”Du är ju dum i huvudet du, Roger”

123– Vilken tur att de skrev den här biten som är så fin!

Jag åker bil med pappa, en kusin och min farbror i början av 70-talet när jag yttrar de glada orden. Jag är sex år och musik är mitt liv. Vi kör genom Haga i en grön Ford Anglia på väg till grusplanen på Norrstrand för att sparka lite boll. Vi lyssnar på svensktoppen som spelar ”Gamla fina låtar” med Glenmarks, och det är då mitt glada utrop kommer.

Det är sommar och sol, de är hav och vind, tio tusen röda rosor och luften fylld av kaprifol, ni vet. Men det är mer än så för mig, jag andas musik, min själ andas musik.

Här Roger, du får kultur, och framförallt musik. Du kommer kunna spela vilket instrument du vill, komponera, dansa och sjunga. Detta är det du kommer älska mest i livet och det är detta som kommer skänka dig mest glädje. Varsågod, ta emot denna gåva och du kommer vara lycklig. Ungefär så.

Det började ganska bra, jag sjöng, spelade och lyssnade. Band fast händelser och sånger med varann. Morfars rullbandspelare blev full med gröt eftersom jag inte åt om jag inte fick lyssna samtidigt. Jag spelade stenkakor på vevgrammofoner hos jättegamla släktingar; Gärdebylåten och Thore Skogman, ingen rock´n´roll direkt men glada melodier.

Jag var igång tidigt med komponerandet och startade ett band i femman. Vi, bandet, hade fem spelningar med egna låtar. Jag skulle uppträda i radio med klassisk gitarr när jag var tretton. Jag spelade munspel och näverlur.

Rättning av ledet har börjat
I nian med siktet vagt inställt på musiklinjen fick jag av min syo veta att jag inte hade en chans att komma in, inom mig så bryr jag mig inte så mycket. Det är ju inte den typ av musik jag ska spela, tänker jag på tonåringens truliga sätt. Här hade en ”rättning av ledet börjat”. Så det fick bli el-linjen.

Det spelar ju ingen roll vilken linje, tänkte jag. Musik ska jag hålla på med ändå och man behöver ju inte bli elektriker bara för att man läser till det. Fast elektriker blev jag. Tillfälligt i 25 år. Varför det då? Varför följde jag inte mitt kall när man brinner för något så in i bängen som jag gjorde. Ja, säg det? Orsakerna är flera och jag håller som bäst på att rota i det.

Så, jag var 18 år och elektriker på ett bygge. En som låtsades att armaturerna som monterades i lagerlokalen var för en stor scenuppsättning, att kablarna som drogs ut var för Kiss stora ljudanläggning till kvällens konsert.

Så höll jag på, bara för att härda ut. Tyvärr så fanns det hela tiden en sorts skamkänsla med i bilden; Varför kan inte jag vara nöjd? Det är väl inte värre för mig än för någon annan? Gilla läget, för tusan! Detta späddes såklart på av kollegor och branschfolk genom kommentarer och gliringar. Född med en känslighet utöver det vanliga så sätter sig sånt. Så vad gör man då? Eller rättare sagt, vad gjorde jag?

123123Åren gick
Ja, jag stoppade undan musikern i en säck och lade honom i ett hörn av min kropp, gav honom ingen chans att komma ut. Förutom på någon fest då och då när han likt en narr släpptes fram för att roa folk. Då var det helt plötsligt ok att kunna musicera, på skoj och låtsas liksom. Musik är ju inte på riktigt. Jag var alltid mycket kluven till detta; duger jag bara på låtsas?

Åren gick och jag hade under den här tiden symptom på de flesta sjukdomar som finns, spenderade så mycket tid på vårdcentraler hos olika läkare att det inte är sant. Men som tur var hade jag mycket sällan några allvarliga sjukdomar. Nej det var något annat som spökade.

Så en dag våren 2012 exploderade hela jag, både själ och kropp. Hela jag blåstes ur och blev helt tom. Alla varningssignaler och symptom jag haft, alla känslor jag ignorerat och stängt in hade samlat ihop sig i vad som kändes som ett sista försök att göra sig hörda och påkalla min uppmärksamhet.

Det var som om någon stängde av huvudbrytaren och slet ur proppen till avloppet, och där forsade all styrka ut.

Nu två år senare, har den ännu inte kommit på plats. Jag lyckas liksom inte täppa till hålet så all energi som fylls på sipprar ut direkt igen.

Med facit i hand så är det väldigt lätt att säga till sig själv: Du är ju dum i huvudet, Roger, detta har du vetat sen du var sex år. Man har ljugit för sig själv, försökt passa in, spelat en roll och gjort andra nöjda. Varför?

Mitt råd är att ”Gör dig själv nöjd först så kommer det andra av sig själv.”
Lyssna på din kropp, följ ditt kall. Blir du osäker, så sätt dig in i ditt 10-åriga jag och känn efter, vart är denna lille kille/tjej på väg? Din kropp är klok och din själ likaså. Följ dem, de vet vart du ska!

Text: Roger Trondsen
Foto: Samuel Trondsen
och Kajsa Jansson

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s