
Att ge vissa patienter möjlighet att skriva in sig själva i psykiatrins slutenvård, det vill landstingets politiska styre Värmlandssamverkan. Detta tror man ska öka självbestämmandet och korta vårdtiderna, samtidigt som man får möjlighet att fånga patienter tidigare i sjukdomsförloppet, så som de med självmordsrisk, anorexia och psykos.
Undertecknads första tanke är att det blir svårt att prioritera vem som får komma in? Avdelningarna är ju redan fulla som det är för det mesta? Men funkar det borde vårdtiderna kunna kortas? ASP Bladet har talat med Marianne Utterdahl från Sjukvårdspartiet i Värmland.
Idag är det inte så att man kan bestämma själv om man vill bli inlagd, utan det görs en bedömning av läkare när man kommer in på psykakuten. Att genomföra någon form av självinskrivning innebär en maktförskjutning.
Det finns exempel ute i landet där det skrivs ett vårdkontrakt mellan patienter som är lämpliga och landstinget eller motsvarande vårdgivare.
– Det skrivs en planering där patienten kan åka hem och känna sig trygg med vetskap att om symtomen börjar blir sämre, så vet jag att det finns en plats dit jag kan vända mig för att lägga in mig.
Enligt förslaget behöver patienten inte ta vägen via akuten för att bli inskriven, utan har en direktfil in. Detta för att kunna bryta ohälsan tidigare. På så sätt hoppas förespråkarna att patienten blir mer delaktig i sin egen vård.
Tanken är att detta ska kunna vara en förändring i arbetssätt som betalar sig själv, i och med att det finns mycket som talar för att det kan leda till förkortade vårdtider. Värmlandssamverkan har bett landstingsdirektören att utreda om det här är lämpligt. Fast man vill inte detaljsstyra uppdraget, det ger man organisationen i uppdrag att ta reda på själva.
Marianne Utterdahl ser dock fördelarna. – Relationen mellan patient och personal har blivit mycket bättre där man genomfört detta, och det är ju viktigt för patienten att få en bra relation, då har man bättre chans att återhämtning. För personalens del låter det som att det kan leda till en betydligt bättre arbetsplats. Som vi ser det så är det liksom alla rätt.
I de delar av Sverige politikerna har tittat på får avdelningarna komma med förslag om de vill ha särskilt avsatta vårdplatser. Om vårdplatsen är upptagen, kan man som patient behöva vänta nån dag, men de har fortfarande en direktfil in i verksamheten.
– Men om det är så vi tycker det ska fungera i Värmland eller om vi har en annan lösning för det, det vet vi inte utan det är principen som är viktig. Genom att göra patienter delaktiga och genom att bryta ohälsan i tid kan vi hitta vinst för både patient och landstinget.
Detta är ett förslag som den 25 april presenterades för Landstingsstyrelsen, går det igenom då, så kommer de sätta ett datum då det skall återrapporteras från landstingsdirektören. Marianne Utterdahl är ödmjuk inför vad som kan bli resultatet.
– Det kan bli att ”detta har vi alla förutsättningar för och kan börja med direkt” eller ”det här är ingenting vi tycker därför att” och då får vi se vad vi tycker om det. Eller så kan det bli så att de tycker ”Detta är jättebra, men vi behöver de här och de här förutsättningarna”. Så det är omöjligt att svara på innan vi får verksamhetens kunskap och analys om det här.
Ser du att det här arbetssättet skulle kunna innebära några problem?
– Nej, det gör jag inte egentligen, jag litar på att vi har en profession som vet hur och när det här ska användas, och till vilka. Jag tror att det är en fördel när patienter får en större egenmakt och att vi får ett samspel mellan vården och patienten. Det finns alltid en risk med varje vårdmöte, men jag tror att den risken minskar om patienten får ett större inflytande.
Marianne vill att patienterna ska veta att de på alla sätt jobbar för att höja både tillgängligheten och kvalitén i vården, och där patientens perspektiv är i första rummet. Det är den väg de har valt att gå för att utveckla vården i Värmland. Hon ser en stor kraft, en stor vilja, i organisationen att göra sådana saker som även professionen ser skulle leda till bättre vård för patienterna.
– Vi är inte framme vid målet än, men vi jobbar verkligen med detta i första hand. Jag kan också tillägga att jag hoppas vi får en vård där patienten är mer delaktig, då det ger individen större trygghet och att det också ger närstående större trygghet.
Text och foto: Maria Lundby Bohlin