Hans drömmar grusades på en sekund, som hans mamma sade, ”på en grisblink”. Livet blev helt annorlunda, hans gamla planer var helt plötsligt omöjliga.
Micke sitter i rullstol, han kan bara nicka ja, nej eller ge tummen upp eller ner. Det har inte alltid varit så. Micke var som alla unga människor, nyfiken på livet, han älskade att gå i skogen för att plocka bär och svamp. Han var nästan klar på lärarlinjen som förskolelärare, när olyckan var framme.
En kväll när han var på väg hem, ändrades livet på en ”grisblink” som hans mamma sade, hon var med på föredraget, för att berätta om olyckan. Micke körde på en älg, krockade med en mötande bil, slog runt med sitt fordon och voltade över ett räcke, kanade ner för en slänt.
Bilen blev till skrot, två personer miste sina liv i olyckan, men Micke överlevde. Då börjar den stora kampen tillbaka till livet. Han spenderade månader på sjukhus, både i Uppsala och Karlstad och fick genomgå ett flertal operationer.
Micke fick bland annat en del av hjärnloben bortopererad, på grund av blodsamling. Han fick också en så kallad shunt inopererad, för att dränera hjärnan, den sitter fortfarande kvar än i dag.
Hjälpmedel
Efter många års fysisk träning på Vuxenhabiliteringen, har det skapats en samtalsmatta (en platta man fäster kort med små symboler på) där Micke kan göra sig förstådd, med tre svarsalternativ, ja, nej eller vet inte. Den som vill kommunicera med honom lägger ut små rutor med text och symboler på, under textrutorna finns alternativen ja, nej eller vet ej. Micke kan peka på alternativen, för att göra sig förstådd.
På detta sätt kan han göra sig förstådd med sin omgivning, vad han är nöjd med eller mindre nöjd med. Fastän hans liv tog en annan vändning än den han planerade från början, är Micke en glad och skojfrisk person. All heder åt Micke.
Text och Foto: Lotta Tammi
ASP BLADET 