Tidlös sorgesång i modern operatappning

Halvguden Orfeos häftiga kärlek till sin brud Eurydice är stor, och stor är också uppsättningen på Wermlands Opera, som nu i sommar ger ett nytt uppträdande av samma tolkning av L’Orfeo som de debuterade i fjol.

Orfeo med vänner sörjer. Foto: Mats Bäcker, Wermland Opera

I min barndom fick jag i en sagostund höra en version av myten om Orfeus. Jag glömde, som så ofta barn gör, bort namnen och även detaljerna. Men jag glömde inte resan till dödsriket efter den som förlorats, och oförmågan att få tillbaka Eurydice till de levande.

Den drabbade mig då, med tyngd, allvar och sorg, berättad av en kvinna som inte värjde i sin tro på barns förmåga att bearbeta livets smärta och sanning. Det hela blev ett viktigt minne.

Nu upplever jag en förnyad tacksamhet mot henne, på grund av den bearbetning som Wermlands Opera bjudit mig på av Monteverdis klassiker L’Orfeo.

Ursprungligen skriven 1607, landar vi nu dryga 400 år senare, i en omsorgsfull tolkning av Kristofer Steen, även känd från hardcore-bandet Refused. Claes Fellbom står för en ny översättning till svenska, och den har flera poetiska kvalitéer.

Tillsammans är de många som här tillåtit sig tänja på gränserna för konstformen, och lyckas skapa en totalupplevelse, där ljus, ljud, orkester, sång och scenografi harmoniserar för att förmedla en i grund och botten tidlös historia.

Dirigenten Hans Ek har berättat att han valt att ta fasta på verkets dualistiska karaktär, den himmelska glädjen från bröllopet mellan halvguden och sin mänskliga brud, hennes död och Orfeos sorg som tar honom ända till dödsriket.

Skådespelet är genomgående starkt, och Orfeos spelas mästerligt av Jan Kyhle. Även Birgit Bidder och Oskar Nilsson, som tillsammans får rollerna som La musica, ett i denna tolkning delat ödeväsen som kommenterar Orfeo, förtjänar att särskilt nämnas. Deras sång gifter sig perfekt tillsammans.

I mångt och mycket landar vi i ett verk som torde vara begripligt för många i nutiden, men som ändå undviker att för den skull bli urvattnad. Operan inkluderar flera popmusikaliska grepp, vilket bidrar till en omedelbarhet – inte minst till följd av användande av intensiva slagverk vid några kritiska skeden.

Scenografins förändringar under föreställningens gång är också den imponerande och bidrar till ett djupseende, där lager på lager med draperier till sist bidrar till en sorts tunnelvision, som särskilt gynnat scenerna när Orfeos stigit ner i dödsriket.

Mycket mer tål att sägas – men jag nöjer mig med det viktigaste. Har du möjlighet: Se den! se den!

Text: Robert Halvarsson

L’Orfeo spelar till den 12 juli 2015 på Wermland Opera.

Neurologiska insikter för entusiastisk karlstadspublik

Daniel Hughes tittar erfaret ut gentemot publiken, därute kan han se kollegor som är begeistrade över att ha honom där. Scalateatern är välfylld, efter att ha lyssnat mer än en kvart på denna intressanta talare är du benägen att hålla med de rosande omdömena.

Barn och unga med skadade relationer till vuxenvärlden låg i fokus. Daniel Hughes bedriver en psykoterapeutisk praktik hemma i Annville, Pennsylvania, samt är doktor i klinisk psykologi.

Han talade under temat: ”Providing Care and Counseling for Troubled Children and Youth through interventions based on Attachment Theory and Research”, och var ditbjuden av Fenix – skola och familjearbete, Karlstads kommun.

För en del, kanske i synnerhet föräldrar, är vissa saker som Daniel pratade om inledningsvis måhända självklarheter. Men det räcker att blicka ut en stund över vår hemkommun för att inse att trygg anknytning knappast är självklart överallt.

Daniel lägger inledningsvis fokus på spädbarnets begynnande icke-verbala språk.

– När vi relaterar till ett spädbarn, är vi tämligen universella i de flesta kulturer. Vi relaterar till barnet genom att överdriva våra erfarenheter, för att det ska vara tydligt vad vi menar. Vi har väldigt dramatiska ansiktsuttryck, vår rösts rytmiska och musikaliska karaktär betonas. Detta så att de lättare kan förstå vad vi menar.

Från början imiterar de sina vårdhavares uttryck, för att detta senare blir en lekande dialog mellan barnet och den vuxne.

– Dialogen hos ett barn som försöker förstå sin förälder startar vid ungefär sex månader och är fantastisk. Vid denna ålder tittar de inte längre på det pekande fingret, utan på vad du pekar på – och tittar tillbaka, frågande. ”Är det detta du vill att jag tittar på?” ”Ja, detta vill jag att du tittar på.”

Barnet bekräftas. Du är lycklig för att du nått fram till henne. Allt är frid och fröjd, även om känslorna självklart lär skifta allteftersom.

Men här stannar knappast berättelsen.

Hughes åberopar den teoribildning som kan kallas för anknytningsteori, där fokus ligger på det relationella samspelet mellan förälder och barn, som anses särskilt viktig ur ett utvecklingsperspektiv.

Hade föräldrarna eller vårdnadshavare alltid behandlat sina barn väl, och vice versa – hade personal i Socialtjänsten och stora delar av psykiatrin fått se sig om annat jobb. Men det behöver knappast ske…

– Det finns de barn som i sina föräldrars ögon ser avsky, hat, likgiltighet och ilska. Det som inget barn skall behöva se, och som förvandlas till deras grund till att relatera till andra. Deras blick förväntar sig mer hat och ilska, så de slutar se.

Den unge som ”tittar ner i backen” kanske inte är ouppfostrad, utan har ett osedvanligt tungt bagage att bära.

Ur uppfostringssynpunkt lurar också föreställningar att barnen skall leva i andäktig skräck för sina föräldrar kvar. ”Titta på mig när jag pratar med mig”, säger Hughes illustrativt på engelska, med spelad affekt. Det är ganska motsägelsefullt, för att:

– Människoörat lyssnar lättare till röster när man är trygg, när du är rädd hör du inte lika bra.

Det är en grundläggande neurologisk insikt, och något som också socialarbetare kan ha nytta av i sitt möte med klienter – unga såväl som äldre. Och även vi andra människor då, förstås!

Text: Robert Halvarsson
Foto: Stefan Ek

Ett samspel för bättre rehabilitering

Meta Fredriksson Monfelt är förbundschef för Samordningsförbundet Samspelet. Bakom namnet finns en sjudande verksamhet för människor som behöver samordnad rehabilitering.

Vi möts vid det karakteristiska ”gula huset”, i stadsdelen Viken, centralt beläget vid Stadsträdgården. Huset, där mycket verksamhet för Samspelet i Karlstad sker, smälter in i höstårstiden. Löven utanför är spräckligt gula, röda och bruna.

Meta har tidigare jobbat som narkossköterska. Ett ansvarsfullt yrke som hon jobbade med i cirka två decennier. Eftersom hon sökte mer dialog kom hon att känna ett behov av att sadla om.

– Jag blev ganska trött på mig själv. Kulturen var sådan att jag talade om för patienten när de hade ont, berättade för dem när de behövde insulin eller inte, jag kände att det var ett väldigt diktatoriskt förhållningssätt.

Istället sökte hon sig nya vägar. Den drivkraften landade henne i en processledartjänst för hälsofrämjande sjukhus i Kristinehamn, Filipstad och Storfors, det som på ”landstingska” kallas för östra distriktet. Ett uppdrag som både täckte in personal och patienter. Och just personalens rehabilitering blev särskilt viktig i jobbet.

Från detta arbete, var steget kort till att hon via en utbildning inom arbetsrehabilitering, kom att söka en tjänst inom det då nyskapade Samordningsförbundet. En tjänst hon också fick. Nu har hon jobbat sex års tid med organisationen. Hon drar sig till minnes varför hon en gång började:

– Det kändes väldigt spännande och utmanande. Jag kände att det här fanns väldigt mycket utvecklingspotential. Att vi skulle kunna forma det här tillsammans.

Flera organisationer
Vi drar en linje genom arbetsprocessen. Samordningsförbundets styrelse består av människor från flera offentliga parter. Landsting, kommuner, Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. De fattar beslut utifrån Lagen om Finansiell samordning och ett på förhand formulerat rehabiliteringsuppdrag. Meta och hennes kollegor verkställer sedan fattade beslut. Det är lite som relationen mellan lagar, kommunal nämnd och i sista led; förvaltning.

Under fliken ”Om samspelet” står det som följer på deras hemsida: ”Projekt/insatser och aktiviteter drivs alltid tillsammans med våra parter, myndigheter, för att på bästa möjliga sätt, med gemensam kompetens, stödja människor med olika behov och bakgrund till ett ökat välbefinnande med målet egen försörjning genom arbete eller studier.” Uppfordrande ord kan tyckas!

– Det är inspirerande för att det finns så mycket jobb att göra för att det ska bli bra. När alla fyra parter sitter tillsammans för att samarbeta så blir det resultat. Du kan inte längre skylla på någon annan, utan inser att vi här måste ta ett gemensamt grepp.

Arbetet är heller inte färdigt. De har varit igång i sex års tid, men arbetssättet är fortfarande ungt.

– Det är en process som tar tid och måste underhållas. Vi påminner oss ofta att vi inte sitter här som representanter från respektive myndighet.

Kropp och själ
De som jobbar på Samspelet i verksamhetens insatser och projekt, inser att du själv som anställd inte är huvudpersonen. Det är personen som sitter mittemot – klienten, eller varför inte medborgaren. Medborgaren ska må bra för att orka vara delaktig, och inom detta ämne finns många stigman.

– Kropp och själ hänger ihop. Att jobba med både psykisk och fysisk hälsa är viktigt för att vi ska må bättre. Det säger forskningen och det har vi också sett. Man kan ha levt ganska isolerat och inte rört sig så mycket, och att ha ett arbete kräver en viss fysisk och psykisk kapacitet. Vi måste orka röra oss för att jobba.

För att få igång lusten och kroppen, arrangerar de bland annat Må bra-kurser, i samarbete med Friskvården i Värmland. Dessa går ut på att folk ska lära att röra sig samt att få igång en medvetenhet om vikten av god kosthållning. Med andra ord, kasta bort colan och pizzan ur fönstret, eller mindre dramatiskt: minska på det onyttiga, ät mer hälsosamt och må bättre.

– Deltagarna lagar mat här tillsammans, får lära sig att äta billig och bra mat. Nu på hösten tar vi vara på utbudet runt denna årstid. Kost, motion och sömn är tre saker som vi jobbar mycket med.

Målet för framtiden är tydlig. Samspelet tar sikte på att få in mer brukarperspektiv i verksamheten. Tanken att det ska ske på fler sätt, genom det som kallas brukarrevision exempelvis, som handlar om att låta deltagare vara med och utvärdera verksamheten.

– Påverkan från de vi är till för ska bli mycket större, summerar Meta alltsammans.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Henrik Sjöberg

”I” står för Intraprenad – om en ovanlig skola i Örebros hjärta

Privat eller offentligt, vinstdrivande eller byråkratiskt. Men vad finns mittemellan då? Ja, arbetskooperativ, stiftelser och idéburna verksamheter förstås. Men även intraprenader. ASP Bladet besökte Gumaeliussko­lan, en grundskola som drivs som intraprenad i västra Örebro.

En intraprenad är en offentlig verksam­het som har ett större självstyre än vad som anses vanligt. Detta kan innebära en del olika saker, hos Gumaeliussko­lan betyder det att deras budget sätts självständigt från sin förvaltnings övriga ekonomi. De tar med sig både överskott och underskott in nästa budgetår och får rekrytera personal på ett mer själv­ständigt sätt.

Sture Barkin, skolans rektor, berättar lugnt men passionerat kring vad som skapat skolans goda resultat, att leva ”sitt eget liv”, delvis inom kommunens ramar, men ändå med viss själv­ständighet. Gumaelius­skolan är beläget i en äldre byggnad, från 1940-talet. Det är asfalt, tidstypisk fasad, få grönytor. Hur ska man beskriva läget för skolan?
– Det är ju en stenöken, säger Sture Barkin och fortsätter: hur kan man bedriva idrottsprofil i en stenöken? Han ler ett snett leende när han lägger ut texten om vad som gör dem unika.

”NÄSTAN FÖR BRA”
Trots denna ”stenöken”, rör sig ung­domarna friktionsfritt i skolans loka­ler. Skolbiblioteket är välutrustat, en bibliotekarie finns på plats och berättar om hur mycket de satsar på ny litteratur varje år. Specialpedagoger finns redo, bland annat för att stötta de elever med ADHD och Aspergers syndrom, som får gå i specialklasser. Skolan har en lärartäthet över medel. Det går bra nu.

– Nästan för bra. Vi tog över viss administration från vår förvalt­ning, kring personalfrå­gor och lönehantering, vi köper en del genom förvaltningen – men det är att se som tvångsköp. Vi skulle köpa betydligt min­dre om vi kunde välja, berättar Sture.

De bestämmer egna investeringar och låter personalen vara med och påverka skolans kreativa riktning, på ett sätt som har bidragit till att de kan leverera goda resultat, trots förutsättningar som inte alltid varit optimala. De profilområden man har valt att fokusera på har växt fram underifrån, pekar rektorn på.

– Vi har både ett bra rykte bland hock­eyföräldrar, men även inom barnpsy­kiatrin, där man ibland rekommenderar föräldrar att söka hit, berättar Kristina Karlsson, elevhälsoansvarig på skolan.

STÖRRE FRIHET
Att de får ta med sig sitt gamla budgetår in i det nya, är något som har inneburit en motivation att minska på onödiga investeringar och att prioritera saker som personal och elever har sett som viktigare.

Ett problem är dock, menar Sture, att för­valtningen söker större kontroll över sina intraprenader. I början var de tämligen fria i sitt förhållningssätt. Sedan en tid har man från kommunförvaltningens sida stramat åt synen, tycker Sture, vilket möjligtvis kommer att innebära en ”normalisering” gentemot andra verksamheter i kommunal regi.

– Det fanns en allmän frihet, en anda som rådde att ”allt som inte är förbjudet är til­låtet.” Vi kunde förhålla oss så till en del av de beslut som fanns. Alltså, är det inte absolut specifikt att något även gäller för oss, slapp vi det, berättar Sture.

Den viktigaste friheten består dock, över tid – och den verkar de få ha kvar, vilket handlar om budgetansvar. Medel tillsätts kommunalt, på samma sätt som hos andra kommunala skolor, men hos Gumaelius­skolan får de behålla sina resurser om de gör ett bra år. Givetvis med brasklappen att detta även gäller vid ett sämre år.

Det blir mindre stressigt att genomföra in­vesteringar, det saknas plötsligt motivation att försöka ”trolla bort” saker från budget i slutet på året. Man kan kosta på sig att vara långsiktigare. Långsammare. Samtidigt försvinner inte heller resurserna till Cayma­nöarna, eller hamnar i styrelsearvoden som ligger långt över en vanlig tjänstemannalön.

Pengarna stannar i verksamheten; i detta fall i en stenöken, som sjuder av över 500 viljor, törstiga på lärande. Och Sture Barkin menar att de inte är särskilt speciella, så till vida att de skulle vara särskilt ämnade att bedriva intraprenad:
– Om vi kan göra det här, vem skulle inte kunna det!

Text och foto: Robert Halvarsson

FAKTA:
”Intraprenaden är en självständig resultatenhet i den kommunala förvaltningsorganisationen med mer ansvar och befogenheter än normalt för verksamhet, ekonomi och personal. Enheten är kommunalt ägd och driven och personalen är anställd av kom­munen”, skriver Örebro kommun på sin hemsida. Staden har i dagsläget tolv stycken intraprenader, som har startats i två vågor. Fem stycken är äldre, och sju stycken är nya. De finns främst inom skola, förskola och i stadens vårdboenden.

Gumaeliusskolan har profilerna dans, ishockey, fotboll, ridning, bild & form, mat och turism, matematik, engelska och ämnes­fördjupning. De har årskurserna 7-9, och drivs sedan årsskiftet 2007/08 som en intraprenadskola.