Förvaring eller en plats att landa på?

flickan2cutOfta hör man i debatten att psykiatriska vårdavdelningar inte bedriver någon vård, utan bara att det är en förvaringsplats för patienter, men är det så? ASP Bladet vet vad som sker bakom de lyckta dörrarna.

Klockan är över tio slagen på kvällen och hon får stöd av en kompis att ta sig till psykiatrins akutmottagning. Hon trycker på knappen och personalen skakar hand, säger välkommen och släpper in dem i slussen.

De låser in allting förutom dagbok, penna och nikotintuggummin i ett skåp, och låser sedan upp dörren vidare in till väntrummet. Flickan har inte fått läkartid förrän ett på natten, det är ett högt tryck, i kväll är väntrummet fullt, så de tvingas sätta sig på golvet för att vänta, men även de dagar hon kommit till ett tomt väntrum har hon fått vänta minst en timme eller två; blåljuspatienterna, de som skjutsas till psyket med ambulans eller polis, har förtur på läkartiderna. Inte alla vet det, och en man frågar på pin kiv varje anställd som passerar hur länge det är till han får träffa läkaren, han tror personalen sölar.

Flickan och kompisen dricker kaffe och äter ”Landstingsbakelser”, det vill säga skorpor. Till slut blir det flickans tur. Hon får träffa läkaren tillsammans med en skötare och kompisen får följa med in.

– Hur mår du? Flickan tvekar. Hennes första reaktion är att säga ”bra”, men det ska man inte säga på psyket.

– Jag vet inte. Så där. Kan inte somna.

Läkaren hummar och skriver på sitt anteckningsblock.

– När sov du senast? Har du några tankar på att skada dig själv? Hör eller ser du saker som inte finns? Äter du bra?

– Jag vet inte. Flickan tittar i golvet. Kompisen räcker över listan till läkaren, listan på saker de ska komma ihåg att ta upp på mötet.

– Ser du gräs på golvet inomhus just nu?

– Ja. Flickans röst är tunn, hon fortsätter, men det där med gräset är inte så farligt, det är ganska fint faktiskt. Ett kort leende skymtar över hennes ansikte.

– Om jag föreslår att vi tycker att du borde följa med upp på en avdelning ett tag, vad skulle du tycka om det? Flickan blir tyst och still stilla. Vänder sig till kompisen som fört hennes talan största delen av mötet. Kompisen nickar. Flickan vet inte om hon vill, men nickar hon också.

– Okej…

Klassisk musik på låg volym

Hon kramar kompisen, säger tack och får med sig sina saker från det låsta skåpet. En skötare kommer och hämtar henne i väntrummet och de tar hissen upp till våning två i det fyra kuber hopbyggda suterrängbygget som Psykiatrihuset utgör; Avdelning 42, en halvakut psykosavdelning. Två anställda väntar och visar vägen till hennes rum, rum K. I detta rum spelas klassisk musik svagt i bakgrunden ur en radio som är inbyggd i väggen.

– Vi ska visitera dig och dina väskor nu, har du några vassa saker, alkohol eller mediciner med dig? Flickan öppnar sin plånbok och räcker över ett oanvänt rakblad. Han skriver ner det på en persedellista: Plånbok. Kläder. iPod. Mobil. Sladdar. Mediciner.  Listan blir lång, men hon får behålla extra t-shirt, underkläder, tandborste, tandkräm och hårborste, som hon packat ner i ryggsäcken ”för säkerhets skull”. Hon får en smörgås med prickig korv och juice och nattmedicinerna.

– God natt, sov så gott! Personalen tittar in flera gånger under natten för att kolla till henne.

Morgonen därpå är hon yr. Var är hon? Rummet har en säng med lakan och en filt, ett nattduksbord, ett bord med två trästolar på ena sidan och en grön fåtölj på den andra. Det bästa med rummet är det breda sittfönstret med en mjuk madrass i, där utsikten är över Psykakutens ingångsparti. Det ingår även ett stort badrum med egen toalett och dusch. Personalen kommer in.

K-Skylten

– Nu måste du gå upp, det är frukost! Hon går runt, runt. Avdelningen är byggd i en fyrkant där fyrkantens fyra sidor är korridorer, rum finns innanför och utanför korridoren. I ett hörn finns ytterdörren och patienterna har en röd och en blå kur. Flickan har blå tejp på sin K-skylt, så hon hör till den blå kuren. Allt är förvirrande likt allt annat.

Fåtöljer finns i korridoren, det finns även ett vardagsrum med orange fyrkantiga möbler. I det tredje hörnet finns den blå kuren, en matsal och kök, samt i det fjärde hörnet finns flickans rum, K, och patienttelefonen. Efter en vecka är hon fortfarande yr kring vilket håll man ska gå för att snabbast nå dit man ska och hon går runt, runt.

Middagsmaten kommer på vagnar. På lördagarna får man fylla i vilken mat man önskar för den kommande veckan. Flickan har otur och kommer på en tisdag, hon får äta mycket fisk. Röka får man göra på balkongen, en balkong med glasskydd så man inte ska kunna hoppa ner. Det är i stort sett bara rökare på balkongen. Flickan däremot finner sin plats i vardagsrummet, där hon sitter och tecknar i sin dagbok.

Personalen kommer ibland och sätter sig ner och pratar. Ibland om privata saker, då går de in på patientrummet, och ibland allmänna saker. Vill man ha vid-behovs-medicin får man tala med en sjuksköterska. Det tog lång tid innan flickan förstod att ”sjuksköterska” och ”skötare” var två olika yrken, hon trodde att det var en kvinnlig och en manlig variant av samma yrke.

Medmänsklighet

Man kan be om läkarsamtal, annars får man ungefär ett möte i veckan. Tre dagar i veckan är det arbetsterapi på övre våningen, där man kan bygga korgar, virka, teckna, måla med kladdkritor och lyssna på musik. Där får man inte tala om psykiatri, arbetsterapin är en fristad där man kan vara en vanlig människa. För att få gå utanför avdelningen, till exempel till arbetsterapin, finns olika siffror, vårdgrader, där noll betyder att man bara får vara på avdelningen, ett att man får gå ut med personal, två att man får gå ut själv en kortare tid på sjukhusområdet (i praktiken innebär det att: köpa godis och cigaretter i kiosken).

Senare kan man få dag- eller nattpermission och sist när man bedöms frisk nog blir man utskriven. Hela tiden finns sjuksköterskor och skötare i miljön, för att prata viktiga och vardagliga saker med. Flickan var inte förvarad, hon fick stöd och trygghet. Efter utskrivning får man inom några veckor ett uppföljningssamtal i öppenvården för att prata kring hur man mår och hur medicinerna fungerar.

– Du ska veta att om du behöver hjälp finns vi här 24 timmar om dygnet, alla dagar om året, det är bara att komma så ska vi stötta dig! Läkaren ler varmt. Flickan vinkar och de skiljs åt.

Text och Illustration: Maria Lundby Bohlin

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s