En maskros ur asfalten

Therese Eriksson är ett så kallat maskrosbarn. En idag 25-år gammal stockholmska som har tagit sig igenom kämpiga omständigheter och kommit ut på andra sidan. En fin majdag föreläste hon för deltagare på Region Värmlands konferens Nya perspektiv i Sunne.

Det är inte alla förunnat att få födas in i en trygg familj, med föräldrar som är friska och krya. Viljan kan finnas där, att göra rätt mot sitt barn – men förmågan kanske saknas. Därför är det särskilt viktigt att lyfta fram exempel på personer som när de har vuxit upp lyckats bryta destruktiva mönster och skapa sig en bättre verklighet. Therese Erikssonsom är verksamhetschef på föreningen Maskrosbarn, är en av dessa.

Hon arbetar med föreläsningar för barn och vuxna, och började sitt föredrag med en gastkramande berättelse om ett ögonblick ur sin egen barndom som satt djupa spår.

– Jag hörde att Danne skrek uppe i sovrummet, och jag hann inte längre än till trappen innan han var på väg ner. Han bar mamma i sina armar. Hennes huvud hängde som en docka och han skrek, hennes kropp såg så tung ut. Jag blev kall i hela kroppen och kunde inte röra mig, återgav hon.

Berättelsen fortsatte. Känslor av övergivenhet, ensamhet och förvirring fanns där, och en rädsla att mamma var död. Också skuldkänslor, varför hade hon brytt sig mer om sina läxor än om mammas hälsa? Som vuxen är det lätt att se hur tokigt det är att ta på sig skulden över vad ens förälder gör mot sig själv, men som barn lever man i en annan verklighet.

De vuxna representerar den yttersta tryggheten. Och när den tryggheten försvinner och man inte vet om mamma kommer att överleva? Therese gjorde sitt bästa för att klä denna svårligen förstådda känsla i ord, ur ett barns perspektiv:

– Det skulle vara mitt fel om hon dog, konstaterade hon med eftertryck.

Alkoholismens skamvärld

Innan alla dessa händelser var hon en vanlig tjej som gillade badminton. Mamman var något av en supermänniska, men som ruvade på erfarenheter av det tyngre slaget. Hon hade nämligen i sin tur genomlevt en uppväxt präglad av en misshandlande far som haft en destruktiv relation med alkohol.

Och även om Therese mamma hade tusen järn i elden och älskade sin dotter, så upprepades självskadebeteendet.

– Jag vet att andra vuxna tänkte, ”hur orkar hon med allt?”. Till slut orkade inte min mamma med allt längre. Utan hon började dricka för att orka, berättade Therese.

Senare splittrades så deras familj. Therese blev boende hos sin far – och under sista året på gymnasiet startade hon som projektledare tillsammans med vännen Denise Madsen det som kom att bli föreningen Maskrosbarn.

– Vi var jättenaiva och skulle rädda hela världen, samtidigt. Och de flesta vuxna vi träffade skakade på huvudet och sa: ”men det här kommer ju aldrig att gå”, sade Therese.

Men det gick faktiskt, fast inte med en gång. Drivkraften blev den vuxenvärld som de tyckte gjorde alldeles för lite. De drog igång en stödgrupp, men inga ungdomar kom. Insikten infann sig att väldigt få vågar berätta om vad som händer hemma. Språnget till att öppna upp en glipa i mot sitt inre, samt att spegla det mot sina medmänniskor, upplevs som väldigt riskfyllt.

Därför tänkte de att de istället skulle arbeta för att sprida kunskap om barn i familjer med missbruk.

Att öppna upp

– Jag höll i min första föreläsning för socialkontoret vid Spånga-Tensta, utanför Stockholm. Det var skitjobbigt och jag skulle berätta om min familjehemlighet som jag hade skämts för under hela min uppväxt. Men det hände så mycket därinne, vi väckte både känslor tankar och funderingar, minns Therese.

Och på den vägen är det. Therese och Denise började åka runt och berätta sina historier i skolor, och Therese är idag del av en grupp människor som sprider erfarenheter om hur det är att växa upp som maskrosbarn. Idag har de träffat över tiotusentals elever, spridda över hela Sverige. Och så vuxna då.

Över femhundra föreläsningar har det hunnit bli, allt som allt. Undertecknad misstänker också att åhörarna i Sunne tog med sig en hel del av berättelsen med sig hem, likt de elever hon föreläser för.

Föreningen i sig har dessutom hunnit bli betydande. De äger till och med en egen lägergård i Gnarp,i norra Hälsingland. Där har de haft 70 ungdomar på besök de senaste somrarna. Målgruppen är och förblir stor:

– Idag vet vi att det är 500,000 barn och unga, som växer upp med en förälder som dricker för mycket – eller har en förälder som mår psykiskt dåligt, konstaterade ThereseEriksson inför åhörarna.

Alla goda krafter som har för avsikt att stötta de som växer upp i sådana miljöer har alltså ett stort uppdrag framför sig.

Text: Robert Halvarsson

Therese Andersson har skrivit den självbiografiska boken ”Vi har ju hemligheter i den här familjen”, vilket hon under föreläsningen läste upp delar ur.

Fakta: Föreningen Maskrosbarn

  • Driver tillsammans med Tjejzonen Storasyster ett nätprojekt, där unga kan chatta med en vuxen en gång i veckan.
  • Har lägerverksamhet för ungdomar mellan 14-19 år på sommar, höst och jullov.
  • Har ungdomsgård varannan fredag som vi kallar för ”fredagsmys”.
  • Har fem stycken stödgrupper som kallas för ”arbetsgrupper”.

Om Robert Halvarsson

Ordförande för kooperativet Mediagruppen Karlstad, redaktör för tidskriften ASP Bladet och verksamhetsutvecklare för Miljöpartiet Värmland. Kontakt: robert.halvarsson@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s