Ett olagligt pojkstreck

3636Lite lätt disträ slår jag mig ned bredvid ett äldre par, med varsin gåstol framför sig. På gatstenarnas kärva domäner, trampar väntande resenärer omkring. Bakom mig bjuder fontänen på sin eviga vattenserenad. Det känns som om den försöker skingra ljuden och klangen från torgets alla röster. Det porlar. Det plaskar. En behaglig känsla infinner sig.

För en stund sedan var jag på väg hem och tankarna var fullt upptagna med att bearbeta ”att-göra-listan”. Fontänens skvalp och den solvarma luften fick mig att stanna upp. Jag var plötsligt på plats. Här och nu. På en bänk vid Stora torget i Karlstad.

Jag väntar på bussen. Väl ombord vandrar en tanke iväg till en historia från förr, en händelse som idag är preskriberad, men inte glömd. Berättelsen utspelar sig i Karlstad på Stora torget, i en tid då de grå inslagen i livet hade tydligare skiftningar mot svart och vitt. I slutet av 80-talet. Då jag var tonåring.

Alla uppfinningarnas moder
Det var ungdomsnatt i juni. Ont om pengar fanns det gott om. Krogarna var stängda eller på god väg att stängas. Jag och min kompis – som även var min studiekamrat – utgjorde en liten del av en stor enhet, en liten del av en massiv folksamling med ett gemensamt mål. Vi var en del av en lång ringlande kö vars ena ände ledde fram till torgets enda korvmoj. Vi var hungriga. Det doftade försommar och parfym. Det doftade fylla, kräk och matos.

Halvägs in i kön – med lätt glansiga ögon, men ändå med tydlig skärpa – föreslår min kompis:

– Vi skiter i att betala.

Han fortsatte:

– När det blir vår tur så tar vi emot mosbrickan och springer iväg, utav bara helvete!

Han hade gjort det förut. Han visste hur det gick till. Han smålog och fånflinade sådär som bara han kunde, när det vankades busigheter runt hörnet. Han skrattade till, när han såg min förvånade min. Hans blick sökte och letade i mina ögonvrår. Den flackade än hit, än dit, sökandes efter reaktioner.

Höga på livet
I det ögonblicket kändes det som min hjärna gjorde hundra frivarv under min tjocka och gelédränkta kalufs. När snurrandet avtog och jag började ana vad det var vi skulle göra, målades ett scenario upp för mitt inre. Vi skulle sno snabbmat. Vi skulle råna ett gatukök på korv och mos – mitt framför ögonen på personalen och det hungriga folket bakom oss i kön. Vi skulle köra springnota, som jag långt senare fick lära mig att det hette. Luften andades busighet och utmaning. Nu fånflinade även jag.

– Klart vi gört, svarade jag med en lätt berusning. Inte av alkohol. Jo kanske lite ändå, fast berusningen bottnade mest i spänningen, inför vad vi skulle göra. Jag fick snart horn i pannan. Benen darrade medan fötterna letade fäste, precis som en tjur som skrapar hovarna i marken inför en attack.

Vi rånar ett gatukök
Det blev min tur vid luckan. Jag var först ut. Det pirrade i hela kroppen. Jag beställde två kokta med mos, ketchup och senap. Jag gjorde en hastig blick på min kompis bakom mig. Han försökte se allvarlig ut, men jag kunde ändå skönja ett bubblande inre bakom den där fasaden han visade upp. Tjejen innanför den osande luckan sträckte fram min portion och placerade den på den smala, plåtbelagda bänken mellan oss. Hon var redo att ta emot pengarna. Det fick hon aldrig.

Jag ryckte åt mig brickan och rände iväg som en oljad blixt. Jag tog sikte mot Haga. Halvvägs dit vände jag mig om. Ingen förföljde mig. Frustande och flåsande gick jag försiktigt tillbaka en bit och tog skydd bakom de högväxta pionerna vid domkyrkan. Inte den trevligaste matplats jag dinerat på. Tillhållet bakom buskarna var ändamål för andra aktiviteter. Det gick inte doften att ta miste på. Jag åt medan benen darrade. Hornen försvann. Hur gick det för min kompis? Vi strålade samman en stund senare. Han log triumferande.

Analys i grått
Framme vid min ändhållplats konstaterar jag nu med en vuxen gråzonsanalys, med ett erfaret och tudelat förstånd, att det vi gjorde var ett tvättäkta pojkstreck, även om det var och är straffbart enligt lag. Jag godkänner upptåget och förbannar det i samma andetag. Varken svart eller vitt, eller både och. I en mix. Grått.

Det här är min historia, ett minne som utspelade sig på ett nu hundrafemtioårigt torg. Varje karlstadbo, liksom alla turister som passerar staden, har med sannolikhet sina egna upplevelser att berätta om. Torget i sig, bär på sin egen historia och skriver alltjämt nya rader.

Text: Ulf Puhls
Illustration: Martin Bäckström-Ledin

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s