Har du hört den där om att du kunde bli vad du ville? Bara du pluggar, läser på universitet och presterar så får du jobb och allt blir rosor och regnbågar. Men givetvis är det sällan så enkelt för alla. I detta nummer av ASP Bladet skriver Martin Bäckström-Ledin om tidsandan och dess förlorare.
Samhällsandan talar om för dig att arbetet och din personliga framgång i det, är det viktigaste i livet. Men du kanske inte hörde den om ett liv av kronisk arbetslöshet, praktikplatser och specialanställningar med usla villkor? Eller den om att du inte skulle orka med allt detta och bli sjuk. Inte synligt sjuk som i ett brutet ben eller en förkylning, utan sjuk i huvudet?
Det är knappast någon hemlighet att vissa arbetsgivare sett fördelen med att utnyttja människor med medföljande bidragsformer för maximal vinst och minimalt ansvarstagande. Däremot är synen på att människor fungerar olika något av en hemlighet, åtminstone verkar det vara så många gånger. Med andra ord finns det vissa som tar mer stryk rent psykiskt än andra av dåliga förhållanden på exempelvis en arbetsplats. Om största delen av ens erfarenheter i arbetslivet kommer från dåliga arbetsplatser och villkor är det inte konstigt om det tillslut påverkar en negativt. ”Vadå, det där har jag varit med om. Bara att ta nya tag”, kanske känns igen? Föreställningen om att alla andra ska fungera som en själv.
Här har vi ett scenario
Du tar dina första steg ut i arbetslivet med en godtrogen inställning om att det kommer rulla på och bli bra, precis som du fått höra hela uppväxten. Man vill ju göra rätt för sig, som det heter. Till att börja med har du inga kontakter som kan fixa in dig på något arbete. Det är bara du. Du söker jobb på jobb och får erfara den tuffa marknaden. Du går arbetslös och tänker att studier är enda vägen. Du studerar, lever på CSN-lån och tycker att det är ganska skönt med din lilla levnadssumma. Den är ju ändå konstant, ett tag. Nu när du pluggat kanske du vågar hoppas på att få arbeta med något du gillar, istället för att nöja sig med okvalificerade ströjobb du varit hänvisad till tidigare.
Ingen risk, du går arbetslös att tag till och måste delta i arbetsförmedlingens åtgärder. Det blir till att jobba på olika praktikplatser, eller med lite tur få jobba timmar på något ställe du ogillar. Åren går och du blir van att leva på existensminimum och att aldrig få del av tryggheten i ett schysst arbete med ordentliga rättigheter.
Godtrogen som du är ger du aldrig upp hoppet på ett arbetsliv där du kan trivas, fungera och bli en del av samhället. Samhället som säger att du bara räknas om du arbetar och fungerar.
Din ork, tron på dig själv och samhället börjar tryta. Du vet hur många tänker: du är misslyckad och lat. De tursamma jävlarna som inte förtjänat sitt jobb, tänker du. En ”vi och dom”-mentalitet börjar smyga sig på.
En dag kanske du blir anställd, fast inte på riktigt. Du har ju varit arbetslös så länge att du uppbär olika specialbidrag som arbetsgivare kan nyttja. De behöver bara betala en spottstyver för dig, eller om du är i sysselsättningsfasen så får de pengar för att du jobbar heltid hos dem. Arbetsgivaren utnyttjar dig så länge bidraget gäller, sedan får du gå, och de tar in en ny med liknande villkor.
Under hela bidragsanställningen fick du gå med känslan att du inte blivit anställd för att du behövts. Du var det tredje hjulet som fick vara med på nåder för att arbetsgivaren fick en så bra deal för dig.
Du hade även gått med på en urusel lön, för du fick veta att det alltid finns hundra andra som vill ha din plats, och att du egentligen inte behövdes om det inte vore för ditt oemotståndliga bidrag du kom med. Klart du säger ja till det! Du ville ju så desperat ha ett jobb. Tack och bock, goa herrn. Du står med mössan i hand. Bidraget gav dig ingen rätt till a-kassa under det året, så du är tillbaka på noll efter du avverkats av arbetsgivaren.
Ett bittert recept
En tidigare självsäker, optimistisk och mentalt stabil person är ingen match att bryta ner i ovannämnda scenario. Lägg sedan till att du blir ständigt misstrodd, ifrågasatt och aldrig får uppskattning för ditt arbete på din bidragsanställning, så har vi en formel för framtida psykiska rubbningar. Speciellt om du tagit till dig samhällsbudskapet om att ditt människovärde ligger i dina prestationer i yrkeslivet och vikten av att fungera ”normalt”.
Resultatet kan bli godbitar som usel självkänsla, utmattning, depression, stress, skuld, skam, prestationsångest, folkskygghet, sömnproblem, oro och koncentrationssvårigheter, etcetera.
Att ta med sig detta till en ny arbetsplats kan bli minst sagt obehagligt och svårt, då de flesta arbetsgivare förutsätter att de anställda fungerar och presterar konsekvent och likartat.
Låter du bitterheten och cynismen ta över, vilket aldrig är långt borta, blir det lätt en ond cirkel av alltsammans. Det kan sluta med att du utgår ifrån att du kommer bemötas hänsynslöst, bli misstrodd och utnyttjas. Därav stärks rädslan och obehaget vid tanken på att komma tillbaka. Du vet att du inte är välkommen.
Lösningen?
Tyvärr sitter jag inte på lösningen för detta, jag sitter bara på konsekvenserna. I den bästa av världar kan man ju önska att det skulle finnas förståelse och tas hänsyn till att människor fungerar olika beroende på förutsättningar och bagage. Att låta människor få arbeta efter förmåga och att girighet inte alltid måste komma först. Att företagsledare inte bara strävar efter maximal penningvinst till varje pris, på andras bekostnad. Skulle det inte vara trevligt om vi investerade i att ha det lite trevligt, nu när vi lever här tillsammans en stund?
Fast det är klart, varför anpassa sig till en massa jobbiga förlorare om man har chansen att tjäna effektiva pengar med normala människor? Då kan man ju köpa mera grejer, och det är ju gött.
Text: Martin Bäckström Ledin
ASP BLADET 