Recension: Det blåser upp en vind

3Efter filmsuccér som Spirited Away och Ponyo har den japanske mästerregissören Hayo Miazaki sagt att hans senaste animerade långfilm blir den sista.

Just att filmen skall vara hans sista har gjort att många som tidigare uppskattat hans filmer, utan att lägga märke till något tydligt budskap, denna gång verkligen letat. Vilken åsikt kan ligga honom så varmt om hjärtat att han väljer det som ämne för sitt allra sista mästerverk. Till detta kommer även ytterligare en skillnad från tidigare verk. Här har Miazaki valt att berätta om en verklig person och dessutom ur ett historiskt perspektiv genom att förlägga handlingen strax innan andra världskrigets utbrott.

I mycket av det som finns skrivet om filmen tas det fasta på att handlingen just kretsar kring en verklig person och att det per automatik skulle innebära ett stort avsteg från Miazakis signum som är magi, magisk realism och besjälad natur.

Jag tycker en sådan läsning är missvisande eftersom alla de beståndsdelarna finns med även här. Mycket av det som väl kan ses som ett mediterande över skapandeprocessen skildras som smått surrealistiska drömsekvenser där huvudpersonen Hiro samtalar med sin idol, den italienske flygplanskonstruktören Caproni. Filmen skildrar också jordbävningen som ödelade Tokyo 1923 på ett sätt som känns väldigt typiskt Miazaki. Animationen av naturens krafter för tankarna till väldiga monster och ljudeffekterna är sådana som basröstade röstskådespelare gör med munnen.

Verklighetens Hiro
Den verklige Hiro Horikoshi var flygplanskonstruktör och ritade några av de stridsflygplan Japan använde under andra världskriget.

Filmen kan dock inte ses som en helt igenom biografisk film då stora delar av handlingen är sådant filmskaparna själva hittat på när det gäller flygplanskonstruktörens privatliv och drömmar. Även om denna konstnärliga frihet ger Miazaki möjligheten att ge ett bredare perspektiv, finns också risken att Hiro tydligt uppfattas som regissörens alter ego. Något som, i mitt tycke felaktigt, skulle gå att tolkas som ett ursäktande för konstnärlig aningslöshet.

Filmens mottagande
Mottagandet har i flera länder varit mycket blandade och diskussionen speglar då ofta synen på Japan som krigsmakt. En fråga som ställts är huruvida man bör romantisera kring skapandet av krigsteknologi utan att samtidigt gå på djupet av problematiken kring skapandeprocessen i förhållande till vad resultatet kan komma att användas till.

Hiro framställs här som idealistisk och passionerad med tendensen att i första hand se det vackra i innovationer och teknisk utveckling. En stor del av hans engagemang ägnas också till vänskapsrelationer samt att sörja för en närstående med en obotlig sjukdom.

Olika påminnelser om att mörka tider väntar går sedan också som en röd tråd genom hela filmen. Att världen snart kommer att kastas in i kaos och död är ett viktigt berättarelement även om tittaren förväntas bidra med en del av den kunskapen själv.

Jag tycker att huvudkaraktärens naivitet inför frågan om sitt eget ansvar borde kunna tolkas i ljuset av att berättelsen skildrar just tiden innan andra världskriget och att resultatet av hans handlingar ligger i framtiden. När världen rustar sig inför oroliga tider kommer den som har förmågan till nytänkande att erbjudas möjligheten till en karriär inom krigsindustrin. Hiro skildras som en komplett person med intressen och ambitioner såväl som nära relationer och privata problem.

Jag rekommenderar att du ser filmen med den japanska originaldialogen, men det finns även en engelskspråkig version med en del storstjärnor som t.ex. Joseph Gordon-Levitt i huvudrollen.

Animationen är, som alltid hos Miazaki, otroligt vacker och det finns flera partier där den detaljerade skildringen av långsamma skeenden lyckas vagga in åskådaren i ett tillstånd där den här sortens kontemplativa berättande fungerar som allra bäst.

Det kluvna mottagandet visar dock på att filmen möjligen brottas med problemet att besökaren efteråt kan komma att ställa krav på ett moraliskt ställningstagande som inte lämpar sig för denna poetiska och suggestiva berättarstil. Om detta verkligen blir Hayo Miazakis sista långfilm återstår att se. Klart är i alla fall att filmen är mycket sevärd och att det finns mycket i den som kan leda till långa diskussioner efteråt.

Text: Lars Axelsson

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s