ASP Bladet har tittat närmare på Karlstads länsfängelse, och här är ett smakprov på hur en fängelsevistelse kunde se ut.
Behov av fängelser har funnits länge, och har existerat i olika former. Innan 1857 kunde fångar samsas på liten yta, ibland upp till 20-30 personer i samma cell. 1857 beslutade Sveriges Riksdag att fångar som dömts till fängelse eller straffarbete i minst två års tid skulle sitta av det som cellstraff, alltså att sitta ensam i sin cell utan kontakt med andra fångar.
Karlstad hade också ett cellfängelse. Cellerna var placerade på så sätt, att om två celldörrar mitt emot varandra råkade vara öppna samtidigt, skulle fångarna i cellerna inte kunna se varandra. Detta gällde för de så kallade ljusa cellerna, med fönster, till skillnad från de mörka isoleringscellerna nere i källaren.
Dessa mörka celler gör skäl för namnet, eftersom de helt saknade belysning. De är inte så stora, och inte gjorda för att vara bekväma. Detta syns främst på den väggfasta träbänk som går längs ena väggen som fungerade som sovplats.
Ordningsregler för cellfångar
Fångarna hade regler att förhålla sig till. Den som inte följde reglerna kunde vänta sig bestraffning. Exempel på regler var följande, taget ur Ordningsregler för cellfångar, skrivet 1906:
”Han skall iakttaga tystnad. Då han besökes, talar han ej högre än som behöfves för att blifva hörd. Då han är ensam får han hvarken tala, sjunga, hvissla, aldrig stampa i golfvet, knacka i vägg, dörr eller fönster eller göra annat buller; likaledes är honom förbjudet att genom tecken eller dylikt söka meddela sig med annan fånge, vare sig i eller utom cellen. Det är honom förbjudet att utan särskild tillåtelse innehafva penna eller att skrifva.”
Fängelset var i bruk mellan åren 1847-1968 och tillhör de få byggnader som klarade sig undan branden 1865. En av alla de som satt bakom lås här var Anders Lindbäck, även känd som Silbodalsprästen. Socknen Silbodal hade många fattiga och skulle hjälpa till att försörja 40 fattiga, något som i Lindbäcks ögon var alldeles för dyrt. Han försökte med hjälp av bestämmelser och förordningar minska belastningen på socknen, men han slutade inte där. 1864 blandade han arsenik i nattvardsvinet vid olika tillfällen.
Lindbäck dömdes till döden. Detta trots att han hävdade att morden utförts av barmhärtighet. Innan domen hann verkställas tog Lindbäck saken i egna händer och hängde sig i sin cell den 20:e november 1865.
Text och Foto: Jenny Sörlin
ASP BLADET 