Klara, I’m coming home

34534534534534534534När jag skriver det här är jag sedan ett par veckors tid boende i den harmoniska stadsdelen Klara. Nyheten till trots så känner jag redan att jag stormtrivs. Aldrig kunde jag tro att det skulle sluta så här bra, då, när allt höll på att gå sönder…

Det är en förmiddag i maj och jag sitter tillsammans med min förvaltare, mina boendestödjare och min socialhandläg­gare nere i Vuxenavdelningens lokaler. Uppföljningsmötet är nästan till ända då orden faller.

– Ja, så har vi ju beslutat att lägga ner verksamheten på Fagottgatan och istället öppna ett trapphusboende på Malm­torgsgatan. Det innebär att du kommer få nya boendestödjare.

Där och då kände jag hur hela världen rämnade. Stödet som funnits så nära mig i ett år skulle försvinna. Stödet jag mått så bra av. Ilskan blandades med sorg och käns­lorna blev för många för att jag skulle kunna hantera dem på ett konstruktivt sätt.

– Fan ta er!
Samtidigt som jag skrek de orden rätt ut reste jag mig häftigt, stolen välte bakom mig och jag rusade ut genom dörren och smällde kraftigt igen den bakom mig. Det kan tyckas att jag överreagerade men sanningen är den att just då i det ögonblicket kändes det verkligen som att allt jag byggt upp det senaste året nu raserades.

EXPLOSIONEN LEDDE TILL REFLEK­TION
Ett år tidigare hade jag stöd från en annan boendestödsgrupp, men det fung­erade inte fullt ut för mig. Jag behövde mer stöd och situationen förvärrades dessutom av att jag fick diabetes. Som en lösning på det hela bytte jag till Fagottgatans boendestöd, där jag dels skulle ha stödet rent fysiskt närmre (två hus bort) och ha möjligheten att äta vissa måltider hos dem.

Tiden gick och saker och ting började flyta på. Jag fick snabbt tillit till perso­nalen och vi fick med tiden in rutiner. Jag kände hur tillvaron efter många år äntligen började stabiliseras och falla på plats. Självklart kom det bakslag men överlag fungerade det bra. Fram till det där ödesdigra mötet på Vuxenavdel­ningen.

Känslan av uppgivenhet och frustration började dock så smått mattas av ett par dagar efter mötet. Jag och min kurator har under årens gång flera gånger talat om att det kanske skulle vara bra med ett annat boende för min del, men jag har gått i taket varje gång det förts på tal. Nu kändes det dock lite annorlunda. Känslan av hur bra jag mått senaste året då stödet varit så nära, gjorde att en och annan tanke om att försöka få en lägen­het på Malmtorgsgatan poppade upp. Och de poppade upp allt oftare.

Efter bara några dagar hade jag fattat ett beslut – jag skulle ansöka om en lägen­het. Och det gjorde jag. Beslutsproces­sen gick fort och här är jag nu. Boende centralt och med suverän personal nära inpå, vilka ändå ger mig det utrymme jag vill ha. Ramarna och rutinerna gör mig trygg och harmonisk och jag känner en grundtrygghet som inte riktigt funnits där tidigare.

Så här är jag nu. Här är jag, levande mitt i livet. Levande och trygg.

Text: Kajsa Jansson
Foto: Per Rhönnstad

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s