Balansgång på bräcklig lina

12364567Jag befinner mig just nu i en situation där det står mig fritt att förutsättningslöst både skriva och teckna. Egentligen borde det vara själva definitionen av det jag alltid velat.

På tidigare arbets- och praktikplatser har jag tyckt att jag blir så understimulerad av att utföra endast fysiskt krävande uppgifter dag ut och dag in. Jag har tänkt att jag nog skulle må bättre av att få använda hjärnan istället. Skapa någonting. Kunna känna att jag är behövd för det jag har ovanför axlarna.

Nu när jag har möjligheten att slippa kröka rygg om dagarna, så känner jag märkligt nog inte riktigt den där lättnaden jag hade hoppats på. Det är som om jag blivit rädd för att göra det jag egentligen vill. Förr var det inte svårt att teckna och skriva. Det tog en minut eller femton, sen var man i full gång och skapade.

Jag hade liksom idéer på den tiden. Nu känner jag mig helt dränerad i huvudet. Blir rädd för det tomma papperet. Det enda jag kan tänka på just då, är hur skönt det hade varit om jag bara hade haft några soffor att bära upp till övervåningen, eller ett förråd att tömma. För på ett sätt är ju det lättare. Att stänga av huvudet och bara ta i med kroppen. Då behöver man inte ta tag i den mentala processen att skapa något. Jag vet inte vad som passar mig bäst. Det är som att jag ständigt flyr nuet, som att jag alltid vill bort.

Det enda jag egentligen vill är att överleva. Jag vill ha något att göra i en lagom omfattning. Ett jobb på deltid, som jag klarar av utan att få för hög ångest. Jag vill bara slippa arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Då är jag nöjd. Jag klarar mig på halv lön. Ingen stämpling. Vill inte riskera att samhället ser ned på mig.

Vad politikerna och samhället tycker om en sådan som jag, har på senare år framgått väldigt tydligt – jag är en parasit. Jag förstör för alla andra och är därför inte önskvärd. Jag blev sjuk på mitt första jobb, brände ut mig och fick panikångest och depression. Klarade i perioder inte ens av att gå till affären. Efter det kom jag aldrig riktigt tillbaka. Jag kan tyvärr inte längre bara ”bita ihop och köra”,utan att krascha. Livet känns som en ständig balansgång. Då är man inte längre värd något. Sådana som jag ska städas undan. Det vore skönt att komma bort från det tänket. Att slippa känna så.

Det kanske inte är så konstigt ändå, att jag drabbas av en sådan osäkerhet och ångest var jag än hamnar – det är ju så mycket som står på spel. Jag vill bort från situationen jag befinner mig i, göra rätt för mig. Men samtidigt vill jag inte trötta ut mig själv och hamna där jag befann mig när jag hade det som svårast, för den sinnesförfattningen väcker ingen nostalgi.

Då när det kändes som att bestiga ett berg, bara att behöva gå till affären och köpa en limpa. När ångesten förlamade varenda aspekt av mitt liv. När jag låg vaken om nätterna och det kändes som om någon drog åt ett rep runt mitt bröst. När allt var svart. Dit vill jag inte igen.

Däremot vill jag tillbaka till tiden då det fortfarande kändes självklart att jag hade en framtid. Till tiden då jag trodde att allt skulle bli bra, bara jag tog modet till mig och sökte hjälp. Till naivitetens förtröstan.

Text & illustration:
Peter Sundström

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s