Till hösten kommer Landstinget i Värmland (LiV) att dra igång en kampanj för att öka livskvaliteten hos patienter med psykisk ohälsa.
Karin Haster, som är chef på landstingets division för psykiatri säger att detta mål stämmer väl överens med Socialstyrelsens rapport Nationell utvärdering 2013 – vård och insatser vid depression, ångest och schizofreni. I den sägs att de med denna problematik riskerar att dö tidigare i kroppsliga sjukdomar, än de som inte har den.
Rapporten tar upp ett antal förslag för att reducera riskerna att dö i förtid i sjukdomar som går att undvika, förstärka välbefinnandet, höja livskvaliteten sett till hälsa och förbättra funktionsförmågan.
I Värmland kommer dessa förändringar att iscensättas genom att hjälpa patienterna till ändrade levnadsvanor. Några förslag går ut på att minska tobaksförbrukningen och intag av alkohol, även om målet är att patienterna ska sluta helt. Dessutom ska patienterna uppmuntras till utökad fysisk aktivitet, likaledes att göra cellprovskontroller och mammografiundersökningar i större utsträckning än vad som sker i dag.
Hos den övriga befolkningen har överlevnadsprocenten ökat för stroke- och hjärtinfarktpatienter, men hos gruppen för de som har en psykisk diagnos ligger den kvar på samma nivå som tidigare. På grund av detta kommer psykiatriavdelningarna att utöka strukturen i sin verksamhet och genomföra fler kroppskontroller avseende hälsa än förut.
För att styra upp verksamheten, stötta och motivera patienterna och hjälpa till att organisera allt detta kommer psykiatrikern Jill Taube att jobba några månader med detta, med start i höst.
Text: Liselotte Frejdig
Foto: Per Rhönnstad
Till vardags arbetar Jill Taube som psykiatriker i Stockholm. Inom lanstinget är hon projektledare för Handlingsprogram för övervikt och fetma samt Fysisk aktivitet på recept. Hon är även ute och föreläser om hur fysisk aktivitet leder till större välbefinnande för både kropp och själ. För den som vill veta mer om Jill Taube, besök psykiatribloggen på http://psykiatribloggen.se/.
ASP BLADET 
Mina funderingar kanske inte har någonting med inlägget att göra, men jag ställer mig frågande till varför det ( I i vart fall i Jämtlands läns landsting) slentrianmässigt ordineras
ECT behandlingar ?
Framför allt till s.k. ”hopplösa fall”.
Är det någon som kan tänka sig att göra en utredning om varför?
ECT gör i sällsynta fall tillfällig nytta. Som jag kan se det så är det förstadium till epilepsi.
Jag skulle inte säga om det kanske provades där allting annat misslyckats, och då på sin höjd 5-6 behandlingar, men många många patienter har fått flera hundra behandlingar – utan positivt resultat. Snarare negativt, i form av minnesstörningar och frånvaro av medvetande i nuet under längre eller kortare stunder.
Dessutom, som jag har upptäckt, avtrubbat känsloliv som visar sig som ”noll koll” på de egna känslorna, i.