Ännu en ensam, sömnlös natt i min LaSalle av årsmodell 1937. Driven av hämndens infernaliska flammor, frekventerar jag stadens skitiga gator likt en herrelös hund. Kaffet, i paritet med mitt sinne, är svart som ett likkistelock.
En sur uppstötning och en snabb blick i innerspegeln, avslöjar att jag låtit vedergällningsbegäret ta en väl stor portion av mitt liv i anspråk. Min själ hålls gisslan. Det är ett spöke som ser tillbaka på mig.
Ångan från avloppsbrunnarna smälter samman med neonskenet till en desorienterande, regnbågsfärgad dimma som slingrar sig runt sedanens illaluktande kupé. ”Snart tappar jag det”, tänker jag. Förståndet. Det kommer överge mig under en av dessa sömndepraverade nätter.
Men jag är nära målet nu. Jag kan känna det. En rörelse i periferin får det att isa till i nacken. Tio gulnade nikotinfingrar kramar rattens knarrande skinn. Ingen där. Jag vet inte om jag lurats av min egen reflektion i den nedlagda bensinstationens entréglas, eller av nattens loppbitna krypare.
Jag har sett många råttor inatt, men ännu ingen av den talande sorten. Nu skymtar jag en silhuett vid gränsen till nästa kvarter. En tuppigt struttande gestalt som färdas i nordlig riktning. Det måste vara en av dem. Mina käkar pressas samman och pulsen skenar såsom en politikers vallöften.
Plötsligt, våldsamt och opassande som en fyrverkeripjäs på en likvaka slår det till – naturen gör sig påmind. Snabbt upp med dörren. Kokongen bryts.
Lika avskyvärd som männen jag jagar, är ammoniakstanken som slår mot mitt anlete likt en rysk underground-boxare. Jag småler åt ironin i att samtidigt som trycket lättar och min avslappning tilltar, så försvinner mina måltavlor längre och längre in i betongens snårskog. Ett gissel av regnvåta gränder står åter mellan oss.
Tillbaka i bilen, förvissad om att krälen aldrig tar semester, beslutar jag mig för att vända om och avbryta för stunden. Med ett ryck i kryckan överlåter jag tillsynen åt den bleka månen, och min sorti blir ett temporärt faktum.
Text & illustration:
Peter Sundström
ASP BLADET 