Wermland Opera ger en trogen gestaltning av Erich Wolfgang Korngolds 1920-talsopera Die tote stadt, om sorg, liv och död – samt oförmågan att släppa taget.
Die tote stadt
Originaluppsättning av Erich Wolfgang Korngold, baserad på Georges Rodenbachs roman ”Staden den döda”.
Die tote stadt framstår som ett prestigeprojekt för Wermland Opera. Det har satsats på en rad kringarrangemang, genom vilket den som önskat kunnat lära sig mer om såväl Erich Wolfgang Korngolds bejublade opera från 1920 och nyuppsättningen i Värmland. Denna gång leds vi in i berättelsen av Sophia Jupithers erfarna hand, med tidigare uppsättningar vid bland annat Kungliga Operan i Stockholm i bagaget.
Genom Jupithers regi och under Johannes Gustavssons musikaliska vägledning bjuds publiken till ett på originalspråket intimt sorgedrama, där modernitet möter en mytisk verklighet. Den förvirrade änkemannen Paul (Daniel Frank), har i saknaden av sin tidigare Hustru Marie byggt upp ett minnesrum till hennes ära. Där sörjer han, tills Marie i sin död verkar mer levande än livet självt.
När han möter Marietta, (Ann Louice Lödgund), till utseendet osannolikt lik Pauls före detta hustru, utlöses en kris som kretsar kring liv och död. Dramat utspelas i flera känslostämningar, och affekten mellan Paul och Marietta, mellan ideal och verklighet, liksom drömverkligheten, skapar en starkt känsloladdad gestaltning av dramats huvudkonflikt.
Paul (Daniel Frank) i sorg. Foto: Wermland Opera / Mats Bäcker
Den skickligt framförda musiken förtätar konflikten. Den präglas av tvära kast och en plötslighet som gestaltar Pauls olika känslovåndor och fördjupade begär. I Korngolds tappning är denna konflikt delvis mytisk. Likt en Orfeus som vandrar ner till dödsriket efter sin döda hustru, accepterar Paul inte sin lott. Men Paul är ingen gud. I den döda staden Brügge äger spänningarna rum inom Paul, som får svårt att skilja mellan dröm och vaket tillstånd.
Marie och Marietta sliter båda i Pauls själ. Dansösen Marietta får sägas representera ett ohämmat eros. Hon går från utsvävande libertin som älskar att ha roligt, kallar Paul för ”kåt dysterkvist”, men blir närmast demonisk då hon till sist utmanar den döda och försöker krossa dess makt över Paul. Just denna karaktärsutveckling gör Lödgund sällsynt kraftfullt!
I artikeln ”Ett samtal om allvar”, vilken återfinns i en för teatern tillhörande skrift, berättar Sophia Jupither att hon velat hålla sig så nära originalet som möjligt. Musiken, liksom föreställningen som sådan är inte tematiskt förutsägbar, utan verkar utgå från olika affekter. Den idealiserade döden utmanas av en motsägelsefull livskraft – som till sist tvingar, med våld, ut Paul ur sitt osunda tillstånd.
För operabesökaren väntar ingen enahanda behaglig upplevelse, men väl en kraftfull sådan. I Jupithers tappning har Die tote stadt onekligen en suggestiv skönhet, även till följd av Lars-Åke Thessmans vackra scenografi. Och Korngold verkar också vilja säga något viktigt till oss. I de häftiga känslostormar vi tänker oss vara kärleken, ryms såväl ljus som mörker.
Det kan spränga oss loss från vårt eget främlingskap för livet. Men, begäret är också i sin tur även bokstavligt talat livsfarligt, i drömmens värld dödar Paul till sist Marietta – för att i vaket tillstånd förlikas med livets villkor. När vi stänger dörren till minnenas tempel, för att också lämna de dödas stad, sjunger Daniel Frank i egenskap av Paul, följande:
”Liv och död ska skiljas åt
Mumlar hjärtats tysta gråt
Vänta på mig där du är
Ett andra liv, det finns ej här”
Text: Robert Halvarsson
Medverkande:
Regi: Sofia Jupither
Dirigent: Johannes Gustavsson
Scenografi: Lars-Åke Thessman
Koreografi: Roger Lybeck
I rollerna: Daniel Frank, AnnLouice Lögdlund, Marcus Jupither, Ulrika Tenstam, Anna-Maria Krawe, Rebecca Fjällsby, Jonas Duran, Anders Larsson, Tobias Westman med flera
ASP BLADET 