Jag är slaven, mästaren och eleven

4444Jag är märkt för livet. Det står något skrivet på min rygg. Inristat i en tid då nappflaskan ännu var frälsningen. Jag är utvald. Jag bär på en osynlig tatuering. Ett sigill skrivet och designat av den okände som jag ändå känner så väl. Han som för världen är osynlig, men vars olika uttryck och skepnader du ömsom älskar eller hatar.

Han finns där i bruset från radion och allsköns strömmande musiktjänster. Hans tanke är skriven i svarta punkter, på linjer som vilar på vitt. Hans ande lever genom musiken, tonerna och klangen. Ibland genom musikskolans flitiga elever, genom scenerna och rockbandens skitiga replokaler. Han är ständigt närvarande.

Jag har en relation till honom. Ett osynligt band. Jag är hans verktyg, hans trogne tjänare som springer ärenden över strängar och tangenter. Hans budskap, kraften – låt oss kalla den så – är så ofantlig, så okuvlig och stark. Ibland så tydlig i sitt uttryck och språk, som vore den det mest självklara i livet. Han förmedlar mina uppdrag i meningar och ord och han talar till mig på ett språk som ännu ej är uppfunnet. Men det är ett språk som jag ändå lärt mig förstå. Jag kan det flytande. Fast kanske är det egentligen inget språk, utan kodade ord som är skapade bara för honom och mig – som bara vi förstår.

Den där kraften han förmedlar… den kommer ibland så oväntat, så plötsligt och snabbt. Den kommer i skinande kristallklara, glittrande smycken. Den kommer i färdiga strofer, i ljuvliga, trallande stycken. Den kommer i dova, grumliga stämmor. Den kommer i suddiga verser och rader. Den smyger sig på. Den kommer om dagen med ljuset och värmen. Den kommer med svalkande kyla, med sommarvarm skugga under solljusets flammande vidder. Den är också regnet och molnen. Den är vildmarken och myren. Den är forsen och dalen och den smakar som smultron, som sötaste kyss.

Ja den trippar över stenar och kryper under stock. Den skvalar i berget likt sången från vårbäckens flöden. Och den kommer med doften av hägg och nytjärad båt. Ja den skrattar i vikar och sund. Den skuttar över ängar och fält och den kommer med saltdränkta vindar och doften av tång.

5678Och jag blundar. Jag njuter och förförs. Jag öppnar mitt väsen, min bredaste famn. Jag kramar om och håller fast. Hårt om mjukt. Lätt och fint. Jag släpper taget. Jag låter det flöda som vattnet ur kranen. Genom mina fingrar fortplantas det frö som en gång såddes. Det får liv. Växer till sig och slår rot. Sången, stycket bygger svävande broar mellan strängar, öron och själ. Den osynliga kraften är saven som ger blommorna och taggarna dess unika karaktär.

Fiolerna darrar, gnisslar och drar. Skär genom kött och blod. Det värker och svider. Jag gråter en skvätt. Men likväl lättar jag en aning. Jag sveps iväg. Bortåt, ut med ängen. Bortåt. Till logen och dansen och de mjukaste kurvornas famnar. Och i gryningen somnar jag stilla till sommarnattens finstämda, avklingande vals.

Men så kommer den med ilska och hat. Jag blir arg, för den kommer med förtvivlan i sin röst. Den kommer med oro och ångest. Den gormar och skriker och den doftar av olja och finkel. Den är avfallet och soporna. Den är asfalt och lera. Den är rutten och falsk och fylld med unken stank. Den är flammorna och röken, den giftiga och tjocka – den av gummi och plast. Det sticker i näsa och svider i ögon. Det hugger i hjärta och själ. Det gör ont där det som ondast gör.

Ibland är den borta. Den gömmer sig i mörkret om natten. Ibland är den tyst. Inte ett ljud. Bara stilla och alldeles tyst. Vakuum. Tomrum. En välkommen och välbehövlig paus infinner sig. Men snart väcks jag av ett avlägset eko, långt där borta i fjärran. En viskning. Ett finstämt hum. Ett smittsamt fniss som växer i styrka och klang och blir till ett bubblande skratt. En ljudbild så tydlig, kraftfull och bestämd, som växer sig större än himlen är djup.

121323Han kräver och förväntar sig att jag ska finnas tillgänglig alla timmar på dygnet. Jag har försökt att komma undan, att stänga av, att gömma mig och fly. Men det finns ingen plats att gömma sig på. Inget gömställe tillräckligt hemligt och dolt. Det finns inget försvar. Inga murar tillräckligt stora och starka att gömma sig bakom. Det finns inga vapen att ta till. Ingen näve så hård. Ingen klinga så vass att stå emot denna invasion av förväntan och krav. Det finns inget skydd mot den starkaste av krafter. Den kommer som den vill. Den gör som den vill. Den river och sliter. Den förstör och förtär. Och den smeker och kysser alltmedan jag blöder och förförs.

Ja, jag är som ett öppet sår, som ett blödande skärsår, vidgat och blottat i badkarsljummet vatten. Jag blev märkt för livet. Det var förutbestämt. Jag föll offer för tatueraren och jag bär på ett sigill. Jag ålades ett uppdrag. En plikt – att förmedla, förvalta och förädla det han vill få sagt. Det är min skyldighet. Mitt ansvar. Han kräver det av mig och han struntar blankt i vilka uppoffringar jag tvingas göra och vilka konsekvenser det medför. Kanske fanns där nått hemligt elixir i den där välsmakande vällingen? En barnadryck utspädd med smaklös trolldryck och häxblandning? Vem vet?

Jag är kuvad. Jag har förlikat mig. Jag vet mitt uppdrag och jag är stolt i min roll. Med åren blev jag slaven, mästaren och eleven. Det är så jag nu lever. Och det är så jag vill leva. Med musiken. I musiken. Det är mitt ansvar. Min skyldighet, mitt ofrånkomliga kall.

Text: Ulf Puhls
Foto: Stefan Ek
Grafik: Martin Bäckström-Ledin

Om aspbladet

Tidningen ASP Bladet, utgiven av Kooperativet Mediagruppen Karlstad med fokus på sociala frågor i solstaden. Chefredaktör är Robert Halvarsson. Frågor? Maila: kontakt@mediagruppen-karlstad.se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s