Vårt behov av ett hemligt rum

hemligt rumNär jag växte upp, hade jag så gott som inga kompisar. Jag råkade illa ut på olika sätt, bara för att jag var så udda. Redan då var det inte tillåtet att gå utanför lagomstigen, som stakats ut åt oss alla ända sedan födseln. Men, eftersom jag är, och alltid har varit, obstinat, lämnade jag den stigen tidigt.

Priset jag fick betala för det var högt. Ständigt mobbad, utfrusen, inga kompisar, vald sist på jympastiken. Men som Ola Salo säger: ”Det är värt priset att bli kallad idiot om det är vad som krävs för att du ska få gå din egen väg”, och jag kan bara ödmjukt instämma.

I avsaknad av riktiga vänner, hade jag många fantasikompisar. Jag behövde inte göra mig till, utan de accepterade mig som den jag var. Jag hade också en fristad, i form av ett eget rum. Det låg i mitten av en hemlig tunnel som gick från en lönndörr i mina farföräldrars potatiskällare. Fortsatte jag i tunneln kom jag upp i grannvillan.

Nej, jag stal aldrig någonting, utan gick bara runt och tittade på alla vackra saker de hade. Bland annat hade mamman en jättefin klänning som jag provade flera gånger och kände mig fin i, som en elegant dam. Sonen, som jag lekte med ibland, och hans föräldrar var aldrig hemma. Därför kunde jag röra mig fritt och riskerade aldrig att bli upptäckt.

I rummet hade jag mina finaste dockor och många kläder till dem som jag vårdade ömt. Jag hade också den dockvagn som jag aldrig fick. Det var ett så pass stort rum att det gick att gå runt i rummet utan några större problem. Jag var där så gott som varje natt i många år. Varje gång jag fick vara där var en stor gåva.

Ja, kära läsare, som ni kanske förstår, fanns det här underbara rummet bara i drömmens värld. I våra drömmar kan vi skapa det rum som vi vill ha och vad som ska finnas där. Och det bestämmer Ingen annan över! Dessvärre träffade jag aldrig Prinsessan Morphea, utan jag var alldeles ensam. Men, till skillnad från vakenvärlden trivdes jag med min ensamhet och jag hade ju mina älskade dockor.

När jag sedan inledde mitt första, ”riktiga” förhållande, kom jag tillbaka till jordkällaren, men då var lönndörren låst.

Det här är något som jag nästan aldrig har pratat med någon annan om. Men, det lilla fåtalet har även de skapat sitt eget, inre rum. En fristad när tillvaron känns tuff och/eller är jobbig. Jag är inte utbildad psykolog eller psykiatriker, men jag har samlat ihop både livsvisdom och en viss människokännedom under mina mer än femtio jordsnurr. Min alldeles egna teori är att vi alla behöver det här rummet som vi kan ta vår tillflykt till.

Text: Liselotte Frejdig
Bild: Maria Lundby Bholin

Denna text är tillägnad Annabel, som fick mig att återuppleva mitt inre rum på nytt.

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s