Allt fler barn och unga lider av psykisk ohälsa. ASP bladet har träffat psykologiprofessor Kjerstin Almqvist som anser att neuropsykiatriska diagnoser riskerar att missbrukas. Hon tycker även att den sociala miljön är viktig.
– Jag tror att barn och ungdomspsykiatrin är utsatta för väldigt starka påtryckningar att göra snabba utredningar för att korta köer och för att så många som möjligt ska få sin diagnos, säger Kjerstin.
Hon har under många år forskat om barn som lever i familjer där det förekommer våld och om hur detta påverkar deras psykiska hälsa.
Kjerstin menar att ett barns anknytning till sina närmsta vårdnadshavare har stor inverkan på hans eller hennes psykiska hälsa även i vuxen ålder. Sättet föräldrar och barn anknyter till varandra utgör ett mönster för hur barnet sedan samspelar med andra människor. Ett otryggt anknytningsmönster leder ofta till problem i skolan och svårigheter i kamratrelationer.
– Barn som växer upp med missbrukande föräldrar eller i en familj där det förekommer våld får tidigt lära sig att ”kontakt med andra kan vara farligt” eller ”det är bäst att jag själv är argsint”. Dessa barn är ofta på sin vakt och har svårt att hantera konflikter, säger Kjerstin.
Kjerstin påpekar att Sverige i sin lagstiftning har en stark föräldrarätt och att detta märks i många situationer. Hon menar att om barnet bedöms ha en medfödd dysfunktion blir det lättare för föräldrarna i kontakten med hälso- och sjukvård, barnomsorg och skola. Frågan är om barnets rätt att få det stöd det behöver då blir underordnat föräldrarnas och samhällets behov av enkla lösningar och förklaringar?
– Jag tycker att betydelsen av svåra livsomständigheter hos barn undervärderas när man tittar på anledningar till deras psykiska ohälsa. Jag är väl medveten om att man i dagens samhälle ser en neuropsykiatrisk diagnos som ett kvitto på att det är medfött, vilket jag tycker är ett missbruk av diagnossystemet, eftersom det inte säger någonting om orsaker, utan det är rena beteendebeskrivningar, säger Kjerstin.
Hon menar att barn- och ungdomspsykiatrin i större utsträckning borde göra breda kartläggningar av orsakerna till varför barn uppvisar olika symtom. Hon nämner då bland annat barn som har svårigheter att sitta stilla och koncentrera sig eller är lättirriterade och oroliga. Det behöver inte röra sig om en medfödd sårbarhet, utan det kan lika gärna bero på att föräldrarna missbrukar alkohol eller att man blir mobbad i skolan.
– Vi har till exempel de barn som jag har forskat om, som har upplevt våld inom familjen, många av dessa barn utvecklar svårigheter som gör att de får en ADHD-diagnos. Om man då säger att det här är något du får leva med och sätter igång medicinering, som man dessutom vet har ganska svåra biverkningar, så får det väldigt negativa konsekvenser, säger Kjerstin.
Hon menar att om man istället hade fått klart för sig att det här barnet har varit med om att det förekommit allvarligt våld inom familjen, så finns det behandlingsmetoder även för det som gör att man kan bli av med symtomen.
– Jag tycker att vi måste bli mer medvetna om att barns faktiska livsmiljö många gånger är det som påverkar deras psykiska ohälsa mest och miljön kan vi förändra. Om barn får skydd och bra uppväxtvillkor, så minskar den psykiska ohälsan. Sedan ska självklart de som har en medfödd sårbarhet få hjälp de också, säger Kjerstin.
Text: Therese Nilsson
Foto: Stefan Ek
ASP BLADET 
Äntligen någon som sätter ord på socialisationens betydelse för våra barn. Så sant som det är sagt. Barns trygghet är det viktigaste vi som föräldrar har att se till. Givetvis stämmer det andra att finns det medfödd funktionsnedsättning så skall det barnet ha alla resurser den har rättighet till samtidigt som när man ser att det finns andra orsaker så skall man jobba med helheten inom familjen. Alla barn mår faktiskt inte bättre för att de lever och bor med sina föräldrar. Värt att tänka på idagens samhälle. ☺