Den omätbara kunskapen

När undertecknad skriver denna månads debattartikel för ASP Bladet, lyssnar han på italienske jazz-artisten Nicola Conte. Trummornas rytmer, trumpetens smäktande men ändå glädjefyllda tilltal. Kan jag beskriva detta, så att du som läsare kan smaka på tonerna, låta dem bli en del av dina erfarenheter?

Svaret kan nog inte vara annat än ett nej på den frågan. Du behöver uppleva det jag upplever för att kunna närma dig mina erfarenheter i förhållande till musiken. Kan denna insikt vara värdefull för hur man förhåller sig till anställda i exempelvis en kommunal förvaltning? Eller för de anställda; sina klienter, brukare?

Jag tror det. Och ändå är det så att moderniteten, det moderna samhällets framväxt, konsekvent har uppvärderat teoretisk kunskap på bekostnad av mänskliga erfarenheterna. Ibland innebär detta stor olycka, för de som liksom inte får plats när system i sin teoretiska konstruktion inte lyckas ta in människornas lycka, kunskap och sorger i sin beräkning. Alla dessa alltförmänskliga historier blir till ett stort grått töcken, som riskerar betraktas som värdelösa, i den mån de inte går att inordna i en systematisk förståelse för hur saker och ting fungerar.

Den ungerske filosofen Michel Polyani formulerade på 1960-talet en idé, att det finns ett kunskapsfält inom oss som svårligen kommer till uttryck. Det undanflyr det mätbara. Den är tyst, i ett arbetslag kan den finnas inbakad i korridorerna som en förståelse för vad som fungerar och inte fungerar.

Polyani kallade detta för ”tacit knowledge”; tyst kunskap. Ett exempel på detta skulle kunna vara följande scenario: När en anställd tillfrågas varför denne lyckas så bra i sitt arbete med en eller flera klienter, brukare, kanske denne inte kan förklara hur. Långsamt har en sorts hantverksskicklighet utvecklats som inte förmår att till fullo infångas i en teoretisk utbildning. Och när personen som besitter denna kunskap visar dig hur denne gör, kan kanske du inte ta in det.

Nationalencyklopedin konstaterar att tyst kunskap kan handla om så kallade ”självklarheter”, som vi möjligtvis inte kan eller tänker är värda att förklara: ”Polanyi ville med begreppet visa att även rationalistisk och positivistisk kunskapsteori måste förlita sig på mänskliga och sociala processer som man inte till fullo har förstått eller kritiskt prövat.”

Det låter kanske tillkrånglat, men dessa ”mänskliga processer” kan vara så enkelt (eller svårt!) som hur man håller ett barn i sin famn, för att på bästa sätt få barnet att somna efter maten. På vilket sätt håller man, för att förmedla kärlek, när spädbarnet känner av din nervositet, din styltiga vilja att hålla ”korrekt”, istället för den kärvänliga fysiska kontakt som kommer av en van och vänlig hand. Denna vana som innebär att man ”vet”, men inte kan uttala, hur man håller barnet, låter dess kropp vila intill sin egen kropp.

”Vad kan vi lära oss av detta? Kanske att all kunskap inte kan kodas, göras fattbar, annat än i ett hantverk, i ett görande.”

Görandets intellekt
Den är lite likt en musiker som känner sitt instrument utan och innan, även om denne saknar begrepp för tabulatur, takter och tonartsbyte. Vad kan vi lära oss av dessa exempel? Kanske att all kunskap inte kan kodas, göras fattbar, annat än i ett hantverk, i ett görande. En del talar i detta sammanhang om handens kunskap. Görandets kunskap.

Gerda Antti skriver för SvD kultur, i ett anslutande tanketråd, att vi har förlorat tilltro till andra kunskaper än den intellektuella. Hon använder också exemplet med musik:

”För att hjärnan ska lära sig spela piano krävs det många timmars och dagars träning av handen. Det är alltså handen, ögat och örat som lär hjärnan spela piano. Och det gäller i allt. ”

Handens kunskap, kan återigen handla om hur vi bär det lilla barnet för att denna ska kunna vila, något praktiskt, som teoretisk kunskap kan syfta till att förstå men aldrig infånga, helt och fullt.

Antti använder begreppet övervåningsutbildning, för de högre utbildningar i de system vi har byggt upp, vilket premierar en teoretisk förståelse för tillvaron. Där befästs perspektiv som nedprioriterar handens intelligens. De som i sin tur äger dessa utbildningar kommer sedan att ingå i en typ av maktordning, där det lätt blir så att man utifrån egenintresset bekräftar den hierarki som befäster teoretisk kunskap som viktigare än annan kunskap.

Därmed belönas statistikerns arbete mer än den som gör de tunga lyften i långvården, eller den som sträcker ut en hand till den hemlöse. Som möter människan. Politikerns uppdrag anses viktigare än gatsoparens. Det handlar inte bara om pengar, utan även om förmedling av det som kallas för socialt kapital, acceptans och erkännande av andra människor.

Detta innebär inte att teoretisk kunskap saknar betydelse, tvärtom. Men en sorts ödmjukhet, och samhällelig uppvärdering av den hantverksmässiga och tysta kunskapen vore på sin plats.

Tilltro för insikt
Det kommer alltid att finnas något inom oss som flyr mätbarheten, i undersökningar, uppstyckade arbetsmoment, eller i misstro inför varandras goda vilja. För att en såpass svårligen kommunicerad del av vårt kunnande ska viljas göras tillgänglig, som vår tysta kunskap, krävs också tilltro. Den som är rädd för sitt levebröd, för varsel och uppsägning, behåller antagligen sin kunskap för sig själv – ser den som ett medel och hävstång i konkurrens med andra i slimmade organisationer.

Kanske kan detta också vara viktigt att begrunda när vi försöker att förstå, begripa, tränga in i den kunskap som ofta ej uttrycks genom ord.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Per Rhönnstad

Poesi genom förvirring och förvandling

Gunnar Wærness
Bli världen och andra dikter
Översättning: Sofia Eriksson
Ariel förlag

”Jag ser en som inte kan se
Han hör något jag inte kan höra”

På fler än ett sätt är Bli världen och andra dikter ett verk som förvirrar, men det saknar inte kvalitéer. Den i Skåne bosatte författaren Gunnar Wærness är knappast helt anonym, även om han aldrig tidigare har haft en egen volym utgiven på svenska. Det har dock Ariel förlag här rått bot på, tack vare en gedigen översättning av Sofia Eriksson. Och för det bör vi vara dem tacksamma.

Här samlas dikter från en rad norska diktböcker, vars titlar på svenska lyder: Kungaskärva, Tack, Varandras och Bli världen. Just detta verk utgör en sammanfattning, en utgåva som baseras på vad som har blivit en rätt diger diktproduktion, även om illustrationer också här återfinns. För i denna bok ingår en fanzineliknande klippaklistra-orienterad serieberättelse, från den sida av Wærness som utgör illustratören snarare än lyrikern.

Inleder denna bok gör en kort berättelse kallad Tungan och tåren, vilken är nyskriven för i år. Som kortare prosapoetisk inledning lägger det an en ton för resten av verket. Fortsättningen lyckas sedan ge en helikopters överblick från 1999 tills nuet. För den som genom denna utgåva får chans att för första gången stifta bekantskap med denna poet, finns en hel del att upptäcka. För Bli världen och andra dikter känns som en gedigen och en mogen bokproduktion, den framstår som komplett, även om antalet sidor enbart landar mellan ett- och tvåhundra.

Innehållsmässigt kommer jag att tänka på två ord som sätter fokus på viktiga delar av denna textvärld, vilka kan sägas vara förvandling samt förvirring.

Texterna innehåller nämligen en mångtydighet med föränderliga subjekt i centrum. Jag, du, vi, han och hon förvandlas. Dessutom sker denna föränderlighet i förhållande till det kroppsliga, genom vilket livets ord och meningar formas under stor existentiell osäkerhet. Likt ett barn som känner ett slag landa i dess ansikte, säger ”aj” och får ont; så påminns ibland texternas olika ”jag” om sina vara.

Vid läsning av flera av de dikter och texter som här finns, slås man också av att tillstånden som skildras inte främst rör sig i helt och hållet abstrakta och upphöjda rum. Det kroppsliga ger det hela en konkret klangbotten, vilket förstärker obehaget och det periodvis skrämmande som en del av berättandet.

Samtidigt rör vi vid något vi kan kalla för subjektsförvirring. Som metod kommunicerar detta grepp ett föränderligt känsloläge och sätter bland annat fingret på vår tids vilja till upplösning av de fasta könskategorierna. Detta tillsammans med kroppsligheten och de personliga undantagstillstånden, som döljs bakom det barnsliga – innebär det att Wærness troligtvis har mycket att säga vår egen tid – även för den som är tämligen ointresserad av lyrik.

Och även om språket ibland gestaltar ett våld, är det som om språket rymmer en naiv dimension inför dessa tillstånd. Liksom människan genom kroppen ibland inte förmår begripa vad den utsätts för. Förståelsen är ju så att säga vuxen, det är människan som har lämnat den ursprungliga oförmågan att skilja mellan gott och ont – barndomens Eden. Kanske just därför är också våldet som här skapas genom text så mycket mer angelägen och relevant.

”Jag klämmer huvudet och låter det läcka
ner i knäet – vätska snyftningar och jag
hör mitt eget blodflöde
trumma mig längre bort
mot barnet jag är för stor för att vara
och gråten jag inte vill det ska höra
från mitt knä där jag satt
så taggigt magert
med hår och gråt mellan benen”
(Utdrag från Kungaskärva)

Men det finns också ett ljus, en form av jubel, en grundmurad känsla för språkets skönhet. Även när uttrycket går mot olika upplösningstillstånd. Denna känsla har antagligen lika mycket ursprungsförfattaren som Sofia Eriksson att tacka.

Det framstår dessutom som att varje diktrad inbjuder till en mångfald olika tolkningsmöjligheter. Vilket gör att den som vill avkoda Wærness lär behöva återkomma med än en gång. Avslutningsvis kan undertecknad inte göra annat än att rekommendera den som är intresserad av nutidslyrik, norsk eller övrig, att låta denna bok förvirra även dig.

Text: Robert Halvarsson
Foto: Per Rhönnstad

Kylskåpsmagneter med sjyssta budskap

Emma Rendel är illustratör, tidigare publicerad av bland andra Kartago Förlag, Galago och brittiska Jonathan Cape. Till kampanjen (H)järnkoll har hon skapat en rad illustrationer, något som resulterat i vykort samt kylskåpsmagneter, vilket den nationella kampanjen tillhandahåller utan kostnad.

ASP Bladet har talat med Emma Rendel kring hennes illustrationer. Hon berättar för tidningen att det var Hjärnkoll som kontaktade henne med förfrågan om hon ville jobba med dem. Detta utifrån att de hade sett tidigare illustrationer hon hade gjort för Agera-guiden, vilket skapats av en organisation som heter Vi unga.

Den gången handlade det om att synliggöra maktstrukturer och normer i det civila samhället. Nu skildrar hon istället arbetsliv och psykisk ohälsa. Specifikt om ett par chefer och hur de hanterar anställda som har eller anses ha psykisk ohälsa, allt på ett humoristiskt och rättframt sätt.

– Det handlar om hur vissa arbetsgivare och chefer kan känna sig osäkra på hur de ska bemöta anställda med psykisk ohälsa. Om deras reaktioner skildrade på ett roligt sätt, tanken var att situationerna skulle kännas igen, men att det skulle vara så tillskruvat att ingen kunde känna sig utpekad.

Med tanke på att denna typ av ohälsa för många är ett rätt allvarligt område, samt att illustrationerna använder sig av en rak humor, undrar undertecknad huruvida det var svårt för Rendel skapa dessa teckningar. Alla har ju beröringspunkter kring det här området, i arbetslivet såväl som privat. Men det var tvärtom möjligtvis enklare, berättar Rendel för ASP Bladet.

– På ett sätt är det nästan så att det är lättare att göra det skojigt när det är ett laddat område. Jag vet inte varför, det kanske beror på att det är många som har beröringsskräck kring det hela, berättar hon.

Och det är ju knappast ovanligt att må dåligt. Hjärnkoll har kampanjat intensivt för att få bort det sociala stigmat kring denna typ av ohälsa, till något man skulle kunna prata om kring exempelvis fikabordet på jobbet.

– Det är ju väldigt vanligt. Därför är det så konstigt att det ska vara så svårt att prata om det, eftersom alla måste ju ha någon i sin närhet som har eller har haft någon form av psykisk ohälsa.

Humor avdramatiserar
Emma Rendel tror själv att humor kan vara ett av de bästa sätten att få igång samtal om psykisk ohälsa. I skrattet eller leendet avdramatiseras möjligtvis det som är svårt och skrämmande, kanske kan det bli till någonting som vi alla kan känna igen oss i.

– Man kan ta upp ämnet på ett sätt som inte skuldbelägger någon eller gör en nervös, för när man tar upp sådana här ämnen blir folk lätt nervösa och vågar eller vill inte prata om det. Jag tror man kan starta diskussioner på ett roligt sätt, det är en bra ingång tror jag.

Tidigare har hon skapat serier och givits ut i ett flertal olika sammanhang. Då har hon bland annat skildrat teman som rör sociala situationer där personer känner att de inte riktigt räcker till. I förhållande till detta ser hon en likhet med det hon har skapats för Hjärnkoll, där chefer skildras som något osäkra, klantar sig eller säger något dumt.

I den bästa av världar är dock inte det klumpigt sagda slutet på en diskussion, utan bara början på ett meningsfullt samtal. Tills dess att detta blir mer regel än undantag kan vi dock roas av Rendels illustrationer, som kan beställas från den nationella kampanjens hemsida. Själv hoppas hon att hennes eget bidrag kan bli något av en ”snackis” ute på arbetsplatserna.

Text: Robert Halvarsson
Illustration: Emma Rendel

Både privatpersoner och föreningar kan beställa Emma Rendels vykort och kylskåpsmagneter via Hjärnkolls hemsida, www.hjarnkoll.se.

Hata inte min organisation

Kommuner och företag har blivit allt mer mån om hur man presenterar sig gentemot offentligheten. Likt en hudyta som måste jämnas ut med botox och Photoshop, vill en organisation framstå som perfekt inför media och medborgare. Till vilket pris kommer denna utveckling? Detta undrar ASP Bladets redaktör i denna månads debattartikel.

Det är antagligen dömt att sluta som en bisats i näthatsdiskussionen, den om att Svenskt näringsliv hakat på uppmärksamheten och vill se företag skyddade mot hat med lagbokens hjälp. Det är lätt att anse att begreppet håller på att svälla över, för att göra slut på sig själv med hjälp av de cyniker som vill utnyttja situationen, istället för att diskutera stävjande av det vidriga beteende som många kvinnor har stött på via nätet och annorstädes.

Problemet är som följer: väldigt få lär sig att korrekt hantera kritik, allra minst verkar detta ibland gälla de stora organisationer som tillhör näringsliv eller det offentliga. När en rad svenska dokumentärfilmare ville skildra fruktföretaget Doles smutsiga affärer, reagerade företaget med ett batteri av juridik och ville tysta dessa röster. När anställda slår larm om missförhållanden på en arbetsplats händer det att företaget avskedar dem – istället för att möta det verkliga problemet. Vi skjuter budbärarna, helt enkelt. Detta är ett välkänt fenomen, även i Sverige.

För när kritik kommer, och någon gång kommer den att uttryckas, är det ack så frestande att sluta sig, likt en mussla, för att säga att den som kritiserar inte bara har fel i sak – utan gör fel genom att kritisera organisationen.

Ibland innehåller även anställningsavtal så kallade lojalitetsklausuler, där den anställde förbinder sig att inte tala negativt om organisationen med media. Det kan för en del verka rimligt, framförallt utan närmre granskning. Syftet är till ytan delvis att fostra en laganda och skapa känsla av sammanhållning.

Men vi får inte bortse från risken att berättigad kritik kan framkomma, som tystas genom dylika arrangemang. Bland annat när det syftar till att folk ska ”sitta still i båten” när det kommer till personalpolitiska förhållanden. Någon mellanchef får höra uppifrån att någon kritiserat användandet av skattemedel i kommunen, en anställd slår vakt om allvarliga missförhållanden – detta anses framställa organisationen i dålig dager. I händerna på denna chef, sätts vapen som värdegrund och lojalitet för att skapa det som uppfattas som arbetsfrid.

Du bidrar till dålig stämning
Det behöver givetvis inte vara så dramatiskt. Men tendensen är tydlig, arbetstiden anses inte vara över när en anställd slutar arbetsdagen – du representerar företaget / organisationen i allt du gör. Vi får inte blunda från att det finns ett anti-demokratiskt element i denna tanke då den inbegriper krav på lojalitet. Delvis missar den också faktiskt den reella nytta kritik faktiskt kan utgöra för en organisation.

Och faktiskt, i detta sammanhang liknar det inte så lite de religiösa krav från vissa företrädare för Islam och Kristendom, som kräver blasfemilagar – vilket innebär att hädande av religion är kriminellt enligt lag. Tystnaden som riskerar sänka sig i samtalen kan få betydligt värre konsekvenser än den eftersträvade ”goda stämning” en arbetsgivare vill se runt fikabordet.

För poängen är att kritik, även sådan som inte alltid uttrycks på ett helt och hållet konstruktivt sätt, kan vändas till en hävstång för ökad insikt om brister – och därmed utgöra grogrund för förbättringar. Det handlar delvis om hur mottagaren, kollektivet och ledningen, hanterar åsiktsbrytningar internt och externt. De röster som kritiserar en organisation med avsevärd makt, upplever sig ofta tvingad av egen patos och civilkurage att låta sin röst höras. Inte sällan drivs personen av ett utpräglad rättstänkande och ångest inför sakernas tillstånd, något som sällan belönas.

Kärleksfull kritik
En organisation, kommun eller ett företag som förmår att bejaka kritikerns intresse av en väl fungerande verksamhet förmår att lättare undvika bli statisk och därmed stagnera, och också kanalisera denna kritiska anda i en dialogisk, rörelse mot ökad dynamik och rikare, inre kommunikation.

Och detta mina vänner, är precis motsatsen till vad vi egentligen bör betrakta som hat, förtal och förakt. Ord som hat ska reserveras för betydligt värre saker. De som drivs av stor kärlek gentemot det uppdrag man uppfattar att den egna verksamheten bör stå för, är snarare det ”jordens salt” som ordspråket lyder.

En avslutande tanke: i en välfungerande organisation, kommer även där olika åsikter och kritik uppstå – i ett öppet samtalsklimat så stärks möjligheten för organisationen att utvecklas på ett sådant sätt att missförhållanden lättare kan avstyras, och de som arbetar eller har insyn kommer att våga låta sina kunskaper berika verksamheterna. Mottagaren bör anses äga en plikt att inte låta sin makt bestraffa de som bryter mot de dominanta värderingarna.

Text: Robert Halvarsson
Illustration: Martin Bäckström-Ledin