Alla inlägg av Sofia Lagerkvist

PÅ JOBBET: Maths Bergendahl

mathsMaths Bergendahl. Personalchef, Arbetsmarknads- och socialförvaltningen

Ålder: Snart 52 år
Bor: Hagalund.
Familj: Fru och fyra barn
Intressen: Idrott, mycket fotboll och volleyboll både som ledare och aktiv har det varit genom åren. Numer tränar jag för motionens skull, promenader och lite styrketräning.
Favoritmat: Gillar det mesta, men fisk är riktigt gott.
Favoritminne: svårt att peka ut nåt specifikt, har många privata och personliga minnen med mina barn i både medgång och motgång. Sen har jag idrottsliga minnen samt en del minnen av mer privat karaktär men det är jättesvårt att peka ut något.
Vem/vilka skulle du ta med dig till en öde ö? Min fru.

Vad innebär ditt jobb ?
Mitt jobb kommer mycket att handla om att försöka ge stöd till de chefer som finns i förvaltningen i personalfrågor av olika slag. Jobbet innebär också att jag samordnar olika saker, förmedlar och informerar. Informationsbärare i hög grad. Eftersom jag tillhör socialdirektörens stab blir jag även socialdirektörens förlängda arm ut i förvaltningen i vissa frågor.

Hur länge har du jobbat med det här?
I förvaltningen började jag den 14 augusti, så dom första 7-8 veckorna har bestått mycket i att träffa olika människor på olika nivåer i organisationen och ta emot information av olika slag. Mina egentliga arbetsuppgifter har påbörjats under dom senaste veckorna. Till exempel kan det innebära att informera om vad som finns i avtalet vad gäller t ex färdtidsersättning, flextid etc.

Det kan också vara att planera en halvdag med program för alla enhetschefer. Träffa medarbetare tillsammans med fackförbund och diskutera olika avtalsfrågor. På den enhet som jag är chef över finns olika verksamheter som jag ansvarar för men jag litar till 100% på de medarbetare som finns där, annars skulle det inte fungera. Jag är inte specialist i t ex löneadministration, nämndadministration, arkiv, kommunikation etc.

Hur känner du att du har funnits som stöd till dina medarbetare på enheten?
Jag är fortfarande ny i min roll så jag vet egentligen inte. Det är ganska specifika områden som de jobbar med och de kan inte jag fullt ut men jag har en aning om vad det handlar om. Jag tror jag kan vara ett stöd i vissa frågor som man kanske inte riktigt vet hur man skall gå vidare med, jag är mer ett bollplank och samtalsstöd för det är ju de som kan jobbet. Sen har vi vissa inplanerade träffar där vi diskuterar olika frågeställningar.

Vad har du för bakgrund?
Jag är förskollärare sedan 1978, sen utbildade jag mig på personal- och arbetslivsfrågor i början på 90-talet. Sedan har jag läst en del poäng i sociologi och psykologi. Jag jobbade som förskollärare ett tiotal år, och sen jobbade jag med ungdomar på ett familjehemskollektiv.

Har jobbat med personalfrågor i 15 år och har även arbetat på arbetsförmedlingen i 4-5 år. I arbetet som personalchef på arbetsmarknads- och socialförvaltningen tycker jag att det är en fördel att ha en så pass bred erfarenhet i arbete med barn och vuxna som jag har. Jag tror mig ha lite förförståelse i åtminstone en del av de situationer som man ställs inför som medarbetare i den här förvaltningen tack vare min utbildning och arbetslivserfarenhet. Tror jag kan ha en fördel av att ha jobbat med lite av varje samt att jag hela tiden har arbetat med människor.

Vilka utmaningar ser du framför dig?
En utmaning är att föra ut personalfrågorna i verksamheten så att man använder sig av det stöd som personalenheten kan ge, både av mig och mina medarbetare. Vi ska utveckla stödet på ett förhoppningsvis mer strukturerat sätt än vad som finns i dagsläget.

Vi på personalenheten kan vara till stöd för enhetscheferna vid t ex en rekrytering, rehabilitering, lönefrågor, avtalsfrågor osv.  Om en lång sjukskrivning finns med i bilden så kan det vara bra att veta vilket stöd som finns att erbjuda. Företagshälsovården är ju ett jätteviktigt stöd, sen finns det ju avtal om andra stödinsatser och företag som man kan använda sig av.

Vad har du för mål i jobbet?
Det finns flera olika områden som man kan utveckla. En sak som har stor inverkan är ju hur man kommunicerar med varandra på arbetsplatsen. Ett mål är att teckna ett kollektivavtal om samverkan som gäller vår förvaltning på ett sätt så att kommunikationen blir tillitsfull och tydlig. Arbetet ska påbörjas i höst och vara färdigt i vår. Jag tror det är jätteviktigt att avtalet blir format på ett sätt så att dialog mellan medarbetare, medarbetare-chef och arbetsgivare-fackföreningar underlättas.

Tar du med arbetet hem?
Delvis gör jag det, det är lite olika beroende på vad det rör sig om och vilka tidsperspektiv det finns. Saker och ting som måste lösa sig snabbt blir ju svårare att hålla ifrån sig. Men än så länge har det vart ganska bra. Men de 5-6 första veckorna så funderade jag väldigt mycket för jag träffade så mycket människor och fick väldigt mycket information så då blev det att jag funderade lite även efter jobbet för att få ihop det hela.

Hur skulle du vilja beskriva dej själv?
Jag är lugn av mej och har lätt till skratt. Sedan säger Maths att han har lätt för att få kontakt med människor.

EN RAPPORT FRÅN BISAM’S FÖRSTA NATIONELLA NÄTVERKSMÖTE

För två år sedan valde vissa kommuner och landsting i Sverige att delta i ett projekt som handlade om brukarinflytande. Under 8 månaders tid gick de personer som anställdes en distansutbildning, som handlade om att utveckla brukarinflytande för människor med psykiska funktionshinder. I Värmland var det Karlstads kommun, Avd. för Socialpsykiatri som deltog i projektet.

På morgonen den 10 september ankom 20 brukarinflytandesamordnare från olika delar av landet till Karlstad för det första nationella BISAM-nätverksmöte. Det var BISAM ASP som bjöd in till en möjlighet att utbyta erfarenheter och få inspiration av varandra. Övernattningen var på Le Mat B&B som drivs av Solakoop.

Något alla brukarinflytandesamordnare hade gemensamt var att de hållit i olika kurser, från kursboken Ta makten över ditt liv till personalutbildningsdagar, och de har alla brukarråd regelbundet.

På en del platser har brukarna sagt ifrån att de inte vill kallas Brukarråd utan har bytt namn till Inflytanderåd, Kontaktråd och Referensgrupp.

Ny chef och omorganisationer har lett till att några har fått det svårare att utföra inflytandearbete. Vilket är något som BISAM i Karlstad har haft turen med eftersom avdelningschefen Inger Granhagen är mycket angelägen om brukarinflytande.

Under första dagen berättade alla om sina erfarenheter som var både positiva och negativa. Därefter delade de upp sig i mindre grupper för diskussion om det som varit, nutid och framtiden. Alla hade mycket att prata om och intressanta frågeställningar kom upp exempelvis angående hur svårt det kan vara att möta motstånd från personal, som man kanske även arbetar tillsammans med utöver sitt uppdrag som BISAM. Även att det är viktigt att ha med personer med egen erfarenhet och personal i arbetet.

På kvällen samlades alla deltagare på Ristorante Alfie i centrala Karlstad för att, förutom god mat, fortsätta samtalen på ett mer improviserat sätt och nya BISAM fick möjlighet att lära känna alla. Diskussionerna såväl som glada skratt var i full gång hela kvällen tills tröttheten till slut tog överhanden.

Andra dagen fortsatte idéerna att hagla och det kändes självklart att fortsätta med nationella träffar en gång om året. Varje stad ska turas om att anordna träffen, och står för lokal och mat. Resa och logi får de andra Bisamrespresentanterna själva lägga ut för. Som en deltagare uttryckte det: ”Det är svårt att överträffa Karlstads helpension.” Nästa möte kommer att ske i februari/mars 2009.

Vid slutet av dag två var arbetsgrupper utformade som ska arbeta med varsitt uppdrag. Det första är att arbeta fram ett utkast till en gemensam grundstruktur för BISAM. Ett nätforum ska skapas som ska agera som kunskapsbank, informationsutbyte, dokumentation m.m. En vecka senare hade Vasti Ekholm, BISAM Karlstad, sammanställt utvärderingarna som alla deltagare fick fylla i. Alla var jättenöjda och gav i genomsnitt betyget 9 av 10.

ANA:s mobila team/uppsökandeteamet

”Det finns ett stort behov av den här sortens boendestöd.”

– Kristina Hedin, mobila teamet

Det är en solig dag när ASP BLADET möter Maria Widén, enhetschef för boendestöd/mobila teamet, samt Kristina Hedin och Fredrik Jonasson som utgör ANA:s mobila team.

Anledningen till att det mobila teamet kom till var att det boendestöd som redan fanns inte räckte till. Många klienter hade blivit vräkta från sina lägenheter. Socialnämnden såg att utökat stöd behövdes och gav ANA projektpengar för att kunna starta upp det mobila teamet.

Projekttiden är mellan maj och oktober 2008. Därefter går projektpengarna över till IFA: s (Integration, Försörjning, Arbete) nya bostadsenhet.

När en klient får ett bostadssocialt-kontrakt arbetar ANA utifrån en s.k. Boplan som klienten måste godkänna och skriva under. Det betyder bl.a. att klienten måste genomgå drogtester, vilka sker i hemmet eller på BoRe. De flesta klienter väljer att inte göra testen hemma eftersom de inte vill förknippa sin lägenhet med det. Det finns en väldigt tydlig plan, som bostadsbolaget informeras om, där man lovar att ha extra koll i början men som successivt trappas ned om allt går bra.

Det mobila teamets uppdrag är detsamma som BoRe: s boendestöd förutom att det ska gå lättare och snabbare att få hjälp. Hjälpen ska vara mer intensiv och pågå i kortare perioder.

Uppdragen får de av socialsekreterarna på ANA när dessa tycker att en klient behöver utökat boendestöd. Det anordnas ett möte mellan klienten, socialsekreteraren och det mobila teamet. Stödet ser olika ut beroende på vad de tillsammans kommer fram till.

Ofta, när en klient har uttryckt en önskan om att sluta med alkohol och droger, så handlar det om motivationsarbete. Att hjälpa till i den processen med att t.ex. kontakta familjeläkaren, motivera till avgiftning och bryta abstinens. Deras klienter är ofta väldigt isolerade och då gör teamet sociala besök; att sitta ner och prata en stund. Många gånger kan det i sig vara en motivation till att gå vidare. Det mobila teamet hjälper klienten att kontakta socialsekreterarna för att få plats på ett boende, eller med transport till och från ett behandlingshem.

Fredrik Jonasson och Christina Hesselbom, som utgör det mobila teamet, säger att de är ute efter att frigöra klienternas egna resurser, att hjälpa till självhjälp. De är utbildade socionomer med erfarenhet av socialt arbete vilket betyder att de kan ge klienten tips på vilka olika vägar man kan ta. I slutändan är det meningen att man ska bli oberoende av socialtjänsten. Sedan teamet började har de sett flera personer som inte varit på avgiftning på många år åka iväg för att få hjälp.

Det händer att en handläggare är orolig för sin klient p.g.a. olika anledningar; det går inte att få tag på honom/henne. Då går det mobila teamet in och åker hem till klienten för att göra ett s.k. tillsynsbesök för att kolla läget. Vissa dagar har teamet endast ett uppdrag, andra dagar kan de ha sex tillsynsbesök.

Det mobila teamet finns tillgängligt dagtid och varannan lördag fram till kl. 21.00. Den nattpersonal som finns inom ANA jobbar på Ulleberg, och får inte lämna huset. Så de brukare som bor i eget boende får vända sig till Socialjouren om de behöver hjälp nattetid.

Kristina och Fredrik berättar att de har varit fullbokade och att de ser att det finns ett väldigt stort behov av den här sortens boendestöd.

Teamet kan följa med till ett läkarbesök och, om klienten vill, så följer de med in till doktorn. En del försöker att dölja hur långt det har gått i missbruket. När man är svag kan det många gånger vara mycket lättare om någon kan hjälpa till och föra deras talan.

Mår klienten dåligt och blir tvungen att sitta i timmar på akuten eller psykakuten orkar personen inte alltid stå ut med väntan, och går utan att få den hjälp han/hon behöver. Men har man någon med sig är det lättare att stå ut.

”Ett exempel på hur vi kan vara till hjälp, ” berättar Fredrik Jonasson,” var när vi satt på akuten och väntade tillsammans med en klient som var mycket berusad. Under tiden talade han om för oss vad han hade för fysiska problem. Ont i magen, dåliga leder och problem med ett ben. Väl inne hos läkaren hade han svårt att förklara sina problem, men då kunde vi sammanfatta det han sagt till oss i väntrummet. Annars är risken stor att klienten blir hemskickad igen.”

Det mobila teamet avlastar socialsekreterarna med att göra sådant de inte hinner med, och fungerar som deras länk utåt så att de får en mer nyanserad bild av hur klienterna egentligen har det. Teamet ser ju bakom den fasad som klienterna många gånger sätter upp. Hittills har de alltid fått komma hem till klienterna, även om de själva beklagat att det är stökigt i lägenheten. Det har inte funnits någon motvilja utan det mobila teamet är mycket uppskattat.

”När jag jobbade som socialsekreterare kände jag mig lite distanserad från klienterna, vilket kan vara en nödvändighet i det arbetet, men personligen trivs jag bättre med att få en närmare och mer verklighetsbaserad kontakt med klienten, ”säger Fredrik.

Maria Widén; enhetschef för boendestöd/mobila teamet, ANA fortsätter på samma spår:

”Jag tror att som boendestödjare så får man en mer sann bild av personen. Om man går till en socialsekreterare på kontoret så kan man förställa sig och vara en annan person, men när man möter en boendestödjare eller annan behandlingspersonal så kommer ens riktiga jag fram.”

I vissa fall vill klienten kanske inte ta emot stöd men det behövs en viss tillsyn för att missbruket inte blir värre. Det är alltså inte alltid frivilligt, men det är viktigt gentemot hyresvärd och grannar att kunna garantera att det hålls koll från ANA. Det är en trygghet för alla, även klienten.

Det finns tillfällen när det mobila teamet känner att de inte kan göra något mer för personen, att de inte kommer vidare och att de har gjort allt de kan.

Fredrik berättar att han märkt att det är en konst att veta hur man ska förhålla sig till klienten när han befinner sig i personens hemmiljö:

”Det kan ju vara väldigt integritetskränkande ifall man bara stövlar in och inte tänker sig för. Kristina och jag har funderat en hel del på hur vi förhåller oss till klienten och hur vi talar till personen vi är där för att hjälpa. Vi måste vara lyhörda för vad personen själv vill och visa respekt för individen.”

Som avslutning säger de alla tre att det känns tråkigt att inte kunna arbeta på det här sättet längre, men hoppas på att det stora behov av detta stöd som finns ska kunna täckas upp av den nya bostadsenheten på IFA.

Text: Sofia Lagerkvist

På Jobbet – Kenneth Johansson

Vi passade på att fråga Kenneth Johansson (c), i samband med konferansen ang Socialföretagande i Borlänge, vad det innebär att vara ordförande i Socialutskottet

VAD INNEBÄR DITT ARBETE SOM SOCIALUTSKOTTETS ORDFÖRANDE?
Under alla mina år i riksdagen har jag varit ledamot i Socialutskottet, och efter det senaste valet blev jag ordförande. Det betyder att jag har ett ansvar för att lotsa regeringens frågor, och att få till stånd bra beslut i riksdagen när det gäller sociala frågor.

VILKA UTMANINGAR MÖTER DU?
Det är ett svårt och viktigt arbete med att försöka ena många olika intressen att använda resurser på ett så bra vis som det någonsin går. Och även förklara de beslut vi tar i riksdagen.

VAD ÄR DET SVÅRASTE MED DITT JOBB?
Det är att det finns så många välfärdsområden som resurserna inte räcker till, att man måste prioritera och ibland kan det vara väldigt svårt

APROPÅ DITT BESÖK I BORLÄNGE PÅ SEMINARIET OM SOCIALT FÖRETAGANDE;
HUR SER REGERINGEN PÅ SOCIALA ARBETSKOOPERATIV?

Regeringen anser att socialt företagande är mycket angeläget och lägger ni många olika förslag för att underlätta.  Vi anser att det finns så många mervärden med att personer känner sig delaktiga och att man kan ordna sysselsättning och många andra verksamheter där personer som annars har svårt att få jobb kommer med i arbetet. Så vi är väldigt måna om att sociala företag ska få bra förutsättningar

HUR SER DIN YRKESBAKGRUND UT?
Jag är utbildad socionom, sedan har jag arbetat i landstinget i Dalarna med administrativa uppgifter. Sedan 1991 är jag heltidspolitiker.

TAR DU MED DIG JOBBET HEM?
Som riksdagsman så jobbar man i princip jämt så det betyder tyvärr att jag tar jobbet med mig hem. Folk ringer mig hemma och jag har ju dator…

HUR SKULLE DU BESKRIVA DIG SJÄLV?
Jag är en målmedveten, ganska jordnära person som vill göra sitt bästa för att förbättra samhället för mina medmänniskor.

VAD SER DU I FRAMTIDEN?
Jag är ganska optimistisk, jag tror på mina medmänniskor och att vi har en ljus framtid. Personligen hoppas jag att jag får ha hälsan i behåll och att jag ska få fortsätta arbeta med samhällsfrågor som är mitt stora intresse.

Anhörig Skola

Inom Alkohol- och Narkotika Avdelningen i Karlstad drivs en anhörigskola som riktar sig till närstående till personer som lider av olika sorters beroende och missbruk. Anhörigskolan fyller en viktig funktion för en grupp som annars ofta glöms bort. Lennart Björk, Christine Björkman och Karin Swensån Retzman är tre av de fyra ledarna i skolan. Den fjärde är sjukskriven för närvarande Kristina Steingrimsson Ojala.

 

LENNART BERÄTTAR OM BAKGRUNDEN TILL ANHÖRIGSKOLAN

”Det är en historia som ligger ganska långt tillbaka i tiden, jag har ju jobbat som socialsekreterare sedan sent 70-tal, och man blev ofta uppringd av anhöriga till missbrukare och det var ju inte populärt eftersom man inte visste vad man skulle kunna göra med dom som pratade hål i huvudet på en. Tack och lov har missbruksvården förändrats, bl.a. har vi 12-stegs programmet Minnesota-metoden som har fört in anhörigarbete i Sverige på ett annorlunda sätt till behandlingshem som har arbetat med den här metoden i form av anhörigdagar, anhörigveckor och sedan så har det utvecklat sig, det har skapats sådana plattformer i kommunerna också.

HUR DET HELA BÖRJADE

Under en del av 90-talet så jobbade jag mot ett behandlingshem med anhörigstöd och då var jag på en konferens Riksförbundet för alkoholmottagningar, och då var det en kvinna från Norge som berättade om hur barn har det i missbruksfamiljer och det berörde mig väldigt mycket. Det var en riktig skjuts för att vi måste göra något här i Karlstad för anhöriga, så under 2003 så började vi med anhörigcafé på våren men det var ingen bra arbetsmetod; det kom en familj första gången och en annan familj den andra gången.

 

BESLUT & GENOMFÖRANDE
Vi beslutade att göra en anhörigskola, så vi lyssnade runt omkring och hittade en modell som man hade i Stockholms läns landsting som vi lånade delar av dom tankegångarna. Så startade vi vår första anhörigskola för 3-4 år sedan. Nu har vi genomfört anhörigskola nr. 12, så det är lite runt hundratalet människor som vi har träffat, och det är då anhöriga till personer med alkohol- och narkotika, spelmissbruk, ja någon form av beroendeproblematik.”

”Jag vill trycka på att man kan anse anhörigskapet som ett folkhälsoproblem, det finns så jättemånga personer som är anhöriga.De flesta kommer inte hit till oss, utan söker vård för somatiska bekymmer.” – Karin

År 2005 hade öppenvården en studiecirkel där representanter från behandlingsgruppen, Credo och Narkomanvårdsbasen medverkade. I den dokumentation som studiecirkeln resulterade i, som också överlämnades till politikerna, slogs det fast att missbruksvården måste ha ett anhörigperspektiv, ett familjeperspektiv och ett barnperspektiv. Det är viktigt att alltid ställa frågan om personen ifråga har barn och var de i så fall finns.

ANHÖRIGSKOLAN & HOPPTORNET
Anhörigskolan bygger på åtta träffar där syftet är att man ska få träffa personer i samma livssituation. Man kan vara anhörig på olika vis; maka/make, barn, förälder eller syskon. De som går i skolan måste vara minst 18 år, för yngre barn finns Hopptornet som tillhör Familjeavdelningen. Ledarna inför kunskap om missbruk i föreläsningsform och den andra delen av kursen består av processinriktade gruppsamtal. För varje träff behandlas olika teman och alla ska få tala till punkt och bli lyssnade på. Det deltagarna har gemensamt är att någon i deras omgivning strular och ställer till det för sig, och det drabbar då indirekt den anhörige. Det är väldigt få som från början kommer för sin egen skull och anhörigskolan går ut på att få personen att landa och vara med och påverka sin egen livssituation.

”Det är väl det största jobbet vi gör. Att dom ska få orientera sig i sin livssituation; att här är jag, den här personen är jag, det här står jag för. Det är ett jättelångt arbete, så här påbörjar vi det bara,” säger Karin.

Lennart fortsätter: ”Imorse ringde en kvinna som gick anhörigskolan för två år sedan och berättar att nu är min man beredd att söka behandling. Jag släppte taget, slutade hjälpa honom i trixandet och han får istället reda ut det själv. Och då har han till slut fått inse själv att så här kan jag ju inte hålla på. Det är ju ringar på vattnet, om man säger så. Och det är det som är så spännande att vara med om.”

REGION VÄRMLAND
Under arbetet med anhörigskolan samarbetade dom med Region Värmland, den sociala sektorn, och de skapade en utbildning för anhörigstödjare som jobbar i kommunerna. Den var riktad till anhörigkonsulenter/anhörigstödjare, demenssköterskor, folk i kommunerna som jobbar med funktionshindrade och äldre.

”Framför allt så resulterade den i en uppsats som vi har gjort, ” berättar Christine,” nu känner vi att vi står tryggt på en slags teoretisk kunskap som vi även delar med varandra. När vi nu diskuterat teoretiska utgångspunkter och ideologier vet vi var vi har varandra, och det är väldigt betydelsefullt.”

Ordföranden i Anhörigas Riks-förbund var en av föreläsarna på utbildningen blev så intresserad av anhörigskolan och arbetet i Karlstad att han bjöd in dem att föreläsa på Anhörigriksdagen i Varberg. Lennart påpekar: ”Vi fick mycket beröm för vår uppsats efter kursen, och det var om den vi höll seminariet.”

ATT SÖKA KUNSKAP I LITTERATUREN
Om uppsatsen berättar Christine att de delat upp vissa uppgifter, diskuterat väldigt mycket och sökt kunskap i litteraturen.
”Det var för att få den teoretiska utgångspunkten tillsammans, för vi har ju alla lite olika bakgrund med lite olika kunskaper från början. Men jag tycker att diskussionerna varit det mest värdefulla. Vi har granskat vår egen verksamhet, gjort intervjuer med en anhörig och en politiker. Därefter har vi gått igenom våra resultat och försökt se framåt och utveckla. Genom att vi haft den här tiden tillsammans så har vi kommit på en hel del som vi vill förändra och göra bättre för våra anhöriga.” – Christine
FRAMTIDEN FÖR ANHÖRIGSKOLAN
Kommer då anhörigskolan att få finnas kvar? Finns det intresse från ledningen att ha den kvar? På den frågan svarar Karin att: ”Ja, det finns intresse att ha den kvar. Däremot finns det egentligen ingen tid i våra tjänster till anhörigarbetet. Vi klämmer in det mer eller mindre i vår vanliga arbetstid. Det tar ju några timmar med förberedelse och själva gruppträffarna. Vi träffas på kvällstid så att så många som möjligt kan vara med.” ”Det var intressant med den första avdelningskonferensen med ANA och ASP när Inger Granhagen och ledningsgruppen presenterade vad vi ska jobba med. Och så lägger man på en over-head bild över de arbetsgrupper som ska bildas, och vad är det som står överst? Jo, anhörig- och nätverksarbete. Det var riktigt rätt. Och det var högt prioriterat. Det är ju personal från både ASP och ANA som tillsammans bildar arbetsgrupper, och några av oss är ju med där. Skapa plattform och kanske att det i några tjänster blir tydligt avsatt tid till anhörigarbete.” – Lennart

Skall man kunna arbeta på ett kvalificerat sätt då behöver man ha tid. Då behövs tiden inbyggd i verksamheten för att det ska finnas plats för kvalitetsutveckling och kvalitetsarbete, säger Christine.

MÖJLIGHETER FÖR DELTAGARNA
Det finns möjlighet för deltagarna i anhörigskolan att gå den fler än en gång. Ingången till skolan går till så att en medarbetare inom Arbetsmarknads- och socialförvaltningen tar kontakt med anhörigskolan. Därefter tar någon av anhörigskolans ledare kontakt med personen direkt och sätter upp en tid för en första kontakt så snart som möjligt. ”För när den anhörige väl ringer oss så har man tagit sats, och får man då höra att du måste vänta någon månad så hinner orken plana ut. Man måste fånga den anhörige i språnget så att säga,” – Lennart.

MÖJLIGHETER TILL FÖRÄNDRING
Christine fortsätter: ”Att vara anhörig, eller om man använder begreppet medberoende, betyder att man tvingas anpassa sig till den beroende/missbrukaren och ofta helt glömmer bort sina egna behov. Det är väldigt svårt för dem att se att de själva far illa och att de också behöver stöd. Då är det som Lennart säger att när det är kris och de ringer måste man fånga upp dom.” En del anhöriga kommer ensam till första samtalet, andra har t.ex. med sig ett syskon. Sedan erbjuds personen att gå anhörigskolan. Några anmäler sig medan andra vill fortsätta med enskilda samtal. De enskilda samtalen kan till slut leda till parsamtal där den beroende deltar. Det finns inga speciella regler för hur arbetet måste se ut, man letar istället efter möjligheterna till förändring.

OLIKA METODER
För närvarande håller arbetsgruppen på att läsa in sig på en metod från USA som heter Craft – Community Reinforcement and Family Training. Det är kognitivt manualbaserat program som går ut på att stödja den anhörige till att göra förändringar. ”Rent konkret får den anhörige stöd i att sätta egna gränser. Ett exempel är att den anhörige stöder sin missbrukande partner genom att sätta egna gränser. Allt sker i en viss positiv anda, att jag gör gärna saker med dig men inte när du är påverkad, ”säger Karin,” den här metoden har jättebra behandlingsresultat.

Man har sett att inom en 2-års period har 68-70 % av de med beroende till anhöriga som följt programmet själva sökt hjälp och vård. Det är riktigt bra siffror.” ”En grupp som vi framöver behöver sätta in mer resurser för det är vuxna barn till beroende, som vuxit upp i ett hem med mycket beroendeproblem. De får ofta som vuxna svårt att få livet att fungera och behöver hjälp med det. Det vi börjar med i anhörigskolan är att rita upp ett familjeträd i tre generationer och ser om missbruk förekommer. Ofta ser man att problematiken rinner igenom släktleden,” framhåller Lennart.

”I anhörigskapet finns en anpassning på olika sätt till att leva med en beroende, psykiskt inte minst. Man ändrar eller tränger bort sina egna värderingar och gränsen mellan normalt och onormalt förändras, ”säger Karin och fortsätter,” även om man som vuxet barn inte börjar missbruka så är det inte så konstigt att man kanske väljer en partner som har missbruksproblematik. Anpassningen finns i en och man tycker att det här är ett normalt sätt att leva, det här känner jag mig bekant med.”

”Det finns studier som tar upp att unga beroende/missbrukare och hur deras anhörigstöd ser ut, vilken kontakt som finns där. Där såg man att de hade mer kontakt med sina föräldrar än personer som inte har missbruk. Man kan lätt i fantasin tänka att då bryts kontakten och att man undviker kontakt. Men det är alltså tvärtom, man söker ofta stöd hos sina föräldrar.” – Christine

Socialt Företagande – En Vinst För Samhället

Ett av regeringens mål är att så många människor som möjligt ska kunna ha ett arbete, och eftersom de är positivt inställda till socialt företagande i olika former gav de Nutek i uppdrag att undersöka hur situationen ser ut i Sverige för att kunna stötta denna företagsform.

ASP BLADET intervjuar Eva Johansson från Nutek som varit aktiv i utredningen om vad de kommit fram till.

Kan du berätta vad Nutek är?
Nutek är en statlig myndighet som ska verka för att det blir fler företag, fler företag som växer och för att alla regioner i Sverige blir starka och konkurrenskraftiga. Nutek ska verka för en hållbar ekonomisk tillväxt. Det betyder att utvecklingen ska ta sociala och miljömässiga hänsyn också. Vad är din roll i Nutek? Min uppgift är att arbeta för att det ska kunna bli fler och växande sociala företag, det vill säga företag som är till för att skapa arbetstillfällen för grupper som har svårt att få arbete av olika skäl. Man kan kalla de här företagen för ”arbetsintegrerande sociala företag”.

Berätta om regeringsuppdraget Nutek fick om att undersöka socialt företagande?
Nutek har varit projektägare för ett nationellt projekt inom programmet Equal, en del av Europeiska socialfonden. I det projektet samarbetade många organisationer och personer från olika delar av landet för att göra det lättare att starta och driva sociala företag.

Det var i det projektet som mycket av det undersökande arbetet gjordes. Då handlade det mycket om att ta reda på vilka sociala företag som finns, vad de gör, vilka problem de har haft eller har och vad de tycker skulle vara bra förslag för att underlätta för dem. Allt det undersökande arbetet gjordes i olika arbetsgrupper som skrev rapporter och arbetade fram förslag på vad till exempel regeringen skulle kunna göra. Andra förslag handlar om vad de sociala företagen kan göra själva eller tillsammans. Genom att informera om vilken viktig roll de sociala företagen har och om de svårigheter som finns så väckte vi regeringens intresse. Eftersom regeringen vill att så många som möjligt ska få arbete och också kunna vara företagare så bestämde de sig för att stötta utvecklingen. De gav då Nutek, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram ett förslag på hur man kan göra för att det ska bli fler sociala företag och för att det ska bli lättare att driva ett socialt företag.

Hur gick det till när ni samlade information? Åkte ni runt och besökte de sociala företagen/sociala arbetskooperativen?
Lite grand har vi åkt runt och besökt sociala företag men sociala företagare har också varit med i de arbetsgrupper som fanns i projektet och använt sina erfarenheter och kunskaper i arbetet. Sen gjorde vi en enkät genom att några personer både skrev (e.post) och ringde till alla sociala företag vi kunde hitta.

Genom enkäten fick vi en del information om problem och möjligheter men framför allt fick vi veta vilka företag som finns, vad de gör och vilka som arbetar i dem. Det finns i en skrift som heter Sociala företag i Sverige 2008. Den kan man beställa från Skoopi, som är de sociala arbetskooperativens intresseorganisation. Vi har också samarbetat med Skoopi och fått mycket information och kunskap från dem. Sen har vi haft väldigt många konferenser och möten där vi kunnat diskutera olika saker med både sociala företag och med andra myndigheter.

Vad kom ni fram till när det gäller Finansiering, konkurrens med andra företag, vilka arbetar i de sociala företagen och hur kan anställningen se ut?
Det verkar som om det finns två sätt som sociala företag vanligen startar på. Antingen så är det en redan existerande verksamhet till exempel inom kommunen som utvecklas och ”knoppar av sig” till ett socialt företag.

I de fallen behövs ofta inte så mycket extra pengar till finansiering av själva starten. Det mesta finns ju på plats så att säga och kommunen eller andra myndigheter fortsätter att delfinansiera det sociala företagets verksamhet genom att köpa platser, besluta om verksamhetsbidrag och ibland stå för kostnaderna för handledare mm.

Samtidigt säljer ju företaget varor eller tjänster och får intäkter från den verksamheten också. Hur stor andel det är av företagets omsättning varierar mycket. Det andra vanliga sättet att starta på är som projekt, till exempel med pengar från den Europeiska Socialfonden, Allmänna Arvsfonden eller kommunen mfl. Då behövs det mer pengar för starten, till investeringar och för att utveckla och marknadsföra verksamheten. Projektmedel kan oftast inte användas till att köpa saker som datorer, maskiner eller fastigheter och då behöver företaget låna pengar i bank eller på annat sätt. Det har visat sig vara svårt för många sociala företag eftersom de då ofta är nystartade, har en annorlunda affärsidé, medlemmar/delägare som inte har fasta jobb eller andra säkerheter och dessutom valt att jobba som ett kooperativ.

Det är ganska många som oroar sig för att sociala företag ska ha fördelar i konkurrensen med andra företag. Det man då oroar sig för är att samhället stödjer företagen med skattepengar. Det man inte tänker på är att alla företag kan anställa personer med till exempel funktionsnedsättning och få stöd för det. I praktiken har det sällan uppstått problem. De sociala företagen samarbetar med andra företag lokalt och ofta har man affärsidéer som inte konkurrerar med andra företag. Men kanske kan det komma att se annorlunda ut om några år när sociala företag och andra företag i högre utsträckning kan konkurrera om att utföra tjänster åt Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.

Det är viktigt att de sociala företagen inte konkurrerar med låga priser utan med kvalitet på varor och tjänster. De som arbetar i de sociala företagen är i första hand personer som av olika skäl haft riktigt svårt att få och/eller behålla ett arbete under en lång tid. Den yttersta orsaken kan man säga är att arbetsmarknaden idag utestänger människor av många olika orsaker. Ibland för att en person inte kan jobba lika fort och länge på grund av en funktionsnedsättning eller om att det kostar tid och pengar för ett företag att ge extra stöd till anställda. Men ofta handlar det om en rädsla eller oro för det man inte känner till eller vad som skulle kunna hända om man till exempel anställer någon som tidigare missbrukat eller suttit i fängelse.

Anställningarna i sociala företag är allt oftare lönebidrags- och trygghetsanställningar. Då har personen en ”vanlig” anställning men företaget får stöd från samhället till lön och arbetsgivaravgifter mm. I många sociala företag ”arbetar” personer som en del av sin rehabilitering eller i stället för att delta i daglig verksamhet/sysselsättning. I de fallen har man oftast kvar sin ersättning från Försäkringskassan. Sen finns det en massa olika varianter på hur samhället och de sociala företagen tillsammans hittar lösningar.

Finns det vinster för samhället när det gäller sociala företag och sociala arbetskooperativ?
Ja, det finns stora vinster för samhället. Hur stora de är beror lite på vilken bakgrund de har som arbetar i det sociala företaget, om de har anställningar med eller utan anställningsstöd och hur bra det går för företaget ekonomiskt.

Den största delen av samhällsvinsten beror på att samhällets kostnader för de personer som nu arbetar har blivit mindre eller helt försvunnit. Det handlar till exempel om kostnader för sjukhusvård, öppenvård, kriminalvård, försörjningsstöd mm. Även om samhället har kvar kostnader för till exempel lönebidrag eller annat stöd så är det mycket lägre kostnader.

Genom att ordentligt undersöka och jämföra kostnaderna ”före och efter” i några sociala företag så har man kunna beräkna samhällsvinsterna för just de sociala företagen. Då visar det sig att samhället får betydande vinster men att det varierar mycket beroende på medarbetarnas bakgrund. I ett socialt företag där medarbetarna tidigare varit aktiva narkomaner och kanske kriminella kan samhällsvinsten vara 1 miljon kronor per person och år. I ett annat där medarbetarna har arbetshinder på grund av långvarig psykisk ohälsa är vinsten kanske ”bara” 125 – 250 000 kr per person och år. Men även det är mycket pengar i en kommuns budget.

Sen får man ju aldrig glömma att det i första hand handlar om möjligheterna till ett värdigt liv, ökad livskvalitet och möjlighet att välja liv för medarbetarna i företagen.

Vilka skillnader finns det mellan sociala kooperativ och socialt företagande? Fördelar och nackdelar? Vad har de gemensamt?
Egentligen kan man nog inte prata om skillnader på det sättet. Sociala företag är ett lite vidare begrepp som vi bestämt oss för att definiera så här:

Sociala företag driver näringsverksamhet
– med ändamål att integrera människor i samhälle och arbetsliv
– skapar delaktighet för medarbetarna – empowerment
– återinvesterar sina vinster
– är fristående från offentlig verksamhet

Sociala arbetskooperativ är ett sätt att organisera och driva sociala företag och i praktiken så är de allra flesta sociala företag just sociala arbetskooperativ. Fördelen med det vidare begreppet socialt företagande är att det gör det möjligt att välja lite olika former i olika situationer.
Till exempel så kan en redan existerande förening vilja starta ett socialt företag och då kan man välja att bilda ett aktiebolag som ägs av föreningen.

Då finns det fortfarande ett demokratiskt inflytande i företaget men i lite andra former. De sociala arbetskooperativen tycker jag har stora fördelar i att det blir så påtagligt och viktigt att alla har möjlighet och skyldighet att påverka och ta ansvar för företaget. Jag tror att den möjligheten och känslan av att det jag gör och tycker är viktigt har så stor betydelse för hur vi mår och utvecklas som människor.

Vad tycker du om de sociala företag/sociala kooperativ som finns nu; 2008? Finns det förändringar/förbättringar att göra?
Jag tycker att de sociala företagen/kooperativen gör ett jätteviktigt och bra arbete för att se till att fler kan få möjlighet att arbeta, 100 % av sin förmåga. Tyvärr finns det fortfarande alldeles för få sociala företag och alltför få som känner till att de finns och vad de gör. Framför allt skulle fler som arbetar med arbetsmarknads- och rehabiliteringsfrågor behöva veta mer.

Det finns mycket att göra för att det ska bli fler sociala företag och för att de som finns ska kunna utvecklas och bli ännu bättre. Till exempel så behövs det satsas på utbildning till dem som startar, driver och arbetar i sociala företag. Så att man kan bli kunnigare som företagare men också utvecklas i yrket och affärsverksamheten i företagen. Det behöver finnas tillgång till pengar att låna till exempel till investeringar och utveckling. I en del fall är de sociala företagens verksamhet väldigt nära knuten till exempelvis kommunen och gränser och uppdrag blir otydliga. Det tror jag skulle vara bra att förändra på sikt så att det blir tydligare att sociala företag utför ett uppdrag åt samhället och ska ha betalt för det.

De som handlar upp tjänster och varor i kommuner och andra myndigheter skulle kunna vara bättre på att göra upphandlingar så att fler små företag och sociala företag kan vara med och konkurrera om uppdragen. Sen behöver vi alla mer kunskap om de sociala företagen, deras verksamhet, vad som är bra och mindre bra och inte minst vad som skiljer mot andra verksamheter med liknande målsättning. För att vi ska få det så behövs pengar till forskning under längre tid och ett samarbete mellan forskare inom olika områden.

En hel del av detta finns med i det programförslag som jag berättade om tidigare så nu får vi se om regeringen tycker likadant och bestämmer sig för att avsätta pengar till att underlätta utvecklingen av fler och växande sociala företag.

Text: Eva Johansson & Sofia Lagerkvist

Brillianten Besöker Borlänge

 

Intresset för arbetskooperativ har väckts i Dalarna och under en seminariedag i Borlänge visade Brillianten upp sig. Samma dag, den 30 maj fyllde Brillianten 18 år; det är ett av de äldsta sociala arbetskooperativen i Sverige.

Jessica Schelin, kooperatör och Lena Merayo, handledare på Brillianten steg upp ur sängen tidigt för att åka till Borlänge. Solen sken och nervositeten behandlades med mycket skämt och skratt.

Seminariet började med att ordföranden i Coompanion i Dalarna, Alf Johansson hälsade alla välkomna. Socialutskottets ordförande Kenneth Johansson fanns på plats och visade stort intresse för den sociala företagsformen, och frågan om hur man kan integrera människor som står långt bort från arbetsmarknaden.  Regeringen har gett Nutek i uppdrag att undersöka och ta fram fakta om socialt företagande. Eva Johansson visade upp vad som kommit fram i undersökningen. Till att börja med fick de ringa runt och fråga sig fram för att få reda på hur många sociala företag och sociala arbetskooperativ som finns, göra en inventering.

År 2007 fanns det ungefär 150 sociala företag i Sverige som tillsammans sysselsätter ca 4000 personer. Många sociala företag är organiserade som kooperativ, och den vanligaste företagsformen är ekonomisk förening, näst vanligast är ideell förening men även stiftelser och aktiebolag förekommer.

Eftersom det råder ett hårt klimat på arbetsmarknaden idag så får inte alla en chans till att komma in i arbete, trots att de både kan och vill utifrån sin egen förmåga. Många personer som av olika skäl inte får den här möjligheten kan i ett socialt företag få chansen att jobba i en miljö där arbetsuppgifterna är anpassade till kooperatörernas egen förmåga. Eftersom de som blir kooperatörer  förändrar sin livssituation kostar de inte längre samhället lika mycket i välfärdstjänster. Sociala företag har en rad särskilda mål, människor ska må bättre, arbetsförmågan ska öka och företagen ska drivas på ett demokratiskt sätt. De mänskliga vinsterna med sociala företag är omätbara och kan endast förstås när man pratar med kooperatörerna om deras resa från utanförskap till arbetsgemenskap.

Dalarna har väldigt få kooperativ, därav seminariedagen, men ett av dem presenterades av Berit Sissel. Hon företrädde Arbets- och utbildningskooperativet Glimten i Idre. Kooperativet driver bland annat ett café som är välbesökt, särskilt under skidsäsongen när många busschaufförer kommer in för att äta eller fika. Antalet medlemmar är också stort men alla är inte kooperatörer. Hon berättade bland annat att många kommer dit för att komma hemifrån och bryta isoleringen.

Innan lunchen höll  Jessica och Lena sitt föredrag där de berättade om arbetskooperativets struktur, vilka arbeten/aktiviteter de har och hur utvecklingen sett ut under årens lopp. Som avslutning visade de en informationsfilm om  Brillianten.

Efteråt berättade Lena om sina intryck av dagen:
”Det är bra för oss att regeringen vill satsa på arbetskooperativ, stötta nystartade kooperativ och hjälpa gamla att expandera med hjälp av ekonomiska bidrag. Nutek lägger ju fram sitt förslag om att det behövs startkapital o.s.v. till regeringen, och jag hoppas att det syns i höstbudgeten.”

Text: Sofia Lagerkvist

BRA RESPONS

Jessica Schelin kooperatör på Arbetskooperativet Brillianten och Lena Merayo handledare var i Borlänge och höll föreläsning om sociala företag. Vi fick bra respons efteråt många tyckte att vi var välorganiserade och att det kändes att vi jobbar efter de kooperativa principerna demokrati och deltagande där empowerment blir en naturlig del i företaget.

Eva Johansson Nutek instämmande under våran föreläsning när vi pratade om Brillianten som ett kooperativt socialt företag, där styrelse- och föreningsmöten är en del av arbetslivet.

Kenneth Johansson Socialutskottets Ordförande var mycket intresserade av sociala företagformen att integrera människor som står längst bort från Arbetsmarknaden. Brillianten har ju med sina år stor erfarenhet på många områden, tyckte han.

Text: Lena Merayo