Louise Hamilton är kommunpolitiker i Kristinehamn och arbetar även som skolsköterska. Hon skrev nyligen ett inlägg på Facebook om ADHD, som redan fått flera kommentarer och många ”gilla”. För ASP Bladet utvecklar hon tankarna ytterligare.
Jag blir ledsen när man talar om medicineringen vid ADHD för unga, som att man ger barn ”droger”. Den terapeutiska dosen ligger en bra bit under vad en amfetaminist förbrukar! Jag har haft många elever under mina tio år som skolsköterska som använt centralstimulerande medel. En del mår illa av tabletterna, vissa märker ingen skillnad och många klarar sig utan medicin efter vissa anpassningar.
För vissa innebär medicinen att de nu klarar skolan, kan fokusera och komma ihåg det de hör eller läst och blir mindre rastlösa. Som en följd av detta ökar dessutom självkänslan. Att påstå att det är fel att ge just dem som svarar bra på läkemedlen dessa preparat är som att förmena en allergiker sitt antihistamin, eller en bipolär sitt litium. Glöm heller inte att många med svåra smärtor också får legalt förskrivna droger, i högre doser dessutom. Vem vill neka dem smärtlindring?
Därmed inte sagt att det inte förekommer överförskrivning, för det gör det. Och läkemedlen behöver ofta kombineras med extra stöd, struktur och anpassningar. Men ett barn som tar ”ADHD-medicin” är inte narkoman – och det minskar risken att hamna i självmedicineringsträsket i tonåren. Tro mig, jag har sett alltför många vuxna med för sent diagnosticerad ADHD som blivit beroende av alkohol eller amfetamin i höga doser för att få hjärnan att sluta koka. Med förödande konsekvenser.
Jag har upplevt ett par solskenshistorier om hur ungdomar som haft det riktigt kämpigt fått nya liv när vakenhetsgraden höjts på kemisk väg. Den ena handlar om en helt underbar elev med stora inlärningsproblem och usel självkänsla. Förflyttning till särskolan diskuterades och i sena tonåren blev eleven äntligen utredd (trots att modern föreslagit utredning redan i grundskolan).
Till vår förvåning visade hen sig inte vara svagbegåvad utan led av en svår ADD och dyslexi. Efter en kort tids medicinering var det en helt ny person som kunde koncentrera sig, komma ihåg vad hen hört och som klarade skolan med godkända betyg.
Varför är ADHD så vanligt idag, varför delar man ut läkemedel till så många ungdomar? Ja, det vet man ju inte. ADHD är en ”symtomdiagnos”, man kan inte peka på ett ställe på kroppen och säga att ”här sitter felet”, eller ta ett enkelt blodprov som påvisar diagnosen. Miljögifter, kolhydrater, färgämnen tror många. Mental överstimulans i kombination med fysisk passivitet kanske också påverkar. Men när jag gick i skolan på 60-talet hade jag också klasskamrater som uppvisade symtom på denna omstridda diagnos. Och tittade man närmare på dem så nog fanns det en förälder med likartade symtom. Forskningen om orsakerna till ADHD och andra neuropsykiatriska diagnoser är långt ifrån mål, man bör akta sig för att uttala sig tvärsäkert.
För trettio år sedan trodde man att såväl plötslig spädbarnsdöd som anorexi berodde på kärlekslösa mödrar. Fel,fel,fel!
Angående centralstimulantia vid ADHD/ADD lyder reglerna: försiktighet vid förskrivning, noggrann uppföljning, och utsättning av medicinen vid biverkningar som inte ger sig eller vid felanvändning. Och för oss medmänniskor: stigmatisera INTE vare sig användarna eller deras föräldrar!
Text: Louise Hamilton
Språkrör för Miljöpartiet Kristinehamn och Kommunalråd
ASP BLADET 