konkret bevis på detta framkom när jag deltog i verksamheten Gemet. Där erbjöds jag en bidragsanställning av personalen. Erbjudandet kom vid ett perfekt tillfälle, jag kände mig redo för ett arbete. Jag jobbade redan i stort sett fulltid så det enda som skulle ändras var ekonomin och att det skulle innebära ett lite större ansvar genom handledning av nya deltagare.

Sagt och gjort, med tal om att det praktiskt taget bara var det administrativa kvar att ordna började jag planera för att kunna hämta ut min första lön. Några dagar senare kom beskedet från IFA att jag inte kunde få anställningen. Enligt beslutet var jag inte en tillräkligt stor ekonomisk belastning. Jag blev helt enkelt bortvald för att jag försökt att kosta så lite som möjligt.

Jag förstår givetvis principen, men för mig kändes det som att straffas för att jag inte sökt allt försörjningsstöd jag kunde. I ren trots ansökte jag om bostad samt flyttbidrag. Jag hade sedan tidigare stått i kö hos KBAB ut i fall att något skulle hända så det dröjde inte länge innan jag skaffat en lägenhet. Jag är fortfarande arbetslös men jag har i alla fall flyttat upp ett par steg i belastningshierarkin.

Missförstå mig inte nu, jag är fruktansvärt tacksam för det sociala skyddsnät vi har i Sverige och skulle gladeligen betala skatt om jag kunde. Vad jag dock skulle vilja efterlysa är det som förmodligen nämnts hundra om inte tusentals gånger, nämligen att se till individen mer.  Det är alldeles för lätt att hamna mellan stolarna i byråkratin. Man rynkar lätt lite på näsan när man läser om cancersjuka som tvingas ut i arbete tillsammans med blinda människor med grav autism. Detta samtidigt som det finns tusentals människor som är arbetsföra och verkligen vill jobba.

Visst har myndigheterna ett ansvar här men de verkligt skyldiga i dramat är bidragsfuskarna som sett till att alla dessa regler och stadgar överhuvudtaget behövs. Även om en väldigt liten andel av de som söker bidrag är fuskare drabbas alla. Dels kostar det skattebetalarna extra men framförallt möts ärliga bidragstagare med större misstänksamhet och vissa faller som i exemplen ovan helt genom maskorna.

Text: Mattias Fahlgren

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s