Drogen som den objudna främlingen

ASP Bladet har pratat med Johan Edman, docent i historia och ställföreträdande föreståndare för Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning (SoRAD). I sin nya bok Vård och ideologi, undersöker han 40 års kamp för ett drogfritt samhälle och en verksam narkomanvård.

 ASP Bladet kontaktade Edman för att fråga hur mycket eller litet situationen har förändrats under denna tidsperiod.

 Synen på narkotikamissbruket utvecklades väldigt mycket från 1960-talet till millennieskiftet, finns det någon gemensam nämnare i statens syn till år 2000?

– Det finns flera likartade drag i den grundläggande problembeskrivningen. För det första har narkotikan alltsedan mitten av 1960-talet och 1900-talet ut betraktats som ett av de allra allvarligaste samhällsproblemen. Denna syn på narkotikan har inte påverkats av faktiska konsumtionsnivåer eller problemens synlighet. Från politiskt håll har problemets allvarliga karaktär och gradvisa försämring påpekats kontinuerligt, något som också lett till en politisk samsyn på narkotikan som ett problem att lösa till vilket pris som helst – en inställning som exempelvis kan förklara de gradvis ökade straffsatserna. Problemet har också – på 1960-talet liksom på 1990-talet – utmålats som kulturfrämmande: narkotikan är något som kommer utifrån, tas hit av utlänningar eller legitimeras genom utländska kulturyttringar. Det har under alla dessa år på både rikspolitisk nivå och inom centralbyråkratin funnits ett nationalistiskt drag där denna utländska fara utmålas som ett hot mot äktsvenska värden.

På vilket sätt menar du att narkotikaproblemet i grunden är ett ideologiskt problem?

– På flera olika sätt. För det första hanteras alltså narkotikaproblemet ofta helt frikopplat från sin empiriska status. Detta är det allvarligaste problemet, dessutom ständigt allvarligare – oavsett om konsumtion och skador går upp eller ner, oavsett om det kan tänkas finnas andra samhällsproblem som rimligtvis borde betraktas som allvarligare. Det går inte att konkurrera med narkotikaproblemet som det allvarligaste problemet, det är ideologiskt förutbestämt att inneha den positionen.

För det andra har den politiska samsynen på narkotika som det allvarligaste problemet gjort detta till en ypperlig arena att saluföra ideologiska budskap på. Att gå upp i talarstolen i Sveriges riksdag och säga något i stil med ”Herr Talman, narkotika är vårt allra allvarligaste samhällsproblem” har fungerat som en lystringssignal. Det som sedan har följt på denna lystringssignal är ideologiska utspel som endast sällan har behållit fokus på narkotikaproblemet. Från vänstern har vi hört propåer om förstärkta välfärdssystem eller en önskan att krossa det kapitalistiska klassamhället. Vänstern och högern har mötts i problembeskrivningar där modernitet och urbanism har kritiserats. Från högern har vi sett utspel om fler poliser, gynnande av familjerna eller lägre skatter. I narkotikaproblemets namn har företrädare för olika politiska partier kunnat saluföra sina ideologiska hjärtefrågor.

För det tredje är det ideologiska momentet mer eller mindre inbakat i en frågeställning som syftar mot att harmonisera individens livsföring mot samhällets krav och möjligheter. Oavsett om du förlägger problemets kärna hos individen eller hos samhället, oavsett om du söker lösningen i individen eller i samhället, så kommer dina förslag till lösningar att genomsyras av dina föreställningar om den goda medborgaren och/eller det goda samhället. De kommer, kort sagt, att vara ideologiska.

Vad har du sett för skillnader och likheter i synen hos politisk vänster och höger i Sverige, när det kommer till motståndet mot droger?

– Likheterna finner du främst i synen på narkotika som det allvarligaste problemet att lösas till vilket pris som helst, föreställningen om detta som ett kulturfrämmande hot mot svenska värden att slå vakt om. Skillnaderna består som sagt i att vänster och höger har skilt sig åt en del i sina samhällsorienterade problembeskrivningar. Men högern, främst enskilda företrädare för Högerpartiet/Moderaterna, har också tryckt på individorienterade förklaringar och förslag till åtgärder. Moralisk utarmning, subkulturella värderingar och ansvarslöshet har emellanåt fått förklara narkotikamissbruket. Lösningar har analogt med detta sökts i straff, fostran och tvångsvård. Men det är ingen skarp gräns mellan vänster och höger och exempelvis det socialdemokratiska Hassela har ju varit en av de starkaste företrädarna för ett fostransperspektiv. Den utomparlamentariska vänstern, exempelvis Jan Myrdal, har också haft en oförsonlig attityd till de narkotikamissbrukare som betraktades som ett värdelöst trasproletariat, oförmöget att organisera sig i klasskamp.

Du skriver i ditt abstract att ”nå säker kunskap ter sig som ökenvandringar mot en hägring.” Kan du utveckla detta?

– Jag tror att en fokus på individers brukande av narkotiska preparat endast kan lösa narkotikaproblemet i begränsad utsträckning, främst därför att detta är och alltid kommer att vara ett ideologiskt genomsyrat problem. Om vi inte tror att detta är en exklusiv angelägenhet för signalsubstanserna, om vi tror att samhälleliga faktorer kan förklara och/eller lösa delar av detta problem, då kan knappast någon enskild behandlingsmetod lösa problemet. En empirisk indikation på att så är fallet kan man få av det faktum att de senaste 130 årens metodutvecklingar inom missbruksvårdsområdet knappast har löst problemet.

Sverige har influerats av folkrörelser som förespråkat en skötsamhetskultur, kan du i din forskning se några fördelar med detta, och även den svenska narkotikamodellen?

– Det ligger något utanför min forskning men rimligtvis kan detta delvis förklara den officiellt sanktionerade nolltoleransen mot narkotika. Jag vet inte om detta har lett till något bra. Jag antar att det har försvårat uppstarten av diverse skadereducerande åtgärdsprogram som substitutionsbehandlingar och sprutbyten.

Narkomanen har omväxlande beskrivits som sjuk, alternativt drogerna som en sorts samhällelig sjukdom – hur ser den tankeutvecklingen ut i Sverige?

– Även detta har varit ideologiskt och praktiskt politiskt bestämt i den undersökning av rikspolitik och centralbyråkratisk hantering som jag har företagit. Tvångsvården av narkotikamissbrukare skedde fram till Socialtjänstlagen och LVM 1982 inom psykiatrin. Detta krävde att narkotikamissbrukaren (även ”narkotikamissbrukaren” alltså, inte bara den per definition sjuka ”narkomanen”) beskrevs som sjuk i lag och förarbeten. Denna beskrivning av narkotikamissbrukaren som sjuk var helt och hållet ett politiskt arbete, inget som hämtade näring ur exempelvis någon medicinsk forskning. Under åren från sent 1960-tal fram till sent 1970-tal gick också alla riksdagsmän med en åsikt i frågan med på att så var fallet. Inför stiftandet av Socialtjänstlagen och LVM skedde en tvärvändning och i slutet av 1970-talet menade alla riksdagsmän med en åsikt i frågan att narkotikamissbrukaren inte alls var sjuk.

Efter 1982 har bara strödda riksdagsmän beskrivit narkotikamissbruket som en sjukdom. Beskrivningen har rimmat illa med vänsterns syn på missbruket som ett utslag för ett dysfunktionellt samhälle men även med vissa tankar inom högern om detta som ett individuellt karaktärsproblem. I den praktiskt byråkratiska hanteringen har sjukdomsbeskrivningen bejakats något mer, då man från 1980-talet och framåt har godkänt ett ständigt växande antal vårdentreprenörer vilka delvis har betraktat missbruket som ett sjukdomsliknande tillstånd. Detta har främst gällt den kontinuerligt ökande andelen tolvstegsbehandlingar.

Avslutningsvis, din forskning som du summerar i Vård och ideologi sträcker sig fram till år 2000. Har du några tankar på utveckling sedan dess?

– Jag planerar ett uppföljningsprojekt då jag ska ta mig an 2000-talet men har ännu inte gjort någon forskning på detta. Mina tankar om detta är därför högst preliminära och knappast särskilt väl empiriskt underbyggda.

Två intressanta saker har hänt sedan år 2000. Socialstyrelsen har åter fått axla rollen som missbrukarvårdens centralbyråkratiska nav, något som skulle kunna leda till en starkare ideologisk styrning. Utifrån min föreställning om detta som ett i hög grad ideologiserat område krävs det nämligen att den styrande centralbyråkratin äger en egen ideologisk agenda då man ska försöka styra verksamheten.

Nästa stora förändring ligger måhända främst framför oss. I 2011 års stora missbruksutredning (SOU 2011:35) beskrivs gravt missbruk av alkohol och narkotika som tillstånd fullt jämförbara med psykiska störningar och linje med detta föreslås en omorganisering av missbrukarvården med huvudsakligt ansvar förlagt till landstingen och den somatiska och psykiatriska vården. Utredningens förslag utgör ett radikalt brott med den missbrukarvård som i över 100 års tid främst har varit en kommunal angelägenhet och där socialtjänsten och dess föregångare har haft det huvudsakliga ansvaret för missbrukarvården. Om dessa delar av utredningen realiseras kommer vi att se stora förändringar av missbrukarvården framöver.

Text: Robert Halvarsson Foto:Johan Edman

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

En reaktion till “Drogen som den objudna främlingen

  1. tycker ordet ideoligi nämns lite fel här men jag kan tyda och tolka det fel…

    dom unga som börjar använda droger gör det oftast på grund av att dom känner sig utanför samhället och finner ej sin plats , sin grund trygghets plattform att stå på som så många har saknas hos vissa…dom tar droger för att stå ut mer eller mindre…. och att utifrån det sen nämna ordet ideologi känns snudd på skrämmande… för i grund och botten om ideologi skall blandas in i det här ämnet så står ordet ideologi i mitt tycke för att staten , regeringen totalt har missat att ideologiskt bygga upp en möjlighet för alla att ha en grundtrygg platt form att stå på….

    för även om kommunerna sköter missbruks behandlingarna är det ju inte dom som skapar dom så kallade ideologiska riktlinjerna utan det göres av olika aktörer på uppdrag av regergingen…

    nya besluts fattare är det samma som nya aktörer ute i ledena och lidandes blir den så kallade brukaren….den som lever som missbrukare ute i detta hårda kalla samhälle….dom får betala priset….

    sen är det för mej rent skrämmande att grund ideologin om ja ska benämna den så ändras då det byts regerings folk och kommunal folk…. alla människor som är missbrukare skall ges den bästa chansen till ett liv utan droger oberoende av ideologi eller som det blir för mej , beroende på tycke och tänkande hos dom som jobbar med det….

    tänk om olika kommuner kunde sammarbeta så att om man kommer från karlstad och har gjort en behandling på ett år kunde om man ville få tillgång till att få komma till en annan kommun för fortsatt stöttning tils man kände sig trygg nog att återvända till sin hem stad om man ville och samtidigt köra samma form av utbyte för andra från andra städer som kanske kunde komma hit…
    det handlar ju för mej inte om pengar i grund å botten för kostnaden är ju den samma , det skulle ju bara handla om att byta tjänster för den utsatta enskilda individens skull….tror en sådan grej skulle enbart ge positiva effekter….
    men där känns ordet ideologi hm både som rätt eller fel….snudd på en stoppkloss…

    sen är det ju ett grovt bevis på i mitt tycke att sammanföra missbruksproblem som det står med psykiska störningar…det står ju för mej hård draget sett för att samhälls ideologin misslyckat radikalt…kan man inte hjälpa missbrukare så få in psykiatrin så dom kan den vägen vårdas….men det är ju inte klart än men det är en skrämmande utveckling….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s