Början på något nytt

Antonymes - There can be no true beauty without decayAntonymes
There can be no true beauty without decay
Hibernate recordings

Decay är det engelska ordet för röta eller förfall. Att finna skönhet i ett stadium av förfall är artisten Antonymes huvudidé bakom det nysläppta albumet There can be no true beauty without decay. Med långsamt utvecklande växande och kollapsande ljudlandskap skapas och vidmakthålls en känsloorienterad musik som påminner om det bildmässiga som finns hos Graham Richardssons Last days, men som är mer sparsmakad, minimalistisk och möjligtvis ren.
Bakom Antonymes står Ian M Hazeldine. Ian är en rutinerad artist som här ger ut vad som är ett smärre jubileumssläpp för Hibernate recordings. Men det är ett inte helt nyskapande album, för detta består delvis av omtolkningar av hans tidigare verk, Beauty Becomes The Enemy Of The Future, utgivet på Cathedral Transmissions 2009. Hezaldine står bakom några av sina egna omtolkningar, men även vänner och andra musiker som Wil Bolton, Spheruleus and James Banbury, med flera – återfinns här.

Det är de små detaljerna vilket jag som lyssnare fäster blicken mot, när jag lyssnar till detta album. Detaljer som upprätthåller intresset när melodierna nästan står stilla. Det skrapar något, knäpper lite, någon mikrofon plockar upp det lilla som inte är enbart pianot eller huvudinstrumenten. Kombinationen mellan inspelad vind, knaster, oväder och den långsamma men ändå starka melodin – förstärker Antonymes filmiska kvalitéer.

Över huvud taget är arrangemangen mindre viktiga än karaktären, de ljudmässiga egenskaperna. Det betyder inte att melodierna är oviktiga, men helt klart talar vi om musik som först och främst söker etablera stämning. Stämningen vi talar om präglas starkt av vemod.

Både känslan och sammanfallet mellan olika ljud och melodier innebär att sterilitet och slät yta undviks. Islänningen Ólafur Arnalds gör något liknande i sina inspelningar, fastän hans verk är än mer akustiska. Men det finns en likhet i angreppssätt som är både spännande och intressant. En grupp nya artister inom elektro-akustiska fältet, som på varierande sätt spelar nyklassiskt och ambient vilket låter sårbarhet antydas genom sina respektive ljudlandskap.

I flera av dessa fall blir lyssnaren påmind om någonting mänskligt. Någonting som undviker att bli alltför tillrättalagt.

Som starkast är There can be no true beauty without decay när pianot får större plats och tyngd, som i Misshapen beauty och Means of escape. Ibland rör vi oss mot det som kallas för drone, atmosfäriskt långsamt rörligt men trögt, en närmast stillastående ljudlighet – när pianots klanger väl avlöser stiltjen är det nästan som en befrielse, vilket skapar inramningen av vemodighet och storslagenhet. Och jag tänker: fler borde tillåta sig att närma sig musik på detta sätt.

För den som är bekant med Headphone commute, den anonyma resurs som låg bakom det enorma samlingsalbumet … And darkness came, kommer Antonymes ljudlandsskap låta underligt välbekant. Men oavsett om lyssnaren är det eller ej, är Ian en god bekantskap i en tid som febrilt vill hålla sin egen sårbarhet stången, utesluta det mänskliga som vi kallar för livet.

Text: Robert Halvarsson

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s