ATT MOTIONERA I FLOCK

vårSå står jag där igen, på Bergvik, och tittar suktande på keps och matlådor inslagna i rött eller blått blankt papper (eller snarare plast) på ett säljarbord. Bredvid bordet står en roll-upp som stolt annonserar för Karlstads stadslopp.

”Man behöver inte springa hela vägen, det gör inte ens jag” säger tjejen bakom bordet med ett leende. Jag erkänner, jag har varit inne på hemsidan flera gånger, jag har tittat i bankens reklamfönster och sett neongula skyddsvästar i dem, med samma logotyp; Karlstads stadslopp. Jag har haft ångest över att anmäla mig, och för att vara kring så många människor. Inte nu, nu är jag bara framåt, om än på ett återhållsamt sätt, men ifjol…

Det är faktiskt så att jag brukar få briljanta(?) idéer bortåt småtimmarna de nätter som inte medicinerna vill göra sitt. Jag anmälde mig vid ett sådant tillfälle både till Karlstads stadslopp och till Vårruset. Vårruset i Karlstad är fem kilometer långt, det kan man klara tänkte jag. Men det räckte inte, Stadsloppet lockade också. En mil på mina otränade ben.

Jag tog mig faktiskt runt femkilometersbanan, fortfarande motionerande i flock, mer gående än springande, tillsammans med min vän och kollega Ellen. Vi fick en grön medalj att hänga runt halsen och en goodiebag med bland annat handkräm och ”nyttiga” chips. Kärlek. Medalj fick jag senast när jag sprang Jentejoggen på fem kilometer två år i rad i Norge.

På Karlstads stadslopp hamnar jag sist. Bakom rullstolarna och barnvagnarna. De peppar mig, åskådarna och volontärerna. En man ropar och hejdar mig, jag stannar för att ge socker till honom. Han är en yr diabetiker med en känning av lågt blodsocker, men springer sedan de sista femtio meterna i mål. Jag blir sist, men får medalj för deltagandet. Jag som inte ville ställa upp av ångest. Jag klarade det! Jag har medaljbevis på att jag klarade det! Det var inte fysiskt ansträngande, och jag flippade inte ur bland alla främmande människor.

Det fanns en gång då jag kunde springa milen på under 50 minuter – i värnplikten. Sedan dess har jag gått upp över 40 kilo i vikt. Jag blev inlagd på sjukhus och fick en lång tillrättavisning av personalen; har du en gång varit tränad är det lättare att komma tillbaka dit, att åter kunna springa milen på under 50 minuter. Jag sa inte emot. Även min lata stora sida vet att de har rätt. Jag vet hur man gör, man ska bara göra det också.

Inför jul är vi på Bergvik. Jag ”råkar” nämna för mor och far att anmälningsavgiften till stadsloppet är billig. Mor fattar vinken, hon betalar mot att jag lovar att ställa upp igen. Jag får en påse med ett rött glänsande paket. Jag är stolt.

Text & foto: Maria Lundby Bohlin

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s