Neurologiska insikter för entusiastisk karlstadspublik

17Daniel Hughes tittar erfaret ut gentemot publiken, därute kan han se kollegor som är begeistrade över att ha honom där. Scalateatern är välfylld, efter att ha lyssnat mer än en kvart på denna intressanta talare är du benägen att hålla med de rosande omdömena.

Barn och unga med skadade relationer till vuxenvärlden låg i fokus. Daniel Hughes bedriver en psykoterapeutisk praktik hemma i Annville, Pennsylvania, samt är doktor i klinisk psykologi.

Han talade under temat: ”Providing Care and Counseling for Troubled Children and Youth through interventions based on Attachment Theory and Research”, och var ditbjuden av Fenix – skola och familjearbete, Karlstads kommun.

För en del, kanske i synnerhet föräldrar, är vissa saker som Daniel pratade om inledningsvis måhända självklarheter. Men det räcker att blicka ut en stund över vår hemkommun för att inse att trygg anknytning knappast är självklart överallt.

Daniel lägger inledningsvis fokus på spädbarnets begynnande icke-verbala språk.

– När vi relaterar till ett spädbarn, är vi tämligen universella i de flesta kulturer. Vi relaterar till barnet genom att överdriva våra erfarenheter, för att det ska vara tydligt vad vi menar. Vi har väldigt dramatiska ansiktsuttryck, vår rösts rytmiska och musikaliska karaktär betonas. Detta så att de lättare kan förstå vad vi menar.

Från början imiterar de sina vårdhavares uttryck, för att detta senare blir en lekande dialog mellan barnet och den vuxne.

– Dialogen hos ett barn som försöker förstå sin förälder startar vid ungefär sex månader och är fantastisk. Vid denna ålder tittar de inte längre på det pekande fingret, utan på vad du pekar på – och tittar tillbaka, frågande. ”Är det detta du vill att jag tittar på?” ”Ja, detta vill jag att du tittar på.”

Barnet bekräftas. Du är lycklig för att du nått fram till henne. Allt är frid och fröjd, även om känslorna självklart lär skifta allteftersom.

Men här stannar knappast berättelsen.

Hughes åberopar den teoribildning som kan kallas för anknytningsteori, där fokus ligger på det relationella samspelet mellan förälder och barn, som anses särskilt viktig ur ett utvecklingsperspektiv.

Hade föräldrarna eller vårdnadshavare alltid behandlat sina barn väl, och vice versa – hade personal i Socialtjänsten och stora delar av psykiatrin fått se sig om annat jobb. Men det behöver knappast ske…

– Det finns de barn som i sina föräldrars ögon ser avsky, hat, likgiltighet och ilska. Det som inget barn skall behöva se, och som förvandlas till deras grund till att relatera till andra. Deras blick förväntar sig mer hat och ilska, så de slutar se.

Den unge som ”tittar ner i backen” kanske inte är ouppfostrad, utan har ett osedvanligt tungt bagage att bära.

Ur uppfostringssynpunkt lurar också föreställningar att barnen skall leva i andäktig skräck för sina föräldrar kvar. ”Titta på mig när jag pratar med mig”, säger Hughes illustrativt på engelska, med spelad affekt. Det är ganska motsägelsefullt, för att:

– Människoörat lyssnar lättare till röster när man är trygg, när du är rädd hör du inte lika bra.

Det är en grundläggande neurologisk insikt, och något som också socialarbetare kan ha nytta av i sitt möte med klienter – unga såväl som äldre. Och även vi andra människor då, förstås!

Text: Robert Halvarsson
Foto: Stefan Ek

Om Robert Halvarsson

Ordförande för kooperativet Mediagruppen Karlstad, redaktör för tidskriften ASP Bladet och verksamhetsutvecklare för Miljöpartiet Värmland. Kontakt: robert.halvarsson@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s